I ungefär en veckas tid har jag varit brydd och funderat mycket över vad jag ska göra med alla gamla noter som ligger i högar i min skrubb på jobb. Jag har inte hjärta att slänga dem. Det är bra grejer. Så jag blev så lättad när jag bestämde att de får åka in i skrubben igen tills vi hittar bra hyllor/arkivskåp att förvara dem i så att de kan vara tillgängliga och synas och inte bara ligga staplade.
Alltså… jag har ju faktiskt tagit ett beslut, insåg jag nu. Tagit ett beslut att inte slänga dem utan försöka ordna bra skåp. Eller nåt. Mitt arbetsrum har sluttande väggar så därför får inte så mycket hyllor plats. Måste tänka ut något.
I övrigt funderar jag mycket på det här med facebook och konserter och julmys och fasader fasader fasader. Hur i allsindar bär sig alla kollegor åt när de lyckas fotografera kören först när de övar och sen publiken/församlingen också när det är konsert? … och naturligtvis är kyrkan fullproppad med folk. När jag någon gång försökt göra liknande så har telefonen garanterat varit urladdad. Och jag har nästan aldrig marginal att tänka på facebookuppladdningar. Jag har fullt upp med min uppgift… eller att äta… eller att sminka mig. Jag sminkar mig nästan aldrig så när det väl är dags, så blir det ganska stort projekt för lilla Lotta.
I facebookvärlden ska man vara lyckad och gående som en liten robot och käckt ropa, ”Här är jag!” Och orkar man inte ropa så är man tyst. Såvida man inte är modig och säger hur det är. Jag är inte vidare modig så jag är tyst och iakttar från min horisont. Står bredvid och lurar… Fast det gör jag ju inte. Jag har minsann fått min beskärda del av fulla konsert-kyrkor och välklingande körer och massa ljuv musik. Alla mina konserter har faktiskt bjudit på full kyrka. Så jag är nog både lycklig och käck, men trött och ledsen ändå.
Min pappa kommer hit i morgon och ska stanna hos oss i två dar. Det ska blir roligt. Roligt och annorlunda. Andra julen utan mamma. Förra julen var hemsk. Jag saknade mamma så det gjorde ont i hela mitt väsen. Hela min kropp skrek ”Nej!” men det hjälpte inte ett dugg. I år ska jag göra köttbullar efter mammas recept och det ska bli roligt.
Tänk, pappa har inte protesterat alls åt att komma hit. Det brukar han göra. Det ska bli livat, tror jag faktiskt. Maken ska valla pappa på alla favorit-butikerna, Abdos och Biltema.
I helgen så tänkte jag på stormen Sven när jag såg havet skumma, även om det bara var på stranden. Havet var alldeles grått och bara skum och det var precis så det såg ut när vi låg för ankar utanför Rostock och inte kunde gå in i hamnen eftersom bojarna givit sig iväg i stormen. Vi låg still i 3 timmar på ett rykande hav, vågorna for härs och tvärs och bara skummade och vi satt på båten och roade oss bäst vi kunde. Till slut gick vi och lade oss bara för att sova bort tiden. Det var också bra. Nu har vi varit iväg på två resor efter stormen Sven och det har gått alldeles lysande. Men känslan försvinner aldrig. Det vi lärt oss är att om det skulle bli samma situation igen så stannar vi hemma. Såå lajbans var det minsann inte.
I morgon är mitt arbetsrum färdigstädat. Det blir nog en jul i år också.
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.