Idag var en sån där dag som man vill ska vara över direkt, liksom. Man och man. Jag ville att den skulle vara över. Jag hade nämligen en begravning på agendan och det var en känslosam sådan. I helgen drömde jag en fruktansvärd mardröm om detta, så det kändes som om allt som kunde gå fel redan gjort det i drömmen. Idag gick allt finemang, till och med begravningsbönen, trots att jag inte hade noter till den. Mässboken var som bortblåst. Jag litade till min kropp och hjärna och det gick som på räls. Den satt i ryggmärgen. Puh. Innan begravningen kände jag en liiten aning av migrän, och jag tänkte att det går nog över. Det gjorde det inte. Efter begravningen intogs medicin, och minnesstunden var fin att få vara med på. Bra balsam för lilla Lotta. Sen var jag slut som soldat.
Men det var det ingen som brydde sig om så det var bara att ta nya tag och planera Juniorkören och Barnkören. Juniorkören skulle ha sammanträde, men jag tyckte att det hann vi inte med, men för säkerhets skull så skrev jag ut dagordningar och hämtade blyertsar och Ballerina-kex och så lade jag dem i sakristian ifall jag skulle lyckas få juniorkören att tycka att vi skulle skippa sammanträdet. DET TYCKTE DE INTE. Suck, jag tog fram papper och pennor o kex och sa att det fick ta max en kvart. De är numera luttrade sammanträdesrävar och var föredömligt snabba. Sen kunde vi kasta oss över våra sånger som skulle övas inför vårkonserten.
Barnkören kom och vi övade lite tillsammans och sen fortsatte barnkören själv till klockan sex. Det gick som på räls och de sjöng fint.
Sen bar det hemåt och snälla maken hade gjort sallad till mig att inmundiga, 
nästan på stående fot. Sen bar det av på yoga-pass. Det gick finemang, trots sent matintag. Och sen när jag kom hem bar det av ut med hunden på kvälls-rundan, vilken blev en tur med cykel. Koltrastarna sjöng och solnedgången var ljuvligt vacker. Sen fick jag lite kvällsmat igen, och lite te. Lite mail är skickade och hunden är lekt med. Nu är jag trött.
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.