Årets lucia-turné till Prerow i norra Tyskland är lyckligt i hamn och jag har funderat några dagar på vår resa. Vi kom hem i söndags, 2 dagar sen, och ett ord lyser klarast kring denna resa och det är ordet ”växande”. Jag har nog aldrig varit så vacklande som detta året. I mitten på september var jag högst vankelmodig och undrade i mitt stilla sinne hur i allsin dar vi skulle klara vår resa. Min två äldsta kör-klippor kunde inte följa med – ”vojne-vojne!” – och då blev det bara 9 kvar. I slutet på oktober kom det två nya körsångare som var rekryterade från konfirmand-gruppen och det blåste nytt liv i kören. Lite framtids-tilltro spred sig samtidigt som en av ”klipporna” kom tillbaka – dock icke för att följa med till Tyskland men för att bara vara med på reporna.
Jag gjorde cd-skivor till alla och förberedde drop-box med låtar och alla satte igång att öva. Vi övade extra på lovet och extra repor planerades in. Några kom vid ett par tillfällen och övade extra med bara mig. Veckan innan vi skulle resa hade allt trillat på plats och undret skedde igen. Alla kunde sina stämmor och sången lyfte. Det är lika magiskt varje gång.
Vi hade fyra lucia-konserter och 1 gudstjänst att sjunga på; 2 service-boende, 1 mindre kyrka samt den ”stora” konserten i stora stenkyrkan, Seemanskirche i Prerow.
Två superkörmammor var med mig, Helene och Ingela, och de har varit med på varje resa och är synnerligen självgående. De är faktiskt helt fantastiska!! Vi har så roligt tillsammans och de för med sig ordning och reda och respekt.
Dessutom köpte de ost och kex och undertecknad körledare blev alldeles salig inför åsynen av tre (3) olika sorters kex till kvällens fika.
Men återigen vill jag återkomma till de ”vackra stunderna” av växande på vår resa. En liten detalj, som kanske inte är så stor, men oändligt viktig, var ett ögonblick av bekräftelse. Vi gick och drällde där nere i matsalen, jag och lite körsångare. När en av körsångarna kom in i salen, så sa en av dem: ”Där är du ju”. Och den som kom, svarade: ”Ja, här är jag”. Så enkelt men så viktigt!! Och så vackert.
En annan detalj var ett ögonblick av egen reflektion kring vederbörandes utveckling. I bilen kom detta guld-ögonblick; flickan kunde inte följa med förra året pga omognad, men detta året tog hon ett rejält kliv och pallade trycket. En mycket nöjd tös. Häftigt att höra henne själv sätta ord på processen.
För övrigt tog kören bilder på sig själva hela, hela tiden. En selfie-pinne väckte stort jubel och användes flitigt. Prerow ligger alldeles vid kusten och en promenad hann vi med på en underbart vacker sandstrand.
Stora konserten på lördagskvällen bjöd på proppfull kyrka. När vi övade var jag grymt missnöjd för lucia-sången var inte riktigt ren, jag tror de sjönk en kvarts ton, kanske. Jag påtalade mitt stora missnöje och när det var skarpt läge klingade sången så ren som aldrig förr. Bäst när det gäller!!!
Undertecknad var lite extra nervös denna gången för jag hade med min nyckelharpa och skulle spela till ”Bered en väg för Herran”. Men undret skedde även där, jag spelade felfritt på konserten och det blev hur vackert som helst.
Efter stora konserten hade vi en stor fika alla tillsammans ”hemma” på härbärget. Vi dukade långbord och kalasade på chips och ost och kex. Dessförinnan hade kören samlats på ett av rummen och lyssnat igenom alla inspelningar som Helene och Ingela skötte med diverse mobiler. Kören var synnerligen nöjd och lite förvånad över hur bra det lät. Kyrkoherde Reinhard Witte anslöt också med sin hustru och vi hade ett synnerligen trivsamt samtal. Efter 8 år har vi blivit lite bekanta och ett ömsesidigt samtal mellan kyrkoherde och kör utspann sig. Jätteroligt!!
Stora blå salen på serviceboendet i Prerow inbjöd till lek, som alltid, samt lite andningsyoga. Och poserande!
På söndagsmorgonen utbröt stort jubel då S:t Nicolaus varit på besök och stoppat godis i allas skor. Trivsam grej!! Vid gudstjänsten på söndagen sjöng vi iklädda våra körtröjor och tjocktröjor. Blir nästan en optisk effekt och lite Sing Sing-varning. Hyllie Sing-song-choir!!
Denna bild satt på kyrkoherdens skåp med alla albor! Lite rolig, tycker jag.
Hemfärden var gungande och lite gräslig. Jag fick ganska snabbt inta horisontalläge på golvet, redan på restaurangen faktiskt. Det gick inte att sitta upprätt. Jag lade mig raklång bredvid bordet och undrade hur jag skulle lyckas ta mig till vårt konferensrum. Önskade att jag skulle anta formen av en amöba som kunde flyta längs marken och slippra mig upp för trapporna. Nu blev jag ingen amöba utan fick vackert gå och kände mig istället som ett fyrtorn som var ute och vacklade rundor. Men jag kom lyckligt upp på vårt rum och kunde inta golvet och lyckades klara mig från att kräkas. Ingen kräktes faktiskt, men i princip alla låg raklånga, utom en liten tös som inte var berörd alls.
Tack kära kör för en ljuvlig resa och tack kära supermammor för att ni finns och tack chefen för att vi kan åka!! Tack Linnéa Foght och Ingela Högborg för fina foton!