Sen några dagar tillbaka har jag en lånebomil (… lånebomil. Häftigt ord! Lånemobil, såklart). Den ter sig något märkligt. Inget är som jag tänker. Vilket såklart är dagens i-landsproblem. Tänk, för dagens flyktingar är det förvirrade land på ett helt annat plan. Min make var ett flyktingbarn som kom till Danmark när han var 2,5 år. Han minns att han inte kunde hitta vägen till sin morfars hus. Han letade och letade men den var inte där. Nä, för den fanns kvar i Ungern. Än i dag vaknar han av sina mardrömmar, där han inte hittar sina vänner, eller hittar tillbaka där han kom ifrån.
I relation till detta så är såklart min lånemobil en bagatell. Men tänk så fort vi vänjer oss vid prylar. Jag tar en bild och så vips finns den i dropbox eller i min mailbox så jag kan använda den, till exempel här eller på facebook. På facebook där jag trumpetar ut hur härligt väder det är… en dag full av nya möjligheter… för en del är det en ny dag med glädje,för en del är det fasa, ett besked som kommer, en operation som ska göras… eller bara det stora Ingenting.
Igår tvivlade jag stort på min egen förmåga och på vad jag egentligen gör med mitt liv och mitt jobb. Var finns utvecklingen funderade jag på. Och så grät jag några skvättar för jag kände mig rejält eländig. Sent på eftermiddagen tog jag mig i kragen och traskade iväg med hunden till jobbet för att hämta nästa lånemobil som IT-avdelningen sa skulle ha kommit med internposten och så skulle jag hämta en not. Mobilen lyste med sin frånvaro, däremot satt tre av mina arbetskamrater runt bordet på expeditionen för att planera sin verksamhet. Jag blev så glad när jag fick syn på dem. Jag kungjorde mina eländiga tankar och de fick mig genast på nya vägar. Tänk, precis när jag behöver det så sitter de där och bara lyser med sin kärlek och klokskap.
Jag trevar vidare i lånemobilens förvirrade land… nä, det gör jag inte för eländet tar inte emot laddning så den drog sin sista vibrationssuck igår… jag satte den på ljudlös för att slippa pipet när den sa att jag skulle ladda den, men då började den vibrera och skrälla mot nattduksbordet till tusen… och vibrationsfunktionen gick inte att stänga av.
Idag är det tisdag och jag får sjunga med mina körer, juniorkören och barnkören. Och innan dess kommer min körledarkollegakompis och fikar. Lajbans!
Pax.