Körfestival del 2 – hajlajtsen


Ibland stannar tiden och man ser saker i ett förklarat ljus, liksom. Det första tillfället på vår resa var på tåget i Danmark på väg till Holstebro. Jag hade tagit med mig en bok, skriven ur ett filosofiskt perspektiv och helt plötsligt var det några rader där som nästan reste sig och stod rakt upp. Till saken hör att jag hade haft svårt att koncentrera mig, för det var så mycket prat och skratt runtomkring och jag kollade in vad mina ungdomar gjorde osv. Men helt plötsligt gick orden rakt in och jag var helkoncentrerad. Orden jag läste handlade om det skrivna ordet kontra det talade ordet. Så här stod det: ”I det egna skrivandet omvandlas också förhållandet till en själv. När man läser sin egen text möter man sin tanke materialiserad och kan förhålla sig till sig själv varigenom ett inre rum utvecklas och förstoras.” Skrivet av Jonna Bornemark… möter man sin tanke materialiserad! Så vackert! Det är ju därför jag tycker det är så roligt att skriva. Fantastiskt!

Nästa ljuvliga ögonblick var i en av våra pauser första dagen. Då var alla ute på skolgården i det vackra vädret och helt plötsligt hörde jag en sång. Det lät från min kör så jag gick lite närmare. Då strosade de omkring och sjöng ”Can´t help falling in love” 2-stämmigt. Det lät så himmelens fint!

Lite senare samma dag skulle vi öva på en av sångerna till konserten och jag gick in i ”vårt” klassrum för att konferera med ungdomarna. Vi kom fram till att vi kunde öva just där och då. Jag tog fram stämgaffeln och vi gick igång. De var så duktiga och konstruktiva och ordnade till det med stämmorna och placeringarna osv. Vilken guld-stund!

2016-05-05 20.22.58
En kyrkvy – fötter som stack ut från läktaren precis ovanför där vi satt.

Nästa grej var spontandansen som blev i kyrkan till vår sista sång på konserten. Verkligen ett feeling-moment! Nästan ett hallelujah-moment.

2016-05-06 12.38.56
Underbart vacker strand vid vår bärnstenssafari

Vi var även på en bärnstens-safari där vi fick lära oss att leta rav, bärnsten, och det var en så vacker dag. Solen sken och det var helt perfekt för en sån aktivitet.

Vi fick en massa små bärnstenar med oss hem och vi fick lära oss massor i ämnet.

Efter 30 år i denna bransch har man hunnit lära känna en hel massa människor och har en hel del minnen att titta tillbaka på genom åren. Körledarträffarna är fantastiska och det blir en väldigt god värme och gemenskap och kamratskap. Både nya och gamla bekantskaper firas och sprider glädje. I dag skulle jag ringt en av mina nya körledar-kompisar men jag är hemma med feber och glömde bort det i dimmorna i förmiddags.

Den sista stilla glädjen är min egen och det handlar om att jag har inte fått ett enda utbrott. En liten detalj såg ut så här: Det var en av kvällarna och mina ungdomar satt på golvet och spelade kort. De var iförda pyjamasar och de hade rysligt roligt. De skrattade så de kiknade. Jag gick iväg och borstade mina tänder. När jag kom tillbaka hade följande hänt: En hade tappat en tand och for upp och råkade trampa på nästas fot. Tandtapperskan hade lugnat sig när jag kom, men den fottrampade hade ont och var jätteledsen. Efter en stund hade även den fottrampade lugnat sig och kortspelet fortsatte. Efter ytterligare en stund kungjorde jag att det var dags att gå o lägga sig. Tydligen var jag lite oklar för de tystnade men fortsatte spela kort. Jag tittade upp bakom min sovsäckskant och påpekade missförståndet: ”Ni har nog missförstått, ni ska gå och lägga er och inte bara var tysta”. Jag såg hur de gapskrattade inbördes – fortfarande knäpptysta – men så reste de sig och gjorde sig klara för natten, också helt knäpptysta, och sen var de knäpptysta hela natten. Maken till lydiga ungdomar får man leta efter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.