Tal på 6 juni

Marcus Nylanders tal vid Nationaldagsfirandet i Dubai, Habtoor hotell 6 juni.

Det är väldigt roligt att få vara här, och få fira nationaldagen med er i Dubai. För mig är det en extra glädjande dag, då det både är min bröllopsdag och min frus födelsedag, och jag är glad att så många vill fira det med oss. Tack till SBC för ett fint nationaldagsarrangemang, tack till Jan för ditt tal. Jag kan anta, att vara ambassadör på nationaldagen är lite som att vara präst på julafton. Det blir väldigt många tal, där varje ska vara unikt och glädjande, men det tycker jag, efter att ha hört ett, att du lyckats bra med.

För nationaldagen är ingen enkel och självklar högtid, som är så lätt att tala om. Jag satt och googlade inför att jag skulle tala här idag, för liksom jag tror många andra, så kände jag mig till viss del osäker på vår nationaldags historia, dess omfång i Sverige och hur den firats genom åren. De flesta inlägg och diskussioner på nätet, handlade om ledighet. Om nationaldagen som helgdag, på bekostnad av Annandag Pingst, och huruvida man får fler, eller färre, lediga dagar under året på grund av detta. Jag måste säga att jag inte riktigt hängt med i den diskussionen, eftersom röda dagar i min kalender sällan innebär ledighet. Men jag tänker, att det måste handla om något mer. För om folk nu är lediga på nationaldagen, hur många firar den, vad gör man, och vad betyder dagen? Jag fann en undersökning från 2012 från Göteborgs universitet, som talar om detta. Den säger kort, att det är lite fler män än kvinnor som firar nationaldagen, vissa politiska hemvister mer än andra, och framför allt, invandrare från utomeuropeiska länder. Det tycker jag är intressant. Kanske handlar det om längtan efter hemkänsla, om att hitta ett sammanhang där man hör hemma, där man delar en gemensam identitet.

Här idag, när vi själva står som invandrare i ett land långt från Sverige, så kan vi finna den hemkänslan hos varandra. Hos våra symboler, vår mat och vårt språk. Jag läste på en hemsida ett citat om vår kanske tydligaste symbol: ”I vårt land, och i denna samhörighet över gränserna förblir flaggan vår främsta symbol för Sverige och därmed för de demokratiska värdena som förenar oss – fred, frihet och respekt för mänskliga rättigheter.” Och det är just det som korset i flaggan betyder, vad det vill säga oss, även idag: det talar om fred, frihet och respekt för människor. Så då blir flaggan, och vår nationaldag idag, inte bara att fira vårt eget land och arv, inte bara, att vara lediga, även om det är viktiga saker. Flaggan och nationaldagen som den viftas på, blir också en påminnelse, och en önskan, om att visa respekt och fred till andra, att värna öppenheten, och att bygga gemenskap över gränser, både när vi hissar den i vårt hemland, och i ett land som här där vi är gäster. Så Gud välsigne vår nationaldag, vårt land Sverige, och alla som kallar det hemma, oavsett om de precis kommit dit eller bott i generationer, både de som bor hemma eller utomlands. Gud välsigne er, och vår gemenskap här idag._Q4A9745Foto: Alex & Martin /IKON

Ränderna går aldrig ur

Av och till blir man som utlandssvensk pinsamt medveten om hur svensk man är. Det gäller sådana saker som man inte behöver tänka på när man är hemma i Sverige men som plötsligt är ett frustrerande faktum. Det är ju så klart i det flesta fall rena i-landsproblem. I förrgår bestämde jag mig till exempel för att aldrig mer handla i en viss butik eftersom personalen därinne (ca 20 personer på ca 5 kunder) frågade om jag behövde hjälp var tjugonde sekund, trots mina svenska försök att stirra ner i marken och svara kort att jag bara tittade, trots att deras kollega hade frågat mig tjugo sekunder tidigare och att jag uppenbarligen hade gjort en snabb flykt undan deras närgångna service.

Aldrig mer ska jag handla där.

Varför tar jag det så hårt? Det är ju verkligen ett lyxproblem för det första och dessutom borde kanske servicen uppfattas som omtänksam. Men jag tar det hårt. Det är som att de pressar för hårt mot en flortunn yta, pressar mot känsligheten i att vara invandrare och främling, känslan av att inte bli förstådd i en kultur och normer som jag inte visste att jag bar med mig. Inte ens när jag frustrerat försöker hävda mig och min uppfattning om att jag behöver lite utrymme att få gå om kring ostört i slutar de pressa mig. Istället står hon där och viker inte en tum, följer mig som om jag skulle stjäla allt om hon vände bort blicken.

Visst är hon också invandrare och främling som resten av henne kollegor, i detta land där 85 procent är det, men hon delar inte min uppsättning av normer. Så jag går. Jag går för att aldrig mer komma tillbaka. Trots situationens futtighet och den uppenbara ilandskaraktären på detta problem kan jag inte annat än att skydda mig själv genom att gå därifrån och lova mig själv att aldrig mera gå till det stället där jag inte får finnas som den jag är. Och när jag går kan jag känna hur jag går med de missförstådda, alla vi som gång på gång försöker förklara oss själva: ”I min kultur gör man…”, ” Där jag kommer ifrån är det..”, ”Jag förstår inte”. Och där vi går går också den missförstådda Guden, som älskar outgrundligt och evigt, även servicemänniskor som är lite för omtänksamma.


Som ett sandkorn i en öken, som en droppe i ett hav,

som en myra i en myrstack är i vimlet jag.

Här i världen finns miljarder människor av alla slag.

Hur du hittar mig i vimlet, Gud, det undrar jag.

Hur du orkar bry dig om mig, det kan inte jag förstå,

men du gör det, och nog är det skönt att tänka på.

När jag känner mig förlorad, ensam, liten, utanför,

viskar något inne i mig: ”Be till Gud, han hör!”

Psalm 951 ur Psalmer i 2000-talet 

Musiken som förenar

Här om dagen var vi på konsert i Dubai. En fin park vid några av Marinans höghus hade förvandlats till ett litet festivalområde, där allt från hamburgehak och öltält till VIP-lounge och såklart scen hade ställts upp. Kanske var vi tre tusen personer där, när en världskänd pop-musiker äntrar scenen efter en inte lika världskänd uppvärmare. Publiken speglade verkligen Dubai som stad. Av de drygt 2,1 miljoner människor som bor i emiratet (de flesta såklart i staden), är hela 83 %, lågt räknat, invandrare. Majoriteten är indier (ca. 53 %) och därefter kommer i mindre procentsatser pakistanier, bangladeshier, filipiner, och människor från många andra länder. Svenskar, till exempel, utgör ca. 0,0023 % av befolkningen i Dubai. Konserter med världsartister är i Dubai liksom i Sverige inget alla kan gå på, utan som så mycket annat förbehållet en rikare del av samhället, varför publiken inte kan sägas spegla Dubai procentuellt, men väl i dess mångfald. Runtom oss befinner sig alltså människor från världens alla hörn, med helt olika bakgrunder, språk, traditioner och trostillhörigheter. Människor som, liksom i stort sett alla av oss, hänger kvar vid sina traditioner fastän de flyttar till ett annat land. Som handlar olika saker på Carrfour, som går till olika platser för att ge uttryck för sin spiritualitet, och som gör det på olika språk. När man tittar ut över publikhavet är det svårt att tänka sig att vi har något gemensamt, vi som har kommit hit ikväll, annat än att vi just nu är i Dubai, och att vi i alla fall på ytan verkar tilltalas av samma musikgenre: modern pop/soft rock/singer-songwriter. Var person är sin ö, här i havet nedanför scenen. Men så, en bit in i konserten, händer något fantastiskt. Något man stundtals upplever på stora konserter, men som i en så mångfacetterad stad som Dubai får en ny innebörd. Till refrängen av den allra mest kända låten växer öarna i publikhavet samman till en stor kontinent, varifrån det ljuder med hundratals engelska brytningar ”…and I don’t know what to do, ’cause I’ll never be with you.” Där och då fylls avstånden oss emellan igen med tonernas sammansättning, och delarna blir en helhet. Sällan kan man till den grad förstå att vi alla är människor som rörs och påverkas av så lika ting, som just då. Att vi all på något sätt hör ihop. Musikens förenande kraft, den som vi inte sällan glömmer bort, den som kan bygga broar, förena, och skapa samhörighet. Min konfirmandpräst sa en gång att var han än kom i världen, så fanns det två sånger alla kunde: Let it be och Blowin’ in the wind. Även om man inte kunde kommunicera på varandras språk, så kunde man sjunga en av dess låtar, och på det sättet förenas. Refrängen där på det provisoriska konsertområdet visade att samma sak gäller i Dubai. Musikens förenande kraft fortsätter att öppna världar till nya möjligheter, till nya kunskaper och erfarenheter, också här.

Vi behöver en paus

Världen vi lever i är väldigt stressig och stressande. Till och med lugnet vi ska känna, kravet vi har på att ständigt ha roligt och må bra, kan bli något vi försöker tvinga fram. Vi fyller Instagram och Facebook med bilder på sol och bad, goda bruncher och coola resor till spännande platser, upplevelser som ibland är just så underbara som de ser ut men inte alltid, verkligen inte alltid.  Det är inte så ofta som Facebook får med det där griniga barnet som gör en så oändligt trött eller den ensamhet man ibland känner av att inte kunna dela den fantastiska sandstranden med vännerna som inte har flyttat utomlands, dem som man saknar och är rädd för att man inte längre har något gemensamt med.

I kyrkans liv är året indelat i olika perioder, tider att vara glada, tider att vara starka, tider att sörja, tider att skratta. Just nu är det tid att ta paus. Det är fasta – en tid att göra livet lite enklare, då vi får gå tillbaka till det som är viktigt, kärnan. Under fastans 40 dagar mellan Askonsdagen och Påskdagen ges möjligheten att ägna sig åt eftertanke och om man så vill också avhållsamhet. Kanske är det tiden jag ska skära ner på mitt sockerintag eller på kaffet? Kanske är det tiden jag ska sluta slötitta på TV och istället lägga tiden på att fundera över vad som är viktigt för mig? Nu är det tid att ta paus från yttre krav och stress, från det som uppfyller oss lite för mycket, lite för ofta. Ta dig tiden att sitta tyst och fundera, kanske be en bön, andas lite och lyssna inåt, känna pulsen från Guds kärlek som slår i takt med ditt hjärta.

Anslut till konfirmandernas faste-utmaning!

I fastans enkelhet och självreflektion ingår det att släppa lite av sig själv för att ge åt andra, om det så är mitt engagemang i välgörenhet eller pengar som kan hjälpa andra människor komma på fötter. Kyrkan satsar alltid extra varje år, på att samla in pengar till olika projekt. I år har våra konfirmander bestämt att de ska var och en göra en box med mat till fattiga/arbetare i sin stad. Den ska innehålla:

  • Ris
  • Frukt som håller sig några dagar
  • Tvål
  • Tandborste
  • Tandkräm
  • Konserver
  • Samt något frivilligt såsom handduk, raklödder, rakhyvel med mera…

Samla ihop lådan och ta ett foto på dig och skicka till oss på Facebook! Tillsammans kan vi göra världen lite bättre. Har du inte möjlighet att ordna en låda mat kan du bidra genom att skänka pengar till Svenska kyrkans fasteinsamling: Allt för att utrota hungern.

Konfirmandläger i öknen. Foto Lena Nielsen Geving

Konfirmandläger i öknen. Foto Lena Nielsen Geving

Innan natten kommer vill jag tacka för den dag du gav, dem som jag mötte. För ett liv som mognat något, Herre, vill jag tacka.

Innan natten kommer vill jag tänka på dem som nu ler i kärleksglädje, och på dem i ensamheten, Herre, vill jag tänka.

Innan natten kommer vill jag bedja, för den jord vi fått men smutsat, skövlat. För vår värld som väts av tårar, Herre, vill jag bedja.

Innan natten kommer vill jag lämna, allt tillbaks åt dig att älska, värna. Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre, tag emot det.

Svenska Psalmboken 510.

Så kom regnet

IMG_6842 (2)

Hemma i Sverige är det det första vi pratar om, det som alltid kan nämnas. Hur det var igår, hur det ska bli imorgon, under lovet, på midsommar. Statusuppdateringar och konversationer, ständigt finns det med: vädret.

Här nere i Dubai är det inte fullt så intressant. Visst pratar vi om att det är kallt just nu och varmt på sommaren – ( precis som hemma vet alla redan hur det är men det ska ändå sägas) men i övrigt är det inte så intressant. Det är sol idag, igen. Lite lätta moln kanske. Det är som igår och som nästa alla andra dagar. Några få gånger har det mulnat på och vi har tänkt – nu kommer det! Men de gånger regnet har verkat på väg har det varit några ynka droppar som torkar snabbt och lämnar alla bilar och träd fläckiga av sand som inte har spolats bort.

Så i måndagsnatt kom ovädret, med blixt och dunder. För dem av oss som är vana vid att blixten slår ner i sommarstugor och slår ut all elektronik var det rätt skönt att ligga i sängen och tänka att i den här stan finns världens högsta byggnad – take that you filthy blixt! Under morgonen och dagens som följde fylldes facebook av Dubaibornas glädje (och viss förskräckelse), vägar blev till sjöar, bandyplanen på kyrkan började likna en pool. Några modiga föräldrar vågade sig ut i trafiken för att komma på babysången. Historierna om översvämmade hus och köpcentrum, som hade hinkar på golvet för att hantera droppandet från taken, berättades. I efterföljderna kom också de värre problemen, någonting uppåt en 700-800 trafikolyckor och flera dödsfall på grund av att folk inte är vana vid regn. På så många sätt blir Bibels ord om vatten som livgivande och samtidigt en farlig kaosmakt väldigt tydligt när man bor i ett ökenland.IMG_6809 (2)

I öknen är sanden fortfarande fuktig och mer kompakt flera dagar efter regnet. På vissa ställen är pölarna fortfarande kvar. Det är som att jorden inte är van att ta emot så mycket vatten, så det tar tid. Kanske är det också så med oss när vi får ta emot mer gott än vi är vana vid. Kanske kan vi lära oss att när något oväntat och ovanligt strömmar ner över oss så kan vi inte köra på som vanligt, vi måste vara försiktiga, men det kan ge så mycket gott om vi är öppna och beredda på att ta emot Guds kärlek som svämmar över och ger oss liv.

IMG_6806 (2)

Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik.

Guds flod är full av vatten.

Du får säden att växa, du sörjer för jorden.

Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor.

Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer.

Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror feta skördar.
Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel.
Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd.
Allt är jubel och sång.
Psaltaren 65:10-14

Städa, städa, varje fredag och så varje jul…

Idag har vi städat på kyrkan. Förråden har tömts på skräp och dammats ut. Stolarna som tidigare var kyrkorummets främsta prydnad, i sina staplar inklämda i ena hörnet av rummet, har ställts in i det närmsta förrådet. Plötsligt ekar det! På vinden har vi städat och slängt, sorterat, flyttat och märkt upp. Lilla stugan, som av vissa kallas Jämtland eftersom den ligger mellan Sverige (vårt hus) och Norge (det norska prästparets hus), hade fullt med barnstolar och klappstolar, kylväskor och tält om vart annat. Nu är det ordning även i Jämtland. Med smutsigt damm i näsorna och kläder som får åka rakt i tvätten har vi lyckats förnya kyrkan lite, så här i början av det nya året.

Det är väldigt skönt att få slänga och kasta det som är gammalt och skitigt – (kanske är det ett led i erövrandet av en ny plats? Ett sätt att sluta vara de nya som jobbar här och börja vara de som jobbar här?) Samtidigt märker man att man är i färd med att kasta något som någon annan ser ett värde i, eller åtminstone har sett ett värde i. Det är en slags historielöshet som blir tydlig. Den historielösheten man drabbas av när man jobbar på en plats där nästan alla har bytts ut samtidigt, och där folk kommer och går inom loppet av ett-par-tre-kanske-fyra-år. Det är tur att vi har Mika och Srima som har jobbat här i tjugo år minst. Det är tur att vi har besökare som har varit med förr. Personal och frivilliga som får bära traditionerna vidare.

I arkiven på vinden hittade vi också böcker med brev och dokument från förr, redogörelser för basaren och gamla korsstygnsmönster från 1983. Bland damm och dokument blir det tydligt att vi trots allt ingår i en helhet, en historia som vi skriver tillsammans, som kanske inte alla minns såväl men som ändå finns. Den kan aldrig slängas bort.

So this is Christmas…

Vi tycker väl ofta att jul har med vissa små komponenter att göra. Saker som snö, julgranslukt, apelsiner med nejlikor och Kalle Anka är intimt förknippade med julen. Saker, som kort och gott ger oss julkänsla. En känsla av att detta inte är vilken dag som helst på året, det är en stor högtid. Men flera av de här sakerna lyser ju med sin frånvaro här nere. När man flyttar utomlands, eller reser på semester, förflyttas man till ett annat sammanhang, med andra förutsättningar, traditioner och omgivningar. Här i Dubai får man gå till ett visst köpcentrum för att finna snö. Julgranarna är inte lätta att få tag på, själv har vi köpt ett doftljus med julgranslukt för att få känslan, och Kalle Anka förutsätter att SVT Play är i ordning eller att man kollar på förra årets sändning på Youtube. Saker och ting är liksom inte vad man är van vid, särskilt inte om man precis har kommit hit. Men ändå, trots detta, så är det jul. Något annat, annat än de där sakerna vi förknippar med högtiden, är närvarande. Julen är inte huvudsakligen snö och julgran, Kalle och apelsiner. För då hade vi inte firat den här.

På samma sätt innehöll den där första julen, när allt startade, antagligen inte så mycket av just det. Visst snöar det ibland i Betlehem, även om det mest har kommit i större mängd de senaste åren. Och visst finns det apelsiner i mellanöstern. Men i stallet där Jesus föddes, någonstans i den lilla staden Betlehem, där stod, är jag tämligen säker på, ingen glittrande julgran. Ingen TV med Kalle Anka på, inget fruktfat med apelsiner och nejlikor. Julen måste alltså innebära så mycket mer än det. Där i stallet, fanns nog först och främst glädje. Glädjen över ett nytt liv, en ny människa, en familj. Glädjen över samvaro, över att få vara tillsammans. Folk kommer med gåvor. En gemenskap uppstår, likt den vi har här i kyrkans julfirande. En gemenskap, med Gud i centrum. En gemenskap som betonar kärleken till medmänniskan, som betonar givmildhet och brobyggande. Trots allt, så kommer ju såväl kungar och herdar för att välkomna ett barn av en fattig familj, hänvisad till att föda sitt barn i ett stall.

Och så, tvåtusen år senare, så får julen med glädje vara både snö och gran, apelsiner och julvärd. Men när dessa lyser med sin frånvaro, så försvinner ändå inte julen. För den är så mycket mer. Den är, först och främst, det lilla barnet som ligger i krubban. Det Guds ljus, som man samlas omkring, som man bygger gemenskap runt, liksom vi gör idag. Det barn, som får oss att känna glädje, tillhörighet, och kärlek. Gud som kommer till jorden i ett litet barn, som visar oss att vi hör ihop, oavsett bakgrund, trostillhörighet, eller traditon. Som vill göra ensamhet till gemenskap, fiendskap till vänskap, mörker till ljus. Därför blir det jul i år igen. För Gud är närvarande, delandes våra liv, vår glädje, och vår smärta. I såväl granens grenar och i snöns storm, som i öknens vindar och palmernas blad, överallt där människor finns sjunger vinden det glada budskapet om att Gud har kommit till jorden i ett barns gestalt, utelämnad och med villkorslös kärlek, för att inbjuda oss att dela liv med varandra. Det är, för mig, jul.

God Jul!

Foto: Lena Nielsen Geving

 

Den förtrollande natten

Lugnet sänker sig inte alls över den arabiska öknen när mörkret faller över den glittriga staden. Inga stillsamma stjärnor skiner ner på frusna, julstressade konsumenter. Istället blinkar lampor hysteriskt i blått, gult, grönt, rött och säkerligen ultraviolett också. Det ljuva ljudet av sakral körsång som eventuellt skulle kunna höras någonstans överröstas av bilhorn eller grannklubbens högljudda fester. Julstämningen som man känner den hemifrån kommer bara i glimtar, mellan långa stunder av sol och fantastiskt väder. Kanske är det adventsljusstaken eller doften av pepparkakor som öppnar den lilla luckan där tidigare julars erfarenheter och minnen plötsligt kan sippra ut. Ofta är den luckan stängd, out of order, do not open until Christmas (eller kanske inte ens då). Har ni fått den där julkänslan än? Hur firar ni jul i år? Vi undrar flera gånger per dag, får frågan själva, funderar, hör oss för. Det är ganska svårt för alla som är nya, som inte har fått till en jul borta ännu. Vad är det viktiga egentligen?

Sen kommer också de andra samtalen, inte lika ofta men de kommer. De där livet är en glaskula som kraschar ner mot golvet, där förtvivlan har klibbat ihop sig som riset i risgrynsgröten, samtalen som hintar om att julen kan vara rätt tung. I de samtalen ser jag att det som är viktigt redan finns här. En plats att vara på, någon som lyssnar och en Gud som älskar. Kanske får jag vara en del av det en stund. Tack.

Jaha, vad händer här då?

Känner du stället du bor på? Vet du vad man gör när man kommer dit på besök? Har du själv sett turistattraktionerna hemma? Som ny på ett ställe måste man ibland göra lite utflykter ut ur vardagen och försöka lära känna stället från turisternas ögon. Det är lite svårt, för du är ju inte turist, men det är bara att försöka. Det är dags att fråga sig: Jaha, vad händer här då? Hänger du med? Gå ut och upptäck din ort och skriv om det du ser som turist hemma!

I veckan som har gått har vi varit uppe i Burj Khalifa, världens högsta byggnad och sett utsikten från 423 meter (eller vad det är), 360 grader. Ett fantastiskt platt landskap breder ut sig nedanför och du ser havet, byggnaderna, öknen, de kända platserna och grannemiratet Sharjah i horisonten. Det är otroligt vackert, fantastiskt högt upp, galet byggt och samtidigt inte alls så obehagligt som det borde vara att färdas med en hiss som åker 10 m/s uppåt och traska runt på 400 meters höjd med träplankor under fötterna. Det var ju så klart inte bara träplankor men de knarrar i alla fall lite skräckinjagande.

Så mitt uppe i predikoskrivande och planering av konfirmandpass, bland businessluncher och övernattningar hinner man med ett litet turistbesök som kan ge nya perspektiv och man kan se både öken och himmel.

IMG_5502IMG_6672

När första ljuset brinner

De juliga dofterna i solens sken

De juliga dofterna i solens sken

Det har hänt mycket här i Dubai sen vi skrev sist. Marcus och jag har haft en kortare semester, kyrkan har arrangerat en lyckad julmarknad med otroligt fin stämning, vi har haft besök av våra chefer från Uppsala och blivit installerade, vi har firat första advent (i förväg eftersom lördag är vår söndag) med övernattning för barn mellan 8-12år och mycket mer… Tiden svischar verkligen förbi!

Idag är det söndag, första advent. Bortsett från en lussebulle till frukost lyser adventsstämningen endast med sin frånvaro i vårt hem på Oud Metha road. Det är svårt att föreställa sig att samtidigt i ett land sådär en 6-7timmars flygresa bort samlas folk i kyrkorna och sjunger, tänder ljus, fryser ute, svettas i jackan i kyrkbänkarna, dricker glögg. Här är det solsken och varmt som vanligt. Man får jobba hårt på advents- och julstämningen här i Dubai, det är det många som har sagt till oss och vi håller med. Och samtidigt är det så mycket viktigare för en att de där vanliga som hör till finns. Telefonen i kyrkan ringer och någon frågar: ”Har ni pepparkaksdeg?” eller ”Får man gå med i Luciatåget fast man inte har varit med och övat?”. Det är verkligen inte svårt att se hur viktigt kulturen, språket och högtiderna är viktiga för de som har lämna sitt land och sitt ursprung.

För mig har traditionerna och kulturen blivit så mycket tydligare för mig när jag jobbar med barnen i kyrkan. På julmarknaden hade vi ett pysselbord (för alla barn som det heter – men vuxna är minsann minst lika fascinerade av julpyssel) fullt med apelsiner, röda band, nejlikor, silkespapper, tändsticksaskar att dekorera, klistermärken och bilder av julkrubban, kameler och vise män att färglägga. En liten tjej som går i kyrkans barnverksamhet satt och färglade en av alla krubbvarianter som fanns. Jag frågade vad hon målade. ”En ängel”. Jaha, och vad är det där för ett barn? Det visste hon inte och hon fortsatte att måla. Nu är hon inte så gammal men jag är rätt säker på att de flesta barn vet vad det är för barn i krubbans halm, redan i 3-4års åldern. Men i Förenade Arabemiraten går man inte på julkrubbevisning på skolan eller dagis. För mig var det en påminnelse om att här behöver vi berätta allt på en ännu mer basic nivå. Det fick jag också märka vid mitt besök på Svenska skolan i Abu Dhabi. Det första jag fick veta av lärarna var att det var flera av barnen (ålder 6-12) som inte visste vad en kyrka var och att jag behövde berätta vad en präst gör. När jag väl började lektionen var det tydligt att några kunde många bibelberättelser medan andra inte visste alls. Tänk så mycket av vår kultur som vi tar för given. Så börjar lärdomarna om att vara invandrare komma till en och man börjar anpassa sig efter den nya situationen som minoritet. Tur att man har jobbat i Svenska kyrkan i Malmö innan!