Solmiserande organist


Under hela detta sista läsår som gått har jag tillsammans med barnkören använt solmisation (do, re, mi osv med särskild handrörelse för varje ton, se bild) vid varje körövning.  Detta musikspråk har för undertecknad varit lite grann av en gåta, för jag har aldrig lärt mig. Jag har nog försökt men det har aldrig riktigt fastnat i lilla Lottas skalle. I alla fall så upptäckte jag nyss, helt plötsligt, att jag faktiskt börjar behärska solmisation till vanliga sånger (med barnkören har jag bara använt skaltoner upp och ner och hit och dit, ingen sång). När jag insåg att det kanske är så, så prövade jag med barnkörens startsång och slutsång, och sen gick jag vidare till Imse vimse spindel och Blinka lilla osv. Och faktiskt, JAG KAN!!!

Under hela året med barnkören så har jag mest använt solmisation som en grej att liksom göra med dem. De behöver mycken omväxling i sin körövning och solmisation har varit ett utmärkt redskap för lite omväxling. Det roligaste har varit när vi gjort alla rörelser och sjungit tillsammans och sen helt plötsligt har jag tystnat men fortsatt göra rörelserna OCH DE HAR SJÄLVA HITTAT RÄTT TONER! DET ÄR EN HÄFTIG GREJ!!

Ibland när jag ska öva med min kära vän som är född i Rumänien och det är en för henne ny sång, så har jag hört hur hon använder skaltonsnamnen, dvs do re mi osv för att först bekanta sig med sången. Sen  i nästa steg har texten kommit. Har man redan från början skolats in i denna tradition så tror jag att mycket är vunnet.

När jag var 19 år fick jag mitt första jobb och det är 30 år sen, och det är rasande roligt att fortfarande få uppleva när polletter ramlar ner. Men det är som disken (i köket), det tar liksom aldrig slut. Det är hela tiden nytt och mer och mer att lära sig. Och då vill jag passa på att berätta också att i förrgår upptäckte jag helt plötsligt (igen 🙂 ) att jag kan stå upp och spela nyckelharpa. Tidigare har jag varit tvungen att sitta ner för att se alla nycklar och strängar osv. Men som sagt, helt plötsligt gick det att stå upp och spela. En sekundär-effekt blev att samtidigt började musiken svänga mycket mera och stråkföringen blev mer avslappnad och vänsterhanden fick en bättre vinkel.

20140901_194010
Min nyckelharpa

Jag har de sista veckorna funderat mycket på ordet ihärdighet. Det är ihärdigheten som är grunden till min utveckling – att ständigt, ständigt försöka och jobba på och inte ge upp. Gud ske pris för min ihärdighet. Utan den skulle inte mycket ha hänt i mitt liv.

När jag gjort min examenskonsert på musikhögskolan så var det en av mina orgellärare som sa: ”Egentligen skulle du inte kunnat bli organist”. ”Jaså” sa jag. ”Varför inte”. ”Jo för du har så omöjliga händer” – !!! Vilken tur att ingen sa det när jag var 14 och började öva orgel. Det han syftade på är att mina fingrar är långa och min hand är ofta ingen samlad hand, vilket är önskvärt när man spela orgel. Mina fingrar kan mycket väl fastna på spelbordet ovanför 😀 vilket har hänt ibland 😀 Därför har jag ofta känt mig som en humla. Jag vet inte om att jag inte kan flyga så därför gör jag det i alla fall.

20150619_161815
Jag och vår vindsnurra i form av en humla.

 

Numera är jag en solmiserande organist som har semester och tycker att jag faktiskt skulle vilja vara lite solande organist också. Det kanske kommer. Igår somnade jag faktiskt i solen på gräsmattan, jag tror det var sol en kvart eller så. Alltid något.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.