Glädjetårar och gospel och andra tårar

En låång helg är till ända. Det började i fredags med glada väninnor på besök och massor med ost och kex och godsaker. Det blev sent. Jag hade diskat klart halv ett på natten. Sen hade jag bestämt mig för att jag var tvungen att klara av mitt yoga-pass på lördagsmorgonen… alltså vaknade jag halv tre. det kändes tidigt så jag försökte somna om… ända till halv fyra… också tidigt… men strax efter fyra gick jag upp. Jag gjorde hela min ashtanga-serie, tog 1,5 timme så halv sex var jag redo för morgonjoggen med hunden. Han fick mat och frukost fixades och sen gav vi oss iväg på gospelhelg på Malmö Live. Det var en fantastisk dag med så mycket sång och så mycket glädje. Jag och tenorerna hade roligt och sjöng i högan sky. Klockan 17 hade vi repat klart och då var det dags för fika innan konserterna, men jag och maken valde att åka och hälsa på min pappa i stället. Magkänslan sa att det var viktigare. Döm om min förvåning när pappa ringer precis när vi kört förbi Dalby, och pappa säger: ”Jag längtar efter att ni ska komma hit. Kan ni ta med er lite fotoalbum?” !!! Så himla roligt att kunna säga: ”Ja, pappa, vi är på väg. Kommer snart”. Jag blev så tacksam över att vår magkänsla var så rätt. Sen satt vi och höll pappa i handen och pratade tills han var trött. Han var lite förvirrad över alla sina tankar som han inte kunde bringa reda i.

Idag var det dags för högmässa och avtackning av vår präst Clara. Psalmerna vi valt blev helt plötsligt så mitt-i-prick-perfekta för dagen. Slutpsalmen var 817, ”I goda makters underbara omsorg”. Mitt under sista psalmversen mötte jag Claras stora ögon och jag förstod helt plötsligt hur psalmen blev en bön för Claras väg vidare i livet. Min röst bröts när jag tackade av henne i mässan – chefen var sjuk så jag fick förmånen att tacka av henne – och det var en stund full av kärlek och närvaro.

Sen for jag vidare till S:t Andreas kyrka och fortsatt gospel-dag med barn- och ungdomskörerna. Det var en dag full av glädje och energi och ännu mera glädje. Jag satt längst fram och var så mycket med i det som hände. Så roligt!!!! Sen bar det av till pappa igen. Pappa var trött och inte särskilt pigg, men vi höll honom i handen igen och pratade tills han var lugn.

Sen körde vi hem och åt kvällsmat. Jag sprang med hunden medan maken fixade maten. Vi såg på Så ska det låta och jag blev helt rörd av sången som Magnus Uggla sjöng. Sen letade maken upp en stand-up-comedy-show med Al Pitcher. Vi skrattade så vi skrek. Vilken komiker!!

Mina tårar kom i morse. När jag kom till kyrkan mötte jag Clara och Helen och vi pratade och gick igenom allt som hänt och skulle hända. Roligt och lite sorgligt – ledsamt att Clara ska sluta hos oss. Sen satte jag mig och övade orgel och sen när jag klev av orgelpallen råkade jag smälla knäet i orgeln och det gjorde så ont. Jag skrek till och började gråta. Jag grät hejdlöst i säkert 5 minuter, sen gick det över. Tror bestämt att jag petade in såväl oro för pappa, samt trötthet i gråten. Clara kom och tröstade mig tills jag hulkat klart. Välgörande gråt, precis som skrattet ikväll. Välgörande och läkande. Skratt och gråt har helt klart sina uppgifter – lossar spänningar och fyller på med välmående. Skratt och gråt hjälper oss att läka. Så välgörande läkedom, alldeles gratis.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Letar efter det vackra

Är så ledsen. Pappas höft har hoppat ur led och han skickas från ortopeden i Lund och anses vara färdigbehandlad. Han röntgades i Lund men de kunde inte se att höften hoppat ur led. I Ystad blev han också röntgad, igår, och det befanns att höften hoppat ur led. Hur kan man missa att en höft hoppat ur led? Han har inte kunnat gå på hela veckan. 3 dagar efter operationen gick han med gåstol hela vägen från sitt rum till dagrummet, sen har det bara gått utför. Pappa bara ligger. Idag ska de försöka dra höften rätt, annars måste han opereras igen. Stackars pappa.

Det vackra jag kan se är min tös som åker hela vägen från Malmö till Ystad för att hälsa på sin morfar. Efter en kvart orkade pappa inte mer. Det vackra jag kan se är min syster som vid sitt besök sätter igång youtube och spelar låtar som pappa älskar. Hon ser hur han slappnar av och ler. Måste inte prata, utan kan bjuda pappa på hans favoriter.

Själv kan jag inte göra nåt mer att hälsa på pappa och hålla hans hand. Jag kan ju också rassla igång youtube. Och så kan jag peppa pappa. ”Låt tiden arbeta för dig”. ”Tänk positivt”. ”Kroppen jobbar med att läka, då blir man trött”. ”Tappa inte modet”. ”Du måste äta så du blir tjuck (inte tjock, utan tjuck) och duktig” (sa alltid mamma, och pappa ler alltid när jag säger det).

Nu är han iväg på operation för att dra höften rätt.

Gode Gud, giv oss – och pappa allra mest – styrka. Amen.

Läkarens dom – den dagliga dansen

För två år sen trodde jag att jag skulle opereras. Jag blev rädd och grät. Sen tänkte jag att jag måste bli stark för att klara operationen, så jag lyfte luren och bokade in ett yoga-pass. Jag fortsatte med yoga-passen och blev mycket riktigt – STARK! Men kroppen var inte riktigt med på alla hörn. Min vänstra höft ville inte låsas upp, dvs mjukas upp. Det kommer nog, tänkte jag och jobbade på. Efter två år insåg jag att det inte skedde den minsta förbättring. Jag blev stark och smidig överallt, utom i vänster höft. En sjukgymnast besöktes och hon föreslog att jag skulle besöka en kiropraktor. Jag blev lite förskräckt och begrundade hennes ord i några veckor. Efter ett tag nämnde jag detta för min yoga-instruktör, som tyckte det var en bra idé med en kiropraktor och jag fick ett namn på dylik att besöka. Jag samlade mod i ett par veckor och sen lyfte jag luren och fick en tid. Sen gick det snabbt, i raket-fart, faktiskt. Jag fick tid på en måndag, på tisdagen hade jag ett läkarbesök, på onsdagen tid för röntgen och på torsdagen återbesök hos kiropraktorn. Röntgen-bilderna visade artros i höften, mest i den vänstra. Kiropraktorn sa att det var bra att jag kom nu, för nu kan vi göra något åt det. ”Om 10 år skulle du vara helt igenslammad med förkalkningar, men nu kan vi fixa dig. Du ska dansa! Du måste öka din mobilitet i höften. Dans och yoga, hela livet!”, sa han. Tänk, jag kommer ju att bli ett under av välmående kropp. Redan i bilen på väg hem (maken körde) ringde jag hälsokontakten på jobbet och sa att jag ville förnya mitt gym-kort. Nu ser jag framför mig hur jag hela livet är förpassad till ständig rörelse, ständig kroppsmedvetenhet, och såklart lite vila inemellan. Jag som faktiskt älskar att dansa, så roligt det ska bli!20150927_160749

Såå ofta läser jag om folk som säger att du inte behöver – du behöver inte röra på dig och träna utan ta det lugnt… !!! Min rörelse/träning blir en förutsättning för vidare liv med rörlighet och kvalité. Jag måste ju. Jag vill kunna gå rak i ryggen – innan jag började med yogan gick jag böjd som en fällkniv, jag kunde inte räta ut alla mina 189 cm. Nu kan jag vara rak och stolt och vacker. Min rörelse/träning är den bästa investeringen i mig själv. Dessutom är jag grymt morgonpigg, till födsel och ohejdad vana, men det är svårt att dansa på morgonen… tror jag. Lättare att gå på nåt kvällspass för ändamålet, men yoga kan jag göra hemma själv på morgonkvisten.

Välkommen 2017 – för ett liv i ännu mera rörlighet för lilla Lotta. Jag är beredd! Beredd att klara den dagliga dansen, för överlevnad och glädje!

1909665_10153603288434372_2547629121761678224_n