Pallen – organistens lott

Härförleden var jag i en närliggande kyrka för att spela på begravning. Kyrkan var stor och fin med en ljuvlig akustik. Instrumenten var fina och mycket roliga att spela på.

20151120_120752

Liten pall bredvid orgeln.

Begravningen började och kyrkan var full med folk. Solisterna sjöng och sången klingade vackert och slingrade sig ut under valven. Jag spelade så bra som jag aldrig gjort förr. Vid begravningens början satt jag vid flygeln och solisten satt bredvid. När solisten sen gjort sitt så gick han ner och satte sig hos församlingen och jag kunde ta hans plats bredvid orgel och flygel. Då såg jag att han satt på en liten pall.  En väldigt fin pall, förvisso, men dock en pall. Jag tittade vidare och kunde konstatera att vid flygeln fanns en vanlig pianopall …20151120_120741

20151120_120801

Orgelpall med kudde

Och vid orgeln en vanlig orgelpall.

20151120_120814

Tjusiga karmstolar!

Sen såg jag! Borta vid andra väggen – där prästen satt – stod två stora, fina, flotta stolar. Lilla Lotta började genast bli lite harmsen och tänkte: ”Hjälp, vilken orättvisa!! Här gör organisten inget annat än jobbar i sitt anletes svett på sina pallar och när vederbörande väl får vila så får hen hålla tillgodo med ytterligare en sketen pall!”

Men organisterna i denna kyrka kanske tycker det är helt toppen att liksom inte säcka ihop mellan koralerna. Just idag fick jag faktiskt upp till mitt arbetsrum en alldeles ny pall – alltså istället för skrivbordsstol – en sån där pall som är ergonomiskt perfekt för ryggen. Och i dagarna lär ett höj- och sänkbart skrivbord också sättas in på mitt arbetsrum. Nya rön säger att man helst inte ska sitta alls, det är bättre att stå.

Naturlitvis älskar jag min orgelpall, då när kroppen är pigg och alert och dansar på i Bach-fugorna. Då är pallen himmelsk och någon karmstol är icke att önska.

Tillvarons änglar

God morgon. Just nu befinner jag mig i den intensiva förberedelse-perioden inför Tysklands-resan med min Ungdomskör. Igår satt jag tillsammans med ”mina” super-körmammor som ska följa med och planerade vår tur. Det var kom-ihåg-lista som skulle uppdateras och utvärderings-papper som skulle plöjas igenom och höstens bemanning i kören som funderades kring – typ: Vem är det nu som behöver påminnas om att äta ordentligt? Se till att alla kollar sina lusseskjortor hemma, INNAN vi åker, någon skjorta var ju alldeles för lång förra året. Ska vi ha föräldramöte? Ja… när…?

Förra året fick vi byta om i ett diskrum (!) vilket innebar att där var jättevarmt och fuktigt och alla kinder blev snabbt röda och kören flämtade av värmeslag innan vi kunde gå in i salen för vårt lucia-tåg. Det var ingen bra start, kan jag säga!! Det är en massa sådana detaljer som behöver fixas. Förra året skulle vi ut på stan och äta, bara för att det skulle vara roligt, men restaurang-utbudet i Prerow är inte så stort i december – Prerow är en typisk sommarstad – och vi hamnade på en fin restaurang, med lite för fin mat. Vi som åt glutenfritt fick en tallrik med glasnudlar!!! I princip ingen mat alls!! Så visa av skadan ska jag be att vi får äta alldeles vanlig mat på vårt härbärge i Hertezberg i stället.

Tidigare år har jag hyrt 2 minibussar för vår resa men nu visade det sig att alla bussar i hela staden är uthyrda till Migrationsverket och buss går inte att få tag på någonstans, så vi får ordna vår resa på annat sätt. Spännande.

Men i allt detta fixande så är jag så innerligt tacksam för alla som hjälper mig tänka, superkörmammorna och ungdomarna själva. Ensam hade jag inte klarat av det, men tillsammans är jag stark.

Pax!

Kyrkokör-tantens lov med karusellstopp

20151102_062833I måndags vaknade jag och hela kroppen sa stopp-o-belägg. Även på morgonrundan signalerade hela tillvaron stillhet och ro och frid. Det var en så ljuvlig känsla och hela parken var full med löv och lite dimma och fullkomlig ro… det är mycket ordet ”hela”, men det var verkligen en så total meddelande-närvaro. Faktiskt lite fantastiskt. Jag bokade av alla bestämda grejer, vilket var 2 yogapass samt besök hos pappa.

Så vad gjorde jag nu då, hela dagen då jag skulle vila? Jo, jag tvättade och så donade jag med lite noter och inspelningar (ledig dag? eehh). En rasande rolig grej som förströdde mig länge, länge var att jag spelade in ett tvåstämmigt arr till min ungdomskör tillsammans med nyckelharpa. Det var allt lite spännande, för jag visste inte riktigt hur det skulle arta sig, men det blev ju såklart jättebra :-D Inte nog med att det klingade fint, utan det speciella är när nyckelharpan börjar klinga och stråken flyter obehindrat och kroppen får in det lilla, lilla folkmusik-gunget. Det är så läckert och något som inte går att tvinga fram, utan helt plötsligt är det där.

Idag var det dags för begravning av en av mina små tanter från kyrkokören för några år sen. Raili – en liten dam som trots smärtor och krycka, alltid tog sig fram och var med, oavsett vad vi skulle göra. Raili – som ofta, ofta hade med sig små piroger eller små Gustav Adolf´s-kakor till mig. Raili – som alltid när vi hade kör-fest sjöng sina finska folkvisor med klar och hög stämma. Idag fick jag spela till hennes sista vila och det var en sång som jag bara kände att jag skulle spela på mitt fina röda lite mindre dragspel, nämligen ”Vin och bröd” ur folkdansmässan av Per Harling.20151103_235633 Denna sång är något att det vackraste jag vet (och Raili var med och sjöng den med kyrkokören för flera år sen) och om man kopplar in musett-stämman i dragspelet så blir det så ljuvligt vackert. Nu hade jag mitt spel i Beddingestrand så det var bara till att lasta in hunden och ge sig iväg. Egentligen hade jag inte alls tid till det, men jag tog mig helt enkelt tid. Och då blev det såklart en helt ljuvlig stund för mig och Åssian på strand och strandängar. 20151103_095209 (2) 20151103_101451Ibland känns det väldigt tydligt vad som ska göras, till exempel idag, att köra och hämta mitt spel. Jag har ett svart dragspel också, men det var fel känsla till just den sången. Och att åka iväg för att hämta mitt röda spel var också en form av karusellstopp, men ett viktigt sådant. Tyckte bestämt det kändes som att Raili tyckte det var en finfin idé.

Efter begravningen var det full fart till Barn- och Juniorkörövningarna. Vi fick hålla till i soffrummet eftersom golvet i kyrkan blev ytbehandlat. Det var lite kul att vara på helt annat ställe.

Efter kvällsmaten somnade jag som en sten. Det blev 2-3 timmars total dvala. Och nu är klockan mitt i natten och jag är pigg som en mört. Känns lite märkligt att vända så på dygnet. Men kroppen säger jag ska sova och då får jag ju passa på när den säger det.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.