Jag tror bestämt att jag har landat nu. Det tog 2 dygn att göra… fast nyss fick jag syn på finfina bilder på min kör och nu tror jag bestämt att jag flög iväg igen 😀
Jag har varit på körresa i Manchester med min kör Hyllie Gospel. Allting gick bra, tror jag faktiskt. Kören sjöng fantastiskt när de skulle, inget gick fel. Jag har inte haft migrän en enda gång, och jag har inte känt mig obekväm eller udda, utan jag har bara haft roligt och trivts som fisken i vattnet.
Vi var 25 stycken som reste iväg på fredagsmorgonen (egentligen 23 för två stycken åkte redan dagen innan). Första dagen var lugn och fin och ägnades blott åt resan. Vi kom fram på eftermiddagen och undertecknad somnade som en liten sten på hotellrummet så fort vi kom fram. Jag sov inte så mycket dygnen innan vi åkte iväg, så det var skönt att äntligen kunna slappna av.
Målet för vår resa var en gospelfestival i Manchester och i priset ingick alla måltider. Väldigt praktiskt och bra. Väldigt lärorikt att få engelsk mat, ärtpuré och sånt. Jag är alltid hungrig så jag slevade glatt i mig. Med lite HP-sås så slank det ner. Vi bodde på ett hotell som var väldigt nära kyrkan men jag tror bestämt att där var mögel på hotellrummet. Varje morgon vaknade jag och var väldigt kall i armar och händer, trots att det var varmt i rummet. Jag fick ägna mig åt allehanda plank-träning och armhävningar för att få igång blodgenomströmningen. Lite läskigt.
Lördagen ägnades åt låtar, låtar och låtar. Vi skulle lära oss sex sånger, och vi hade fått alla sångerna skickade till oss som ljudfiler med text – inga noter, till undertecknads förtrytelse. – Det kändes lite märkligt att åka till Manchester eftersom vi precis hade sjungit på det nya konserthuset i Malmö, Malmö Live, tillsammans med 1100 körsångare. Det var svårt att ta in de nya sångerna eftersom vi var så fullmatade med bra låtar bara ett par veckor tidigare (Manchester-resan var planerad ganska långt i förväg medans konserten på Malmö Live liksom trillade in i januari. Jag är jätteglad att vi var med på båda, för det var verkligen helt fantastiskt).
Vi fick sjunga med Wayne Ellington och Richard Hartley och det var så roligt. De är fantastiska sångare och körledare och vi lärde oss massor!! De hade många musiker med sig som spelte piano eller trummor eller elbas, eller hjälpte till att vara körledare. dessutom hade Wayne med sig sin egen kör som hjälpte till med att sjunga i storkören. Det blev verkligen en närkamp med sång-sättet belting, eller edge, dvs sjunga starkt med enormt tryck på röst och kropp. Roligt om man behärskar tekniken, lite farligt om man gör fel. Mycket farligt, faktiskt. Vi var i en miljö där all hämningar släppte, vi drogs med i energin och sången flödade.
Hela lördagen gick som sagt till att öva de nya låtarna och sen, innan vi gick ”hem” så stannade vi för att öva igenom sångerna vi skulle sjunga dagen efter. Det blev väldigt gemytligt, alla stannade kvar och lyssnade och de som var fenor på improvisation hjälpte till med sången. Det var häftigt när alla stod runt flygeln. Den andra sången vi sjöng kunde nästan alla så alla sjöng med och det var också en fantastisk känsla. Så speciellt, svårt att sätta ord på. På kvällen var det ordnat för alla körer att få mötas på en pub – det var körer från Tyskland, Sverige, Italien, Frankrike och England – och det blev en kväll full med dans och sång. Så roligt!
Söndagen ägnades åt vila på förmiddagen och sen samlades vi vid halv tolv i kyrkan för
att öva inför konserten som var halv tre. Det blev inte mycket övat, först var det gudstjänst i kyrkan och det tog tid att rigga upp högtalare och monitorer. Till slut kom övandet igång och vi fick lunch också. En fotograf gick runt och tog bilder på alla körerna.
Konserten inleddes med att alla körerna fick sjunga själva, och vi började. Kören sjöng som sagt allt rätt och sen när alla hjälpte till
med den andra sången – Total praise av Richard Smallwood – blev det mäktigt och fantastiskt! Den första sången spelade jag till själv, och Total praise fick jag en pianist som hjälpte mig.
Sen sjöng alla körerna sina sånger och så var det dags för stora mass-choir – som egentligen var rätt liten, bara 120 pers.
Jag hamnade längst bak, och då blir man rätt avskuren. Jag höll ångan uppe så gott jag kunde.
Efter konserten var det en lisa att gå till hotellet och vila lite. Jag tror att jag var helt slut till sista sången och gjorde inte många knop. Som sångkompisar längst bak hade jag otroligt duktiga och bra sångare, så jag jobbade på till tusen och gjorde av med alla chips-kalorierna. Roligt, men tröttande.
Kvällsmaten intogs ute på stan på olika håll. Jag och fyra körkompisar tog oss till China-town och en fantastiskt restaurang med toppenbra mat. Det gott och det var mycket. Vi blev proppmätta. Sen mötte vi de andra på en pub för lite stilla samvaro. Alla var rejält möra.
Måndagen ägnades åt shopping inne i centrala Manchester. Stackars maken köpte nya skor som gick sönder direkt (slejfen som skulle hjälpa till att dra på skon brast) så vi gick tillbaka och han fick genast en ny sko. Glada gick vi iväg och han konstaterade vilken skillnad den halvtimmen gjort, som han haft den första skon på sig. Den andra skon var ju mycket mindre…. När vi kom hem på kvällen satt han i hallen och svor som en borstbindare. Då upptäckte han att han fått fel storlek, alltså en storlek för liten. Som han pinats!! Själv hittade jag jeans. Favvis-affären finns just i Manchester med långa byxben för lång Lotta.
Hela huvudet har varit fullt med intryck och jag har inte riktigt vetat var jag ska börja för att berätta allt. Allt ryms inte i en liten text. Det är så svårt att förklara glädjen och energin som pulserar genom oss alla som varit iväg. Glädjen som föds i sången vi sjunger med alla andra på festivalen. Skulle man kunnat mäta den glädjen och energin skulle man nått otroliga höjder. Glädjen och energin som föds i sången vi sjunger när vi är tillsammans själva, bara vi i vår kör, när vi sitter och går igenom vår sångbank och bara sjunger och sjunger och sjunger. Eller sången som sjungs på bussen, eller i restaurangen, eller på gatan. Och alla skratt som avlöser varandra. Jag skrattar aldrig så mycket som när jag är på körresa!
Tack alla som gjort vår resa möjlig!! Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.