För flera år sen flyttade vi in i ett hus, jag och min dotter. Det ordnades och fixades så vi skulle trivas. Mitt piano fick en plats vid datorn och jag kände mig hemma där. Men en sak saknades, jag hade inget hörn där jag kunde sitta och sticka, liksom inget hörn där jag kände mig hemma, inget hörn som var mitt.
Inatt sov jag oroligt till tusen. Jag avbokade yogapasset eftersom jag insåg att jag var för trött och behövde vara hemma för att städa (hela dagen går nämligen åt till konsert med barnkörledar-kursen, så det var på förmiddagen jag fick städa, där jag egentligen hade tänkt gå på ett yoga-pass). När jag vaknade kände jag en stor oro i kroppen, jag var så ledsen men visste inte varför. Det var bara ett stort obehag som vilade över lilla Lotta. Hunden fick sin runda med frukost och jag började röja här hemma.
För flera veckor sen började jag fundera på var jag skulle hänga alla gamla skolfoton på min dotter. Dessa foton har legat i ett skåp sen vi flyttade hit, de har liksom inte kommit upp. Jag lade ut dem på mattan för att hitta en bra formation och ordning för alla tavlorna, 20 stycken. Jag utrustade mig med hammare och spik och bestämde mig slutligen för en vägg. Alla tavlor bars dit och jag kollade om det skulle vara gemensam överkant eller nederkant på alla ramar… till slut blev det inget av det utan ansiktet blev fokus istället. Ansiktet skulle vara i mitten. När alla tavlorna var på plats inträffade något märkligt. Rummet – som gått under namnet mellanrummet – blev inget mellanrum längre, utan helt plötsligt hade jag min plats, min vrå, mitt hörn i världen. Jag fick fart och bar ut en gammal glasskiva som stått lutad mot väggen och de gamla högtalarna bars fram och skruven i lampan spändes och mitt sybord bars dit samt krukan med min flöjt-bukett (blockflöjter och irländska flöjter). 
Helt plötsligt blev det ett riktigt rum, och alltihop handlade om bilderna på min tös. Fotona är på plats och jag är hemma. Jag blev så lycklig så tårarna började rinna. Tänk att det var så enkelt. Det känns i hela magen att jag har landat!