Osannolik tur


I flera dar har jag gått och funderat över min måndag. Det var en magisk dag. Jag åkte till Sjöbo för att hälsa på min pappa och jag hade bestämt med min kompis Maria att vi skulle äta lunch. Maria och jag gjorde så och sen följde hon med mig hem till pappas hus för att samla ihop lite grejer. Vi hade så trivsamt och det var så ljuvligt att vara tillsammans och jag fick en massa hjälp. Sen körde vi till pappas boende på Björkbacken. Maria stack iväg på sitt håll och jag gick in till pappa. Jag hjälpte pappa fixa lite grejer. Det gick ganska bra alltihop ända tills jag fick syn på en pärm som jag inte läst i så noga. Nu tog jag fram den och började bläddra och kom fram till en sida där det stod om allt som behövde göras. Jag blev helt matt och säckade ihop i en liten hög på stolen där jag satt. Jag ringde min syster och klagade min nöd, och efter en timma var syrran hos mig och vi tog tag tillsammans. Vi körde ut och handlade en massa grejer och vi körde till pappas hus och hämtade en del förnödenheter. Men sen hände det. När vi skulle lämna parkeringen och jag satte igång vindrutetorkarna så tjöt det något hjärtskärande. Torkarbladet var borta. Vi körde tillbaka till förra parkeringen och såg om det låg där. Det gjorde det inte. – När vi kom ut från den ena affären så låg det en skrivbordslåda på marken bredvid bilen. ”Konstigt”, tänkte jag. ”Låg den lådan här när vi kom?”. Det gjorde den inte så klart och jag tror att någon höll på att sno det andra torkarbladet också, och såg att vi kom till bilen och stack iväg.

I alla fall så behövde vi ett nytt torkarblad, klockan var 17.50 och det snöade och var kallt och blött. Vi körde till Mekonomen som hade stängt och istället körde vi till BilBengtsson. De hade öppet i 5 minuter till så vi var verkligen i sista stund. ”Finns det någon som kan sätta på torkarblad?” sa jag. ”Nä”, sa tjejen, ”verkstadspersonalen gick hem kl 16”. ”Jahapp” sa jag, ”det är väl bara till att klämma på…” i kyla, mörker, snö och elände…. Men så när jag står där och ska betala så kommer det en gentleman i bil-branch-jacka och tittar på oss och säger: ”Jag kan hjälpa till”. Vilken levande ängel på jorden!! I mörker, kyla och snö klämmer han på två nya torkarblad till oss. När jag står där och lyser med telefonen för att hjälpa till lite grann så ser jag att han är väldigt lik ägarfamiljen till företaget och jag frågar om han är släkt med flickorna som jag spelade tillsammans med i Ungdomsorkestern. Jodå, de är syskon. Så himmelens roligt!!

Jag och min syster körde till pappa med de sista grejerna och personalen hjälpte oss med lite detaljer. Min tös var även behjälplig i telefon. Jag fick hjälp hela dagen!!! Så underbart ljuvligt att inte vara ensam!!! När jag kom hem hade maken fixat en underbar kvällsmat – jag och min syster var så busy så vi hann inte äta.

Ibland känns allt bara eländigt men det finns vardagsänglar överallt med hjälp och support och glädje. Helt ljuvligt!2017-01-16 08.29.10

En kommentar

Nils Pettersson säger
11 februari 2017 – 10:49

Tror inte du märkt det själv för det är liksom bakom din rygg, mellan skulderbladen.
Där finns också ett par vingar!
Underbar berättelse!

duromoll svarar
28 mars 2024 – 02:24

Tack kära Nils! 😀 Nä, det har jag inte märkt 😀

Lämna ett svar till Nils Pettersson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.