Förra veckan åkte jag till Visby på körledarkonvent. Innan jag åkte dit tänkte jag att jag skulle försöka ”fånga” en körledare för att be om hjälp med ett problem. Vi kom dit och jag hade fullt upp med konserter och debatt-samtal och seminarier och repetitioner och Ung-i-kör-fixande och inte minst prata med kolleger från Sveriges alla hörn. I alla fall så gick tiden och jag kom aldrig till skott med att be om hjälp med mitt problem… jo förresten, jag nämnde det vid ett tillfälle och fick lite råd och tips av några stycken.
Precis när konventet nästan var slut blev vi påminda om ett mentors-program som Föreningen Sveriges Körledare har. Det går ut på att man kan få en mentor ifall man vill. De berättade att de hade många som ville vara mentorer, men de hade inte så många adepter. Jag har ju jobbat i 30 år så jag ansåg mig inte vara i behov av någon mentor. Lite grann kom jag att tänka på besöksgruppen som finns på jobbet… eller besöksgruppen som Röda Korset har (min mamma var med där). Alla vill vara med i besöksgruppen men ingen vill vara den som behöver besök. Ingen vill vara den som är ensam… Alla vill vara mentorer och rediga och allvetande, ingen vill vara adept och i behov av hjälp. Nå, vi blev mera informerade om mentorsprogrammet och helt plötsligt frågades det: ”Har vi någon mentor här?” Jodå, en stor körprofil räckte upp handen, och DÅÅÅÅ, då insåg jag att det var ju precis honom som jag hade tänkt be om hjälp med mitt problem. Precis då insåg jag att jag absolut vill vara en adept. Tänk att få lov att ha en mentor som man kan få så mycket hjälp av. Vilken rikedom!! Jag anmälde mig raskt och stegade fram och tog i hand och anmälde mitt intresse och nu har jag alltså en mentor. Har tänkt lite grann på Gullan Bornemarks låt ”Fråga på” med texten ”Vill du veta nåt, sätt fart. Ta och fråga nån, såklart. Överallt i världen finns det folk som vet, fråga på, fråga på”. Det är aldrig för sent, kan jag säga. Nu är jag ju inte såå lastgammal, bara lite disigt medelålders. Om allt blir som jag tänkt kan jag jobba i kanske 20 år till. Och det finns ju fullt med idéer i världen att prova.
Nu är det fredagskväll och jag är en så trött liten kyrkomusiker efter en fullspäckad vecka. Men veckan är inte slut, i morgon är det full fart igen med övernattning för barn- och juniorkör och delar av ungdomskören. Hej vad det går! Undrar just hur länge jag kan säga att jag är ung och stark… men det ska nog visa sig på tisdag. Där brukar tröttheten nå sin topp efter en övernattning.
Dagen idag tillbringades i S:t Andreas kyrka. Min kära kollega matchade så snyggt altartavlan när jag kom i kyrkan så jag var tvungen att ta en bild. Jag hade massor med tid att öva orgel och satt länge vid den fina vita orgeln i koret. Vi var några stycken som övade till en förrättning och man vet aldrig när sorgen slår till. Orden i sången rörde mitt hjärta och sorgen efter min mamma slog till med full kraft. Jag är glad att sorgen kom då och inte senare när jag behövde vara koncentrerad.
Eftermiddagen ägnades åt lång promenad på Ribban med Åssian. Få saker ger sådan läkedom för själen som att traska med hunden lös och veta att det är helt okej. Ribban känns enorm och livsrummet likaså.
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.