Trots allt

Igår började jag bekymra mig lite grann. Jag hade nämligen bokat in möten och träffar på tider då jag brukar ha mina yoga-pass. Min kropp har en tendens att stelna till ganska snabbt om den inte får ständig blodgenomströmning och jag behöver så väl mina pass. Nå, i alla fall. Jag trixade och manade på lite grann och lyckades boka in ett pass sent i gårkväll. Då hann jag inte till yoga-kursen jag egentligen var anmäld till, så jag fick ta ett pass på gymmet istället. Det gick ju bra.

Sen idag skulle jag ha möte mellan kl 10-12 så då rök min vanliga yoga-tid inne, men jag bokade ett tidigt i morse istället, kl 06.45. Det är bara det att när jag har ett så tidigt pass inbokat, vare sig det är yoga eller spinning, så vaknar jag alltid kl 02 eller 03 och undrar om det inte är dags snart. I natt låg jag vaken till halv fyra, då jag gick upp och drog på hundkläderna och gick några kvarter med Åssian. Sen somnade jag, ända till halv sex. Jag kom iväg på mitt pass och det var väl ingen lysande prestation av mig, men det är inte det som räknas. Det viktiga är att jag försöker och försöker och jobbar på. Sen kom jag hem och lugnade mig i ren protest mot allt som låg och lurade och pockade på och skulle göras. Jag vattnade blommorna och skrev brev till min kompis och satt en lång stund och drönade vid bordet. Sen joggade jag med Åssian också innan jag gav mig iväg till mötet. Jag var lite sen, 2 minuter, så jag ilade så fort jag kunde. När jag kommer dit får jag beskedet att det var inställt. Oooh, så ledsen jag blev. Här hade jag ändrat och haft mig med mina pass för att vara på möte och så hade de ställt in det. UTAN ATT RINGA OCH MEDDELA ALLA BERÖRDA!!!! Jaha, jag valde mellan att tjura eller glädja mig åt att jag helt plötsligt hade ett par timmars tid att röja på mitt skrivbord på jobbet. Jag valde det sista.

Sen gick hela dagen i ett litet huj. Jag hade barnkören och juniorkören – den förstnämnda sjöng av hjärtans lust. Jag behövde knappt andas om vad vi skulle göra, de satte fart själva att sjunga och marschera och humma och leka och ha sig. Det var en ren fröjd att se dem. Den sistnämnda, juniorkören, skulle ha årsmöte och de ville läsa allihopa och det är imponerande att höra hur de kämpar sig igenom revisionsberättelser och redovisningar. Och nu ikväll har jag bringat lite reda i mina papper. Jag känner mig lite som Ulla-Bella-sekreterare – Lotta-Bella-sekreterare. mitt ordningssinne firar jättelika triumfer… när det gäller en del. När det gäller google-drive går det inte så bra. Jag delar en mapp med min kära musikerkompis och helt plötsligt har det hamnat dokument i denna mapp som inte borde vara där, och jag begriper inte riktigt hur det hamnade där… Jaja, jag lär mig kanske en dag hur den funkar.

Men trots allt, trots en natt med i stort sett noll sömn så gick denna tisdag som en liten dans. Undrens tid är sannerligen inte förbi.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.