Härmed kungörs att undertecknad inte är särskilt strandad längre. Tegelstenen Röde Orm – otroligt bra bok!!!!! – är utläst och 1 stycken semestertripp avklarad – till Manchester 
– och kajaken är polerad (polishad enligt maken!!). Den är dock icke spacklad och slipad, men det ska åtgärdas i helgen.
Jag har funderat mycket på handboksförslaget och väntar med spänning på vart det ska sluta.
Under tiden har jag roat mig och faktiskt haft fantastiska upplevelser som jag måste berätta om. För fyra år sen köpte vi en kajak till mig och en till maken och vi började försiktigt lära oss. Sen visade det sig att min röda kajak passade maken bättre och hans gula passade mig utmärkt, så vi bytte. Först var vi i kanalen här i stan, lugnt och fint. Sen var vi i Östersjön – allt annat än lugnt och fint. Höga vågor och starkt tryck underifrån. En gång välte jag runt och kunde inte ta mig ur sittbrunnen pga det starka trycket. Jag var tvungen att vrida mig upp och andas och sen dyka ner o ta nya tag. Det väckte mången tanke om hur farligt det är med vågor när man inte behärskar flytetyget. Sen blev vi försiktigare. Förra sommaren bröt jag handleden i juli. Vi hann vara ute 2-3 ggr och sen var det kört.
I förrgår putsade vi på kajakerna och förberedde oss för en liten tur i kanalen och jag fann till min glädje flera fantastiska framsteg för lilla Lotta:
1. Jag kunde kliva i själv från bryggan ner i kajaken – väldigt stor tipprisk ifall man inte har koll.
2. Jag fick flytta fotstöden närmre mig, med andra ord så betyder det att jag tar inte så mycket plats längre i sittbrunnen. Jag har blivit mindre omfångsrik.
3. Jag kunde hålla jämna steg med maken i paddlingen.
4. Mina ben domnade inte – vilket varit snarare regel än undantag.
5. Efter paddlingen – vilket är det mest fantastiska – så var jag inte helt slut. Jag var faktiskt inte ens särskilt trött. JAG KUNDE SJÄLV LYFTA MIG UR KAJAKEN OCH HÅLLA BALANSEN OCH SEN SÄTTA MIG PÅ BRYGGAN. UTAN DEN MINSTA TIPPRISK!!! Jag minns en gång när jag var helt slut och jag tror det var tre personer som hjälpte mig upp ur kajaken till bryggan. Och jag minns hur jag drattat i vattnet för att jag inte kunnat hålla balansen. NU KUNDE JAG ALLTIHOP HELT SJÄLV. Flodhäst-Lotta är borta!! … fast en flodhäst kan ju hålla balansen i vatten, men kanske inte i en kajak…. Aja, KlumpLotta är borta!! Balans-Lotta är härmed ett faktum! I november i fjor fick jag ett litet sammanbrott och sen dess har jag bitit ihop och varit synnerligen ihärdig och tränat, mest yoga, men lite annat också, och det har givit resultat!!!
Jag känner mig väldigt flytande och jobbtankarna flyger och far i min skalle, men det gör ingenting. Igår fick jag en laddning noter och CD-skivor med posten som ska recenseras och det blev jag glad för! Jag övar på min nyckelharpa, snart sitter Gärdebylåten. Den är svår, men bra blir det, bara en tidsfråga innan flytet är där 😀