Nu när jag har så mycket tid…

20150729_174913

En solstrimma som lyser upp mitt ännu ostädade skrivbord

20150729_174930

Bar liite papper kvar på golvet.

Nu är det sommar och tiden tycks oändlig. Min städning fortsätter och med små framsteg börjar det ljusna på mitt arbetsrum.

Idag har jag satt in de fakturor som låg i mitt fack, jag har räknat och fört in i min bokföring, jag har sorterat noter, skrivit in namn på sommarbarnkörbarnen så jag kan föra närvaro när det är dags.

Och det första jag gjorde i morse, efter att vi hade haft vår lilla minipastoral i arbetslaget, var att jag körde till en nära vän i sorg för att prata lite. Så mycket väsentligheter blir avhandlade över en kopp kaffe. Det är livet!

Sen flyttade jag lite papper till innan det var dags för lunch.

20150729_174948

Väldigt mycket ledig golvyta! Lådorna innehåller körtröjor som väntar på något bra skåp.

Efter lunch träffade jag en sångsugen körsångare. Vi övade på en önskesång från körsångarens sida och vi provade vilken tonart som passade bäst. Till slut enades vi om Dess-dur, synnerligen vacker tonart! När min körsångare gick sade vederbörande: ”Tack, detta var precis vad jag behövde idag”. Mitt hjärta gladdes och jag konstaterade: Det är livet!
20150729_175020Sen skulle jag ner och hämta papper i kopieringsmaskinen, bokföringsbladet tog slut så jag fick fixa ett nytt, och minsann då kunde jag ju passa på att ta en kopp espresso. Och minsann om inte espressobryggaren behövde diskas i kaffebönsfacket, där skräpbönorna hamnade efter förrättat värv. Detta fack har varit fullt med gammalt kaffe som börjat mögla lite och jag vet inte hur länge detta har legat där. Lilla Lotta-fullmedenergi hämtade diskborste och diskmedel och skurade på. Oj så fint det blev! Kaffet blev klart och jag jobbade på. Glad i hågen gick jag ut för att fortsätta flytta papper.

Och tänka sig, vilken tur! Då sprang jag på en god vän som kom förbi och vi satt länge i kyrkan och pratade. Vilken tur att det är sommar och stiltje och jag har tid att kunna sitta och prata. Så ljuvligt. Papperna ligger ju kvar. De väntar på mig, känns tryggt!

Min intention för dagen var alltså att fortsätta med mitt papprande, men livet ville annorlunda. Jag har fått umgås med nära vänner och prata livets väsentligheter och det är ju det som det hela handlar om. Det är det som är det viktiga.

20150729_174954

Undertecknad färdig för dagen.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

 

Les Miserable/Jesus Christ Superstar

20150626_163309

Bild tagen på Manchester Imperial War Museum

När vi var i Manchester i början av sommaren råkade vi ramla över mer eller mindre billiga Dvd-skivor och jag försåg mig friskt med de båda i dagens titel, samt Mamma Mia. Semestern har alltså delvis ägnats åt att lyssna på dessa båda fantastiska musikaler.
Jag tycker det är så rasande bra musik och kan se och lyssna om och om igen. Texterna är lika fantastiska och ett visst vemod vilar över mitt hjärta.

Jag har tagit Les Miserable till mitt hjärta och funderar mycket, mycket på innehållet. Tänk att få göra en kyrk-variant av den. Samhällets olycksbarn framställs ofta så fint och vi tittar på musikaler och filmer och vill så väl, så väl, men när det kommer till kritan så vet jag inte vad jag ska göra för att hjälpa till. Vad är bäst? Ge en peng till tiggaren eller inte? Ge ett bröd eller inte? Sätta sig ner och prata eller inte?

20150721_104554

Skatten i fruktfatet, en avokado!!

Första veckan är avklarad på jobb och jag har betat mig igenom hela mail-högen i datorn.  Nu har jag bara skrivbordet kvar… nä, jag hann inte städa skrivbordet innan semestern… men skam den som ger sig – not för not, papper för papper kommer snart på rätt plats. Blott en dag, ett ögonblick i sänder… Det är det där med ställtiden som jag har svårt att få ihop. Jag blev smått överlycklig i onsdags när jag höll på med mina papper på jobbet och fann avokadosar i fruktfatet! Det var nog dagens godaste fika, en avokado med lite salt. Tänk, nästan ingen är på jobbet, det är verkligen öken-tomt och så går man förbi fruktfatet och ser ny frukt samt AVOKADOS!

När all den övriga verksamheten var över i våras var det dags för sommarbarnkören – planering, planering, planering – och Hyllie gospel hade ytterligare 2 konserter innan midsommar – kanske inte så mycket planering, men noter och papper att sätta på plats – och naturligtvis var sista dagen innan semestern också sista konsertdagen, så pärm och papper blev bara liggandes. Jaja.

20150724_231624

Min fina oljelampa

Båda musikalerna utspelade sig för länge, länge sen – men de är båda fortfarande LIKA AKTUELLA! När ska vi lära oss?

Frid önskar jag dig.

Solmiserande organist

Under hela detta sista läsår som gått har jag tillsammans med barnkören använt solmisation (do, re, mi osv med särskild handrörelse för varje ton, se bild) vid varje körövning.  Detta musikspråk har för undertecknad varit lite grann av en gåta, för jag har aldrig lärt mig. Jag har nog försökt men det har aldrig riktigt fastnat i lilla Lottas skalle. I alla fall så upptäckte jag nyss, helt plötsligt, att jag faktiskt börjar behärska solmisation till vanliga sånger (med barnkören har jag bara använt skaltoner upp och ner och hit och dit, ingen sång). När jag insåg att det kanske är så, så prövade jag med barnkörens startsång och slutsång, och sen gick jag vidare till Imse vimse spindel och Blinka lilla osv. Och faktiskt, JAG KAN!!!

Under hela året med barnkören så har jag mest använt solmisation som en grej att liksom göra med dem. De behöver mycken omväxling i sin körövning och solmisation har varit ett utmärkt redskap för lite omväxling. Det roligaste har varit när vi gjort alla rörelser och sjungit tillsammans och sen helt plötsligt har jag tystnat men fortsatt göra rörelserna OCH DE HAR SJÄLVA HITTAT RÄTT TONER! DET ÄR EN HÄFTIG GREJ!!

Ibland när jag ska öva med min kära vän som är född i Rumänien och det är en för henne ny sång, så har jag hört hur hon använder skaltonsnamnen, dvs do re mi osv för att först bekanta sig med sången. Sen  i nästa steg har texten kommit. Har man redan från början skolats in i denna tradition så tror jag att mycket är vunnet.

När jag var 19 år fick jag mitt första jobb och det är 30 år sen, och det är rasande roligt att fortfarande få uppleva när polletter ramlar ner. Men det är som disken (i köket), det tar liksom aldrig slut. Det är hela tiden nytt och mer och mer att lära sig. Och då vill jag passa på att berätta också att i förrgår upptäckte jag helt plötsligt (igen :) ) att jag kan stå upp och spela nyckelharpa. Tidigare har jag varit tvungen att sitta ner för att se alla nycklar och strängar osv. Men som sagt, helt plötsligt gick det att stå upp och spela. En sekundär-effekt blev att samtidigt började musiken svänga mycket mera och stråkföringen blev mer avslappnad och vänsterhanden fick en bättre vinkel.

20140901_194010

Min nyckelharpa

Jag har de sista veckorna funderat mycket på ordet ihärdighet. Det är ihärdigheten som är grunden till min utveckling – att ständigt, ständigt försöka och jobba på och inte ge upp. Gud ske pris för min ihärdighet. Utan den skulle inte mycket ha hänt i mitt liv.

När jag gjort min examenskonsert på musikhögskolan så var det en av mina orgellärare som sa: ”Egentligen skulle du inte kunnat bli organist”. ”Jaså” sa jag. ”Varför inte”. ”Jo för du har så omöjliga händer” – !!! Vilken tur att ingen sa det när jag var 14 och började öva orgel. Det han syftade på är att mina fingrar är långa och min hand är ofta ingen samlad hand, vilket är önskvärt när man spela orgel. Mina fingrar kan mycket väl fastna på spelbordet ovanför :-D vilket har hänt ibland :-D Därför har jag ofta känt mig som en humla. Jag vet inte om att jag inte kan flyga så därför gör jag det i alla fall.

20150619_161815

Jag och vår vindsnurra i form av en humla.

 

Numera är jag en solmiserande organist som har semester och tycker att jag faktiskt skulle vilja vara lite solande organist också. Det kanske kommer. Igår somnade jag faktiskt i solen på gräsmattan, jag tror det var sol en kvart eller så. Alltid något.

Flytande organist

Härmed kungörs att undertecknad inte är särskilt strandad längre. Tegelstenen Röde Orm – otroligt bra bok!!!!! – är utläst och 1 stycken semestertripp avklarad – till Manchester 20150626_200855 – och kajaken är polerad (polishad enligt maken!!). Den är dock icke spacklad och slipad, men det ska åtgärdas i helgen.

Jag har funderat mycket på handboksförslaget och väntar med spänning på vart det ska sluta.

20150627_143146

Fin orgelfasad i Manchester katolska kyrka

Under tiden har jag roat mig och faktiskt haft fantastiska upplevelser som jag måste berätta om. För fyra år sen köpte vi en kajak till mig och en till maken och vi började försiktigt lära oss. Sen visade det sig att min röda kajak passade maken bättre och hans gula passade mig utmärkt, så vi bytte. Först var vi i kanalen här i stan, lugnt och fint. Sen var vi i Östersjön – allt annat än lugnt och fint. Höga vågor och starkt tryck underifrån. En gång välte jag runt och kunde inte ta mig ur sittbrunnen pga det starka trycket. Jag var tvungen att vrida mig upp och andas och sen dyka ner o ta nya tag. Det väckte mången tanke om hur farligt det är med vågor när man inte behärskar flytetyget. Sen blev vi försiktigare. Förra sommaren bröt jag handleden i juli. Vi hann vara ute 2-3 ggr och sen var det kört.

I förrgår putsade vi på kajakerna och förberedde oss för en liten tur i kanalen och jag fann till min glädje flera fantastiska framsteg för lilla Lotta:

1. Jag kunde kliva i själv från bryggan ner i kajaken – väldigt stor tipprisk ifall man inte har koll.

2. Jag fick flytta fotstöden närmre mig, med andra ord så betyder det att jag tar inte så mycket plats längre i sittbrunnen. Jag har blivit mindre omfångsrik.

3. Jag kunde hålla jämna steg med maken i paddlingen.

4. Mina ben domnade inte – vilket varit snarare regel än undantag.

5. Efter paddlingen – vilket är det mest fantastiska – så var jag inte helt slut. Jag var faktiskt inte ens särskilt trött. JAG KUNDE SJÄLV LYFTA MIG UR KAJAKEN OCH HÅLLA BALANSEN OCH SEN SÄTTA MIG PÅ BRYGGAN. UTAN DEN MINSTA TIPPRISK!!! Jag minns en gång när jag var helt slut och jag tror det var tre personer som hjälpte mig upp ur kajaken till bryggan. Och jag minns hur jag drattat i vattnet för att jag inte kunnat hålla balansen. NU KUNDE JAG ALLTIHOP HELT SJÄLV. Flodhäst-Lotta är borta!! … fast en flodhäst kan ju hålla balansen i vatten, men kanske inte i en kajak…. Aja, KlumpLotta är borta!! Balans-Lotta är härmed ett faktum! I november i fjor fick jag ett litet sammanbrott och sen dess har jag bitit ihop och varit synnerligen ihärdig och tränat, mest yoga, men lite annat också, och det har givit resultat!!!

20150629_162533Jag känner mig väldigt flytande och jobbtankarna flyger och far i min skalle, men det gör ingenting. Igår fick jag en laddning noter och CD-skivor med posten som ska recenseras och det blev jag glad för! Jag övar på min nyckelharpa, snart sitter Gärdebylåten. Den är svår, men bra blir det, bara en tidsfråga innan flytet är där :-D