Härförleden var jag i en närliggande kyrka för att spela på begravning. Kyrkan var stor och fin med en ljuvlig akustik. Instrumenten var fina och mycket roliga att spela på.
Begravningen började och kyrkan var full med folk. Solisterna sjöng och sången klingade vackert och slingrade sig ut under valven. Jag spelade så bra som jag aldrig gjort förr. Vid begravningens början satt jag vid flygeln och solisten satt bredvid. När solisten sen gjort sitt så gick han ner och satte sig hos församlingen och jag kunde ta hans plats bredvid orgel och flygel. Då såg jag att han satt på en liten pall. En väldigt fin pall, förvisso, men dock en pall. Jag tittade vidare och kunde konstatera att vid flygeln fanns en vanlig pianopall …
Och vid orgeln en vanlig orgelpall.
Sen såg jag! Borta vid andra väggen – där prästen satt – stod två stora, fina, flotta stolar. Lilla Lotta började genast bli lite harmsen och tänkte: ”Hjälp, vilken orättvisa!! Här gör organisten inget annat än jobbar i sitt anletes svett på sina pallar och när vederbörande väl får vila så får hen hålla tillgodo med ytterligare en sketen pall!”
Men organisterna i denna kyrka kanske tycker det är helt toppen att liksom inte säcka ihop mellan koralerna. Just idag fick jag faktiskt upp till mitt arbetsrum en alldeles ny pall – alltså istället för skrivbordsstol – en sån där pall som är ergonomiskt perfekt för ryggen. Och i dagarna lär ett höj- och sänkbart skrivbord också sättas in på mitt arbetsrum. Nya rön säger att man helst inte ska sitta alls, det är bättre att stå.
Naturlitvis älskar jag min orgelpall, då när kroppen är pigg och alert och dansar på i Bach-fugorna. Då är pallen himmelsk och någon karmstol är icke att önska.