”Och känna att vi är i släkt med jorden…”

… sjöng jag på min kvällsrunda med Åssian. Jag älskar denna isländska folkvisa ”Vi ska inte sova bort sommarnatta”. Det var lite blåsigt och regnigt, men vaaarmt och ljuvligt ändå. Guppar omkring i glädjen efter vår konsert om Disney och evangeliet som dyker upp här och där, bara man skrapar lite på ytan.

Idag var jag ute och joggade med hunden precis innan jag skulle ge mig iväg. Jag sprang och hunden travade men kopplet var slakt. Han behövde inte dra mig, utan jag höll jämna steg med honom och hade marginaler. Stenkul, tycker jag! Det var inte kallt utan jag kunde ha bara t-shirt. Det var ganska länge sen som jag hade så mycket energi att jag behövde ge mig ut för att göra av med lite adrenalin innan en konsert. Häftigt att känna så igen.

Ikväll var det fantastiskt fint, men en liten flicka blev ledsen. Det var någon som skrattade åt henne och sen var det kört. Hon grät hela tiden och ville inte komma in och sjunga. Flickan hade så många solo och hon hade längtat efter denna dag och så blev det bara fel. Vi är många som blev ledsna, men vi kunde inte hjälpa henne. Känns lite missmodigt.

När vi började planera denna konsert fick jag en så fin idé som jag försökte sälja in i ungdomskören, men det gick inte så bra. Inte en enda tyckte det var en bra idé. Men själv har jag inte kunnat släppa min inre bild så igår kväll gav jag mig iväg till stora affären på Limhamn och investerade i 8 dammvippor i glada färger. Jag fick 1 av min tös så jag hade 9 stycken. När jag kom hem band jag ihop dem, först med koppartråd och sen med ståltråd. Det blev en hel liten sol med färger och precis så fint som jag tänkt mig.  Jag är väl egentligen mest nöjd med att jag orkade fullfölja min tanke och tog tag alldeles själv och rotade fram alla trådar och tänger och skruv och mutter och fick ihop min lilla kreation. När jag skulle lasta in allt i bilen sprang jag bort och visade för några grannar på gatan och en av dem sa: ”Man blir glad av att se den” och det var precis vad jag ville höra. Tänk, om maken skulle varit hemma skulle jag säkert lämnat över hela projektet till honom, men nu var han i Norge och inte alls i närheten. Alltså hängde allt på mig, och lilla Lotta klarade göra sin dammvippe-blomma. Det blev så fint till Pocahontas ”Färger i en vind” och jag kände mig för en stund som Indianprinsessan Tigerliljan. Det gäller att roa sig!

Mina hjärtan sjöng så fint i kväll. ”Säg det till alla, jag är på väg!” Bästa sändningssången, ever! Och ett stråk av ”Fotspår i sanden” ryms i texten. Vackert. Barnen och Ungdomarna gjorde en liten hemmagjord polonäs, alla gick ut tillsammans och höll varandra i handen. Kan knappast bli vackrare!!

Efteråt fick vi varm korv med bröd och saft/kaffe. Min Linnéa och Tobbe hjälpte mig fixa kyrkkorven. Så jättegott!! Brännbollen regnade inne igen. Två år på rad!! Men det var mysigt ändå när alla stod ute på innergården under taket och åt korv och pratades vid. Mega-trivsamt!

Nu tror jag faktiskt att jag har lugnat ner mig och kan kanske försöka sova. Fast jag är allt lite hungrig. Det går åt mycket energi med konsert och så mycket glädje. I morgon ska jag hem till flickan som blev ledsen. Det känns som om jag behöver fånga upp lite och förhoppningsvis knyta ihop säcken.

Fast jag måste säga en sak till. Vilken befrielse att få göra detta tillsammans med Emelie, min vikarie och musikerkompis! Vilken kraft och kompetens det blir tillsammans.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!!!