Efter två fantastiska dagar i Lund tillsammans med 850 andra kyrkoarbetare är jag nästan fullproppad med intryck, idéer och goda tankar. Bara sångglädjen när alla tar i för fullt i psalmsången i domkyrkan är ljuvlig.
Tanken kommer osökt: ”Vem styr tempot? Församlingssångkroppen eller organisten”? Jag skulle vilja påstå att det var församlingssångkroppen. Den vältrade sig fram som en stor massa, fullkomligt opåverkad av organistens konster och krumsprång. Fast det är svårt att sjunga i domkyrkan pga avståndet. Musikern där framme gjorde ett gott jobb i att försöka styra tempot. 
Biskop Johan pratade fint och pepp(r)ade oss med salt och allehanda goda tankar.
Vi fick berättat för oss om en kvinna från Kambodja som byggt skolor och kvinnan intervjuades, men jag förstod inte vad hon sa. Tankarna började vandra och jag funderade mest över allt gott jag inte satt och knaprade på.
Efter lunch åkte jag hem och hade mina barnkörer som startade förra veckan.
Idag tog jag tåget tidigt och fick delta i en fin morgonbön i Allhelgonakyrkan. Sopransax och orgel är fina grejer. Och så fick vi sjunga Bonhoeffers fina psalm. Efteråt hade jag hål i mitt schema och fick en god kopp kaffe på ett café, och minsann om jag inte lyckades klara av ett bankärende.
Sen var det min tur att gå på föreläsning. Jag fick höra om unga musikanter i gudstjänsten och det var mycket matnyttigt. Vi fick höra hur det gick att kombinera enkla melodier med koraler. Smart!
Nästa föreläsning handlade om Luther och sinnlighet. Elisabeth Gerle var påläst och berättade för oss. I takt med att hon berättade kom jag till att tänka på min make som ständigt brukar säga: ”Vi måste få ihop den dagliga dansen”. På ett sätt sammanfattar ”den dagliga dansen” det som Elisabeth ville förmedla, nämligen att i vardagen få in det gudomliga och att se Gud i det mest vardagliga… eller kanske att låta Gud få plats även i det vardagliga ”en närvaro här och nu i det vardagliga”.
Avslutningen på våra medarbetar-dagar var ett samtal mellan Ronnie Gardiner och Magnus Andersson. Den sistnämnde är ”Armlös och benlös men inte hopplös” och den förstnämnde är trummis och räddades till livet av den sistnämnde. Det var en fantastisk historia att få lyssna till, men det var även där svårt att förstå vad R Gardiner sa. (När jag kom hem googlade jag personerna och kunde läsa hela storyn på nätet.) Sen fick Ronnie ge pulsen till en sång som gospelkören i koret tog upp och så var gospelmässan igång och den fick sätta punkt för våra dagar.
Men även om det är fantastisk musik och fantastiska föreläsare osv så är det ändå glädjen i att få träffa så många människor som är det viktigaste. 
Bara glädjen över att få sitta 7-8 musiker och prata och skratta och tramsa är så ljuvlig. Återigen är det det som händer ”In between” som är så befriande. Vi började prata redan på tåget dit och vi slutade inte förrän på bussen hem. Helt härligt!!
När jag kom hem blev det en stilla kopp kaffe i trädgården och sen ett yogapass… fast yoga-passet var en katastrof. Kroppen var stel och trött och gjorde inte många knop, så nu har jag bokat in ett pass till i morgon förmiddag. Nya tag!! Och imorgon kommer en ny daglig dans att få ihop!
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.