Orgellycka


Efter 19 års enträget arbete i Hyllie kyrka så har orgeln äntligen, ÄNTLIGEN blivit stämd. Två orgel-arbetare uppenbarade sig i min kyrka i torsdags. De sms-ade på kvällen innan och sa: ”Kan vi komma i morgon och stämma orgeln?”. Jag var på träning och svarade dem kl strax efter 21. Någon gång mellan kl 22 och kl 23 fick jag svar: ”Då kommer vi kl 8”. Jag var där och öppnade till dem och sen jobbade de hela dagen. De gjorde en paus medan vi begravde Sten Taxi.

Det var alldeles speciellt att spela och sjunga till Sten Taxi´s begravning. Jag blev jätteledsen. Jag och Anna-Lena, vår förra kurator, tog avsked tillsammans och det var en stark upplevelse. Det var nästan som att begrava det gamla Hyllie. Fast bara nästan. Det väckte många tankar i lilla Lotta. Tankar om vad som är viktigt här i livet. Sten Taxi var viktig!

I alla fall så kom orgel-byggarna tillbaka och fortsatte stämma min lilla fina orgel. Jag bestämde en date med dem kl 16, då vi skulle dricka lite kaffe. De var så roliga att prata med. Nu klingar min orgel så underbart fint. Jag var i kyrkan ikväll tillsammans med make och vovve och övade. Rent och klart och vackert. Äntligen!! I fredags var jag så orgel-lycklig, trots att jag bara satt i Uppståndelsens kapell och övade. Jag kom i ganska god tid och hann öva igenom ”Jesu, Jesu wir sind hier” flera gånger. Jag spelade och spelade och blev lyckligare och lyckligare. Det är sån frid och ro och glädje att höra de mjuka labialpiporna spotta fram tonerna.

Men i onsdags blev jag lycklig av helt andra orsaker. Jag hade flera motigheter inom loppet av ett par timmar och dråsade ner i missmod. Efter ett tag tog jag lite initiativ, jag räckte ut mina händer och bad om hjälp, och mina helt underbara körsångare kom till undsättning och sa: ”Absolut, jag kan supporta!” Och som en hjälp från ovan kom flera saker till mig inom loppet av några timmar. Inte alla problem löste sig men 2 av 3 föll på plats och lilla Lotta blev så lycklig igen. Det tredje problemet kanske löser sig – eller inte. Vi får väl se. Men jag kan bära detta när det är så många som bär mig, bara jag ber om det.

Kanske är det bara så enkelt, att sträcka ut en hand. Då kommer det någon och tar den.

 

En kommentar

Sven Persson säger
10 januari 2015 – 11:19

Hej, Lotta! Våga be om hjälp är det svåraste, att inse, att ensam inte är starkast, alltid. När man då har bett om hjälp och man får det, då är det det en underbar känsla.
Mvh Sven

duromoll svarar
29 mars 2024 – 02:56

Hej Sven! Ja, det är en ljuvlig känsla. Som att solen kommer tillbaka. Mvh från Lotta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.