Dagens beslut: att inte fatta beslut!

I ungefär en veckas tid har jag varit brydd och funderat mycket över vad jag ska göra med alla gamla noter som ligger i högar i min skrubb på jobb. Jag har inte hjärta att slänga dem. Det är bra grejer. Så jag blev så lättad när jag bestämde att de får åka in i skrubben igen tills vi hittar bra hyllor/arkivskåp att förvara dem i så att de kan vara tillgängliga och synas och inte bara ligga staplade.20151215_182711Alltså… jag har ju faktiskt tagit ett beslut, insåg jag nu. Tagit ett beslut att inte slänga dem utan försöka ordna bra skåp. Eller nåt. Mitt arbetsrum har sluttande väggar så därför får inte så mycket hyllor plats. Måste tänka ut något.

I övrigt funderar jag mycket på det här med facebook och konserter och julmys och fasader fasader fasader. Hur i allsindar bär sig alla kollegor åt när de lyckas fotografera kören först när de övar och sen publiken/församlingen också när det är konsert? … och naturligtvis är kyrkan fullproppad med folk. När jag någon gång försökt göra liknande så har telefonen garanterat varit urladdad. Och jag har nästan aldrig marginal att tänka på facebookuppladdningar. Jag har fullt upp med min uppgift… eller att äta… eller att sminka mig. Jag sminkar mig nästan aldrig så när det väl är dags, så blir det ganska stort projekt för lilla Lotta.

20141226_121504

My little praiser… i nejlikeform

I facebookvärlden ska man vara lyckad och gående som en liten robot och käckt ropa, ”Här är jag!” Och orkar man inte ropa så är man tyst. Såvida man inte är modig och säger hur det är. Jag är inte vidare modig så jag är tyst och iakttar från min horisont. Står bredvid och lurar… Fast det gör jag ju inte. Jag har minsann fått min beskärda del av fulla konsert-kyrkor och välklingande körer och massa ljuv musik. Alla mina konserter har faktiskt bjudit på full kyrka. Så jag är nog både lycklig och käck, men trött och ledsen ändå.

Min pappa kommer hit i morgon och ska stanna hos oss i två dar. Det ska blir roligt. Roligt och annorlunda. Andra julen utan mamma. Förra julen var hemsk. Jag saknade mamma så det gjorde ont i hela mitt väsen. Hela min kropp skrek ”Nej!” men det hjälpte inte ett dugg. I år ska jag göra köttbullar efter mammas recept och det ska bli roligt.

Tänk, pappa har inte protesterat alls åt att komma hit. Det brukar han göra. Det ska bli livat, tror jag faktiskt. Maken ska valla pappa på alla favorit-butikerna, Abdos och Biltema.

20151220_122205I helgen så tänkte jag på stormen Sven när jag såg havet skumma, även om det bara var på stranden. Havet var alldeles grått och bara skum och det var precis så det såg ut när vi låg för ankar utanför Rostock och inte kunde gå in i hamnen eftersom bojarna givit sig iväg i stormen. Vi låg still i 3 timmar på ett rykande hav, vågorna for härs och tvärs och bara skummade och vi satt på båten och roade oss bäst vi kunde. Till slut gick vi och lade oss bara för att sova bort tiden. Det var också bra. Nu har vi varit iväg på två resor efter stormen Sven och det har gått alldeles lysande. Men känslan försvinner aldrig. Det vi lärt oss är att om det skulle bli samma situation igen så stannar vi hemma. Såå lajbans var det minsann inte.

I morgon är mitt arbetsrum färdigstädat. Det blir nog en jul i år också.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

 

Snedseglade fokus

Min tillvaro är lite … si och så. Jag är nog trött, faktiskt. Det är så mycket jag borde göra och det enda jag gör på jobbet är att öva orgel. Och det är ju hur viktigt som helst, att öva orgel. Särskilt när orgeleleven vill lära sig stycket och jag tycker jag borde vara lite á jour….. Hjäääääälp, vilken tur att jag har en elev att skylla på……

Mitt arbetsrum ser ut som kriget. Nytt skrivbord är inställt, och Previa-inspektorn sa att jag behöver städa och röja i skrubben. Ut for alla gamla papper och noter – Hyllies budget år 2002 blandat med allsköns gamla noter20151215_175821

20151215_182714  Vad ska jag göra med alla gamla noter ??? Jag blir så matt när jag ser alla högar så jag går raka vägen till orgeln och bara övar och övar.

Imorgon är jag nog tillräckligt pigg för att vara resolut och ta tag.

Jaha, detta var snedseglade fokus nr 1 – öva istället för att städa…. eller inte alls snedseglat! Jag får väl öva när jag har tiiiiiid och det har jag nu! Häpp. Där var det snedseglet undanröjt. Då tar vi de andra:

Fast de är nog svåra att undanröja, de är liksom redan förbi. Jag kan berätta om det värsta och mest dråpliga. Det var när vi skulle ha julkonsert med Hyllie Gospel. Jag gjorde mig fin och tog på det vackraste jag har hemma. Kläd-koden för dagen var rött o svart o guld o silver, så jag drämde till rejält med min vackra guld-väst med champagnefärgad bolero till. Grann som en dag kände jag mig, MEN!!! Eländet gick upp i häktorna. De var sydda med häktor som höll ihop västen, och jag har gått ner lite i vikt så det var inget innehåll som spjärnade emot så när de 2 första låtarna var sjungna insåg jag till min förskräckelse att västen hade öppnat sig. Sopranerna som var mitt framför mig hade upptäckt detta och log i mjugg å det värsta. Jag blev full i skratt och började febrilt försöka knäppa och insåg att jag var tvungen att behärska mig och stå nästan helt still hela konserten. Snacka om fel fokus!!! Jag hann knäppa och lyckades sen hålla ihop västen hela konserten. Tack och lov!!

Snedsegling nr 3 handlar mest om att jag när jag har haft som mest att göra har haft en familj som behövt mig på ett eller annat sätt. Men det har gått bra det också. Faktiskt. Vilken tur!!

Ett fjärde, lite annorlunda fokus, har nog varit väldigt bra. Det har handlat om min nyckelharpa. Jag har haft med den på alla konserterna och spelat, vilket har inneburit att jag satt mig i ensamhet för att stämma den precis innan konserten, och det har varit väldigt välgörande. Det har verkligen varit en stilla ro och samling och koncentration, vilket har hjälpt mig mycket. Fantastiskt!! Det som först verkade som ett stress-moment blev mig till stor hjälp.

Det sista annorlunda fokus-grejen är nog när min pappa åkte med mig in till Malmö för att sjunga på vår ”Mitt-i-veckan”. Jag hade lovat sjunga och spela lite till julfesten och pappa 20151208_145733skulle med för att sjunga ”Knalle Juls vals” av Evert Taube. Pappa är 90 år och han rör sig inte så snabbt, så jag fick sänka mitt eget tempo hela den dagen, men det gjorde inget, det gick ju bra. Jag började sjunga mina låtar, och sen var det pappas tur, och han skötte sig och sjöng så fint, så fint och damerna log och tyckte det var bra.
När pappa sjungit sin sång så fick jag fortsätta lite till och då händer det märkliga. Det lägrar sig en stillhet och en närvaro i rummet. Alla lyssnade och var med på vad jag sjöng och jag har aldrig varit med om maken till stillhet i just detta forum. Det var precis som om pappas medverkan blev min biljett till allas hjärtan. Lite grann som om jag helt plötsligt blev tagen på allvar. Mitt fokus brukar vara febril aktivitet för att reda ut resor och konserter, just denna vecka, men nu blev mitt fokus att vara med pappa, och det var fint.

I morgon är en ny möjlighet till att navigera till det väsentliga. Det är bra.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Glädjebubbla

Det är söndagskväll och en intensiv helg är snart till ända. Igår hade vi Julkonsert med Hyllie Gospel, och idag hade vi lucia-tåg i kyrkan med Ungdomskören och Juniorkören och Barnkören. Jag är trött och mör i hela kroppen, men glad!!

12346343_899005013508863_780458425185487828_n

Som sagt, trött.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!

Växandets lucia-resa

Årets lucia-turné till Prerow i norra Tyskland är lyckligt i hamn och jag har funderat några dagar på vår resa. Vi kom hem i söndags, 2 dagar sen, och ett ord lyser klarast kring denna resa och det är ordet ”växande”. Jag har nog aldrig varit så vacklande som detta året. I mitten på september var jag högst vankelmodig och undrade i mitt stilla sinne hur i allsin dar vi skulle klara vår resa. Min två äldsta kör-klippor kunde inte följa med – ”vojne-vojne!” – och då blev det bara 9 kvar. I slutet på oktober kom det två nya körsångare som var rekryterade från konfirmand-gruppen och det blåste nytt liv i kören. Lite framtids-tilltro spred sig samtidigt som en av ”klipporna” kom tillbaka – dock icke för att följa med till Tyskland men för att bara vara med på reporna.

Jag gjorde cd-skivor till alla och förberedde drop-box med låtar och alla satte igång att öva. Vi övade extra på lovet och extra repor planerades in. Några kom vid ett par tillfällen och övade extra med bara mig. Veckan innan vi skulle resa hade allt trillat på plats och undret skedde igen. Alla kunde sina stämmor och sången lyfte. Det är lika magiskt varje gång.

20151204_112715

Körövning i trapphuset – fast där var svinkallt så det blev en kortis.

Vi hade fyra lucia-konserter och 1 gudstjänst att sjunga på; 2 service-boende, 1 mindre kyrka samt den ”stora” konserten i stora stenkyrkan, Seemanskirche i Prerow.

Två superkörmammor var med mig, Helene och Ingela, och de har varit med på varje resa och är synnerligen självgående. De är faktiskt helt fantastiska!! Vi har så roligt tillsammans och de för med sig ordning och reda och respekt.

20151204_212648

Glutenfria ost-kex

Dessutom köpte de ost och kex och undertecknad körledare blev alldeles salig inför åsynen av tre (3) olika sorters kex till kvällens fika.

Men återigen vill jag återkomma till de ”vackra stunderna” av växande på vår resa. En liten detalj, som kanske inte är så stor, men oändligt viktig, var ett ögonblick av bekräftelse. Vi gick och drällde där nere i matsalen, jag och lite körsångare. När en av körsångarna kom in i salen, så sa en av dem: ”Där är du ju”. Och den som kom, svarade: ”Ja, här är jag”. Så enkelt men så viktigt!! Och så vackert.

En annan detalj var ett ögonblick av egen reflektion kring vederbörandes utveckling. I bilen kom detta guld-ögonblick; flickan kunde inte följa med förra året pga omognad, men detta året tog hon ett rejält kliv och pallade trycket. En mycket nöjd tös. Häftigt att höra henne själv sätta ord på processen.

För övrigt tog kören bilder på sig själva hela, hela tiden. En selfie-pinne 12343197_1788271104733682_1370831204_o väckte stort jubel och användes flitigt. Prerow ligger alldeles vid kusten och en promenad hann vi med på en underbart vacker sandstrand. 12358082_1788521171375342_256469030_n

12346497_1788559114704881_8384468167188750825_nStora konserten på lördagskvällen bjöd på proppfull kyrka. När vi övade var jag grymt missnöjd för lucia-sången var inte riktigt ren, jag tror de sjönk en kvarts ton, kanske. Jag påtalade mitt stora missnöje och när det var skarpt läge klingade sången så ren som aldrig förr. Bäst när det gäller!!!

Undertecknad var lite extra nervös denna gången för jag hade med min nyckelharpa och skulle spela till ”Bered en väg för Herran”. Men undret skedde även där, jag spelade felfritt på konserten och det blev hur vackert som helst. 

Efter stora konserten hade vi en stor fika alla tillsammans ”hemma” på härbärget. Vi dukade långbord och kalasade på chips och ost och kex. Dessförinnan hade kören samlats på ett av rummen och lyssnat igenom alla inspelningar som Helene och Ingela skötte med diverse mobiler. Kören var synnerligen nöjd och lite förvånad över hur bra det lät. Kyrkoherde Reinhard Witte anslöt också med sin hustru och vi hade ett synnerligen trivsamt samtal. Efter 8 år har vi blivit lite bekanta och ett ömsesidigt samtal mellan kyrkoherde och kör utspann sig. Jätteroligt!!

20151205_145755

Stora blå salen på serviceboendet i Prerow inbjöd till lek, som alltid, samt lite andningsyoga. Och poserande!

20151206_090234På söndagsmorgonen utbröt stort jubel då S:t Nicolaus varit på besök och stoppat godis i allas skor. Trivsam grej!! 20151206_103036 Vid gudstjänsten på söndagen sjöng vi iklädda våra körtröjor och tjocktröjor. Blir nästan en optisk effekt och lite Sing Sing-varning. Hyllie Sing-song-choir!!

 

20151206_120918Denna bild satt på kyrkoherdens skåp med alla albor! Lite rolig, tycker jag.

Hemfärden var gungande och lite gräslig. Jag fick ganska snabbt inta horisontalläge på golvet, redan på restaurangen faktiskt. Det gick inte att sitta upprätt. Jag lade mig raklång bredvid bordet och undrade hur jag skulle lyckas ta mig till vårt konferensrum. Önskade att jag skulle anta formen av en amöba som kunde flyta längs marken och slippra mig upp för trapporna. Nu blev jag ingen amöba utan fick vackert gå och kände mig istället som ett fyrtorn som var ute och vacklade rundor. Men jag kom lyckligt upp på vårt rum och kunde inta golvet och lyckades klara mig från att kräkas. Ingen kräktes faktiskt, men i princip alla låg raklånga, utom en liten tös som inte var berörd alls.

Tack kära kör för en ljuvlig resa och tack kära supermammor för att ni finns och tack chefen för att vi kan åka!! Tack Linnéa Foght och Ingela Högborg för fina foton!

What a day!

I måndags var det en besynnerlig och underbar och evighetslång dag. Det började tidigt på morgonen med att jag redan då var på tåspetsarna. Vi hade en ledsam uppgift, nämligen att begrava en körsångare. Familjen hade ett önskemål och det var att vi skulle sjunga sången ”September”, Earth Wind and Fire´s gamla hit som vi sjungit i arr av Kirk Franklin. Vår körsångare som vi skulle begrava var solist på just denna sång med vår kör för ett par år sen. Det kändes konstigt att förbereda denna ”pop-snöre”-låt, men vi gjorde det efter en del funderande. Det speciella i sammanhanget är att den avlidna hade själv beställt låten och spelade in en ljudfil till mig där han själv sjöng och föreslog ett lämpligt begravningstempo.

288465_10150247886429372_759769_o

Limhamns kyrka

Vi var i kyrkan i god tid och det blev en fin liten kör som tog avsked av sin tenor. Hela 13 stycken hade tagit ledigt från sina jobb för att vara med. Det är stort. Vi övade och förberedde oss och begravningen tog sin början. När det blev dags för utgångsmusiken, ”September”, så hände något speciellt. Det blev liksom en stillhet och alla lyssnade intensivt och texten gick fram klarare än aldrig förr. Helt plötsligt var det som om texten var precis riktad till den avlidna. Helt fantastiskt!! Efter ett par verser kom mellanspelet och då drog jag upp låten i sitt vanliga tempo och sista refrängernas text: ”I can see clearly now, the sun i much brighter now” blev helt plötsligt så fantastiskt lysande. Det var stort!

Sen skulle jag egentligen kastat mig iväg för att hjälpa min dotter flytta, men en elak förkylning satte stopp för dessa planer. Det bar raka vägen hemåt och till sängen.

Sen fick jag masa mig upp i alla fall för det var dags att gå till jobbet igen och extrarep med Ungdomskören inför deras resa på torsdag till Tyskland, samt med gospelkören inför julkonserten. Båda repetitionerna gick jättefint och det är så roligt när alla låtar och stämmor fastnat och sången klingar och ljuset lyser i ögonen. En fantastiskt vacker sak hände på körövningen. Min käre make – som farit som en tätting hela dagen för att hämta släp OCH sjunga på begravning OCH hjälpa dottern med flytten – kom till körövningen med andan i halsen och preciiiis då när han kom var det dags att öva igenom sången där han skulle vara med i en solo-oktett. När han insåg detta fick han något jagat i blicken och jag trodde nästan han skulle vända på klacken och gå igen, men då kommer bas-kompisen Erik och lägger armen om maken och ställer sig och ler och sjunger tillsammans med maken. Då lyste maken upp och sjöng av hjärtans lust. Så vackert!!!! Visst, sången blev vacker, men det vackraste var såklart gesten, att komma till undsättning.

Det blir finfint i år igen!

20151130_230035

En trapphus-detalj

Kl 21 var jag färdigjobbad, tyckte jag, men Icke sa Nicke. Då behövde vi ge oss iväg och hämta bil och leverera grejer till utflyttad tös. Strax efter midnatt fick jag inta horisontalläge.

Men jag tror nog att jag är lite utschasad. I går var jag halvdöd och lyckades inte ta mig till jobbet så jag stannade hemma hela dagen. Nu har jag kvicknat till lite grann. Det är fint :)