”Och känna att vi är i släkt med jorden…”

… sjöng jag på min kvällsrunda med Åssian. Jag älskar denna isländska folkvisa ”Vi ska inte sova bort sommarnatta”. Det var lite blåsigt och regnigt, men vaaarmt och ljuvligt ändå. Guppar omkring i glädjen efter vår konsert om Disney och evangeliet som dyker upp här och där, bara man skrapar lite på ytan.

Idag var jag ute och joggade med hunden precis innan jag skulle ge mig iväg. Jag sprang och hunden travade men kopplet var slakt. Han behövde inte dra mig, utan jag höll jämna steg med honom och hade marginaler. Stenkul, tycker jag! 20150530_173038Det var inte kallt utan jag kunde ha bara t-shirt. Det var ganska länge sen som jag hade så mycket energi att jag behövde ge mig ut för att göra av med lite adrenalin innan en konsert. Häftigt att känna så igen.

Ikväll var det fantastiskt fint, men en liten flicka blev ledsen. Det var någon som skrattade åt henne och sen var det kört. Hon grät hela tiden och ville inte komma in och sjunga. Flickan hade så många solo och hon hade längtat efter denna dag och så blev det bara fel. Vi är många som blev ledsna, men vi kunde inte hjälpa henne. Känns lite missmodigt.

När vi började planera denna konsert fick jag en så fin idé som jag försökte sälja in i ungdomskören, men det gick inte så bra. Inte en enda tyckte det var en bra idé. Men själv har jag inte kunnat släppa min inre bild så igår kväll gav jag mig iväg till stora affären på Limhamn och investerade i 8 dammvippor i glada färger. Jag fick 1 av min tös så jag hade 9 stycken. När jag kom hem band jag ihop dem, först med koppartråd och sen med ståltråd. Det blev en hel liten sol med färger och precis så fint som jag tänkt mig. 20150531_201718 Jag är väl egentligen mest nöjd med att jag orkade fullfölja min tanke och tog tag alldeles själv och rotade fram alla trådar och tänger och skruv och mutter och fick ihop min lilla kreation. När jag skulle lasta in allt i bilen sprang jag bort och visade för några grannar på gatan och en av dem sa: ”Man blir glad av att se den” och det var precis vad jag ville höra. Tänk, om maken skulle varit hemma skulle jag säkert lämnat över hela projektet till honom, men nu var han i Norge och inte alls i närheten. Alltså hängde allt på mig, och lilla Lotta klarade göra sin dammvippe-blomma. Det blev så fint till Pocahontas ”Färger i en vind” och jag kände mig för en stund som Indianprinsessan Tigerliljan. Det gäller att roa sig!

20150531_153956

Mina hjärtan sjöng så fint i kväll. ”Säg det till alla, jag är på väg!” Bästa sändningssången, ever! Och ett stråk av ”Fotspår i sanden” ryms i texten. Vackert. Barnen och Ungdomarna gjorde en liten hemmagjord polonäs, alla gick ut tillsammans och höll varandra i handen. Kan knappast bli vackrare!!

Efteråt fick vi varm korv med bröd och saft/kaffe. Min Linnéa och Tobbe hjälpte mig fixa kyrkkorven. Så jättegott!! Brännbollen regnade inne igen. Två år på rad!! Men det var mysigt ändå när alla stod ute på innergården under taket och åt korv och pratades vid. Mega-trivsamt!

Nu tror jag faktiskt att jag har lugnat ner mig och kan kanske försöka sova. Fast jag är allt lite hungrig. Det går åt mycket energi med konsert och så mycket glädje. I morgon ska jag hem till flickan som blev ledsen. Det känns som om jag behöver fånga upp lite och förhoppningsvis knyta ihop säcken.

Fast jag måste säga en sak till. Vilken befrielse att få göra detta tillsammans med Emelie, min vikarie och musikerkompis! Vilken kraft och kompetens det blir tillsammans.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!!!

Mitt emellan

Mitt emellan två konserter. I söndags hade Hyllie gospel sin vårkonsert och på söndag är det dags för Disney In Real Life, Ungdomskörens och juniorkörens och barnkörens musikgudstjänst. Hjärnan jobbar inte för högtryck just nu, men jag har antecknat noga allt jag ska göra så jag inte missar något. Inte bara förberedelser för söndag utan även eftergrejs från i söndags – sätta in kollekten, betala gåvobrev till Stadsmissionen, skicka in till STIM…

Än så länge har jag inte hunnit göra något av eftergrejset.

Igår var vi i Kirseberg och studerade deras arbete med långarbetslösa. Mycket intressant. Men sen var jag helt slut och gick hem och sov, för att sen orka pallra mig till kyrkan och ha ett par orgelelever. Med lite kaffe och kaka gick det som en dans. Lajbans med orgelelever. Den senaste/nyaste eleven är 14 år och har övat in Bach´s stora Toccata i d-moll på piano och vill nu lära sig samma på orgel. Men vederbörande kan inte noter. Har alltså övat in detta på gehör. Det är fantastiskt vilka förmågor man kan ramla över. Och det är så vansinnigt roligt att jobba med dessa begåvningar!! Och häromdagen ringde en mamma med 2 barn som också vill spela orgel och börja till hösten. Då har jag 5 elever!! Livat!

I tisdags övade jag med de 2 senaste tillskotten i ungdomskören. De behärskar icke språket men vill så gärna sjunga. De kommer från en helt annan kultur och gör på ett helt annat sätt med sin sångröst, men i tisdags hittade jag en väg där vi kunde tonbilda tillsammans och det gick så BRA!! Det är roligt när polletter trillar ner hos både mig och den andra parten som jag jobbar med. Ljuset börjar lysa i blicken och glädjen kommer in i kroppen.

Ikväll till Hyllie gospels körövning har jag planerat att vi ska ha konsertkoll och knytkalas. Det är lite intressant hur perspektiven ändras, såtillvida att nu har en hel del redan sett egenhändigt inspelat material från konserten, eftersom körkompisar som befann sig i publiken har spelat in och spridit på Facebook. Då blir ju konsertkollen inte sååå intressant, liksom. Men det är nyttigt att kolla tillsammans och komma fram till vad vi hör och ser, och vad vi kan ta tag i och göra bättre. Då blir det konstruktivt och det är ju det som är meningen.

NU ska jag ta tag i lite eftergrejs! Skicka in programmet till STIM! Tjolahopp!

 

Ruta ett?!

”Jag har också varit på ruta 1″ sa hen i all välmening, instruktören på morgonens träningspass. … !!! … Vem bestämmer vilken ruta jag befinner mig på?!?! Inte morgonens instruktör i alla fall.
Instruktören var modell 155 cm över havet, litet muskelpaket i 20-årsåldern. Jag är då 49 år, 189 cm ö h och befinner mig absolut inte på ruta ett. Sen i somras har jag gått ner minst 8 kilo – slutade väga mig när vågen stod på 91.5, i morse stod vågen på 83,5 – och jag har sen i november byggt upp en ben- och armstyrka jag inte besuttit på 10 år. Själv tycker jag att jag befinner mig på ruta 6 eller så. Men allt är ju relativt. I så fall befann jag mig på ruta -7.5 i november.

Men hen menade väl och ville uppmuntra mig, men så fel det blev. Egentligen finns det bara hårt jobb och envishet. Efter mina förutsättningar så är jag definitivt förbi ruta ett.

Och det enda som gäller är egentligen:

”Walk a mile in my shoes”.

Mitt i natten

Bild

En lång ledighet är till ända. Ledighet och ledighet, jag har jobbat både i torsdags och idag, men det har varit en kort vecka med ledig fredag och lördag. Alltid något.

Min ledighet har fyllts av mycket. I torsdags bad vi pappa ta bussen till Ystad för att sen hämtas av oss så vi kunde äta kvällsmat tillsammans. Jodå, pappa ville gärna ta bussen till Ystad och vi skulle då vara beredda i givakt när han hoppade av bussen. Vi felbedömde tiden och blev 7-8 minuter försenade. Men jag ringde och bad pappa bara vänta där vid bussen. Jodå, det skulle pappa göra. Så kom vi fram till lilla torget i Ystad och jag hoppade ur bilen. Jag ringde till pappa, men inget svar. Jag ringde igen, men inget svar. Jag såg honom inte och kände paniken växa fram. Jag kunde se tidningsrubrikerna som gastade ut: ”89-årig man vilse i Ystad. Slarvig dotter tappade bort honom vid busstationen!” Nu är ju visserligen pappa född i Ystad och synnerligen hemma i staden och förvirrad är han inte alls. Men ändå! Jag började gå och fick syn på pappa på en bänk vid bussen. Jag busvisslade och traskade dit. Pappa log och kom och mötte mig. Sen bjöd vi pappa på en god middag och så småningom skjutsade vi honom till Sjöbo. Det blev lite väl sent att sätta honom på bussen igen. Jag tog pappas cykel vid stationen i Sjöbo och cyklade hem den tillsammans med min vovve. Det blev en god cykeltur på kvällskvisten. Och så roligt att pappa kunde komma och hälsa på oss!!!

I fredags hade jag huvudvärk och hela dagen gick i slow motion.

I lördags var vi bjudna på gökotta. En svinkall gökotta. Men det var himla trevligt och fullt med god mat fick vi. Vi hörde både gök och näktergal, vilket i sig fullkomnade vår gökotta. Sen åkte vi hem och fick efterlängtat besök av goda vänner. De stannade länge och vi pratade massor och åt gott. Det fyller på själen riktigt ordentligt.

Fast i torsdags morse, innan mässan, hade vi körövning. Nästan gökotta med körövning. Jag kände mig rysligt barmhärtig som hade gjort kaffe och ställt i fönstret till mina hågade/hugade  körsångare som orkade upp i ottan, trots ledighet osv. Det blev en fin och produktiv körövning.

20150517_194021

Tillförsikt

20150517_194024

tillförsikt

Två veckor med konserter ligger framför mig. Roligt och spännande. När jag kom ut i eftermiddags möttes jag av denna strandäng och fylldes med ordet tillförsikt. Regnet var borta och solen öste värme över marken. Så grönt och vackert.

 

 

 

 

Ett hav med tisdag

Äntligen. En hel orörd tisdag ligger framför mig… eller låg, rättare sagt för nu är det snart lunch. Men Jag har haft en ljuvlig förmiddag alldeles själv här hemma. Jag har sorterat två jättehögar med papper och noter och jag har gjort min morgonyoga och ett sånt där utmaningspass från fb och så har jag övat piano och lekt med hunden.

Helgen som gick var en återhämtningshelg i kvadruppelformat. Först var vi hos pappa i Sjöbo och gick på kombinerad konsert och middag. Det var en orkester som spelade och där ingick både min kantor hemifrån, samt min lågstadie-fröken. Snacka om komma hem-känsla!! Dessutom var nästan hela familjen med. Bara en sån sak! När vi sen körde hem på kvällen var det jag som körde. Jag brukar alltid bli lite sömnig så i höjd med Kyrkheddinge undrade min tös hur det gick. Och mycket riktigt höll jag på att bli trött. Då säger hon: ”Du måste nog lära Tobbe att joddla”, och gissa om jag blev klarvaken. När joddel-sessionen var klar satte de igång de sånger som jag och Linnéa sjöng under hela hennes uppväxt, och det var i princip uteslutande Gullan Bornemark-låtar. Oooh så lycklig jag blev. Vi sjöng i högan sky och jag körde genast jättebra och sömnen flög iväg. Det var den bästa Komma-hem-känslan!!

Sen var jag ledig hela helgen och hade gott om tid att bara såsa runt och inspektera back-sippehavet och sjön.

20150510_173559 (480x640)

Ett hav av backsippor

20150510_175552 (640x480)

Strand vid Smyge

20150510_190004 (640x480)

Backsipporna på vår egna tomt!!

Ibland är maken så otroligt mycket scout. Han går och går när Lilla Lotta är alldeles vrålhungrig och bara hade tänkt sig en lite kortare runda. 20150510_181310 (640x480) Lilla Lotta vill då inte vara gnällig utan traskar på och försöker hålla god min, men det går inte så bra alltid. Och inte ett enda choklad i fickan… eller russin… eller torkad lever. Jag hade frolicar men där går gränsen. Är jag riktig under isen så är hemmatorkad lever helt okej. 20150510_181319 (640x480)

Jag rasade ihop i en liten hög vid idrottsplatsen i Smyge och sen tog jag nya tag och lyckades pallra mig hem. Jag har två nivåer, gå eller traska. Fast när jag kravlat mig över tröttgränsen kommer energin igen på nåt märkligt sätt. Fascinerande.

Och nu har jag fortfarande ett hav av tisdag framför mig. Barnkören börjar inte förrän kl 17 och det är ju oceaner av tid fram till dess. Ber att få önska fortsatt god tisdag.

 

 

Lördagstankar

Igår-kväll funderade jag en hel del på varför jag var så trött. Det var egentligen en ganska fantastisk dag, vi gjorde rätt så mycket, trots att det inte kändes så; på förmiddagen övade jag nyckelharpa, och jag tvättade och strök och vek ihop och lade i skåp, sen körde vi till pappa och åt lunch. På vägen hem körde vi till min syster och lämnade ett par paket med kryddor från den stora staden. Vi satt lite grann hos syster med make och pratade. Trivsamt. Sen körde vi hem och jag somnade igen som en sten. När jag vaknade hade jag lite huvudvärk och var allmänt seg. Maken fick ta rundan med hunden. Efter kvällsmaten kvicknade jag till och lyckades pallra mig ut på kvällsturen med hunden. Det var naturligtvis helt underbart att komma ut – fullmåne och en strandäng som badade i månsken och pannlampan kunde förbli släckt. Venus lyste och strålade och hela världen var så vacker.

20150501_224712

Månsken med lite vattenglitter.

Maken kungjorde när jag kom hem att det inte alls var konstigt att jag var trött eftersom jag varit iväg med jobbet i 2 dagar. Det har han ju rätt i såklart. Det tar energi.

Och trots min stora seghet så inträffade en fantastisk grej; mitt övande med nyckelharpan har gett resultat. Ibland kommer utvecklingen i stora skutt och igår var ett megakliv för lilla Lotta. Stråken började dansa med melodierna som fick fart och fingrarna löpte lätt och avslappnat. Jag kunde titta bort, eller blunda och fingrarna hittade ändå. Marginalerna har blivit lite större och glädjen enormt mycket större. Tänk att två års harvande och gnetande och traggande plötsligt utkristalliseras till spröda vackra toner. Det har ju såklart varit utveckling innan också, men helt plötsligt trillar allt på plats ännu mer. Och det bästa av allt är att det slutar aldrig. Det bara fortsätter. Makens kommentar idag var: ”Jag har inte fattat att man måste öva såååå mycket”.

20150502_080213

Dagens sol från morgonrundan

Idag är en typisk dag då det bara fortsätter. Disken tar aldrig slut och inte ogräset heller. Och solen skiner på oss som tuffar på, eller väntar tills vi orkar tuffa på.
Pax.