Att hitta gud på vägen


Kristian Hjertén var en av Svenska kyrkans två unga vuxna som pilgrimsvandrade tillsammans med drygt 20 andra från Borgågemenskapen från Alleriz till Santiago de Compostela den 24-29/8 2015. Temat för vandringen var ”Jesus the fountain of living water in our pilgrimage of life”.

Vi vandrar alla på vår egen stig som leder lite varstans beroende på vem som vandrar, med vilka direktiv och vem som ger direktiven. Trots att våra stigar ser otroligt olika ut så har vi alla pilar som liknar varandras.

Under en vecka i Spanien tillsammans med människor från sju länder fick vi uppleva vad det verkligen är att vara kristen, trots olika bakgrunder. Genom att dela föda, färd och ibland fruktansvärd smärta (i fötter och knän) kom vi varandra närmare på ett underbart sätt.

Detta var andra gången jag snörade mina kängor, tog på mig ryggsäcken och vandrade de många stegen mot Santiago de Compostela. Trots att omgivningen var ganska lik den som finns på den franska vägen så blev den portugisiska något annorlunda just för att jag denna gång hade en grupp att vandra med. Inte nog med att det alltid fanns någon att prata med, det var även ett delande som trots den korta veckan tillsammans gjorde att vi kom varandra mycket nära. Utöver själva vandringen fick vi ta del av traditioner unika för varje land, sovplats och kanske framför allt vår syn på vår kristna tro. Det blev ett delande på flera plan.

Rätt så snart hittade man in i ett sammanhang, en rytm där man passade in och trivdes. Så väl i de olika takterna av stegen på vägen som i diskussionerna fann man en plats att känna sig hemma på. Denna känsla byggdes ytterligare på för mig då vi hade två biskopar med oss, från Spanien och Portugal, som var så personliga att man i vissa stunder undrade varför man inte har denna kontakt med biskoparna hemma.

Om det så var att spela lite volleyboll tio minuter innan maten eller ta en välförtjänt öl efter dagens strapats så fanns de där för att vara del av vår Compostela (vandring).

Att tillslut vandra in genom den gamla Arco de Mazarelos, porten in till Santiago de Compostela, var en otrolig lycka. Eftersom att delad glädje är dubbel glädje var humöret på topp även om vissa fötter och knän protesterat denna sista dag. Ståendes framför katedralen återigen, nu två år senare, mindes jag tillbaka på min glädje då och kände att denna gång var det annorlunda. Denna gång hade jag inte tagit mig igenom allt själv utan delat äventyret med vad jag nu anser mycket goda vänner.

Nog för att detta gav mig ovärderlig erfarenhet, men vad ger detta tillbaka till gemenskapen här hemma?

Efter denna resa, som inte bara var fysiskt, känner jag mig otroligt dragen till att skapa mer kontakt med personer som framför allt är kristna och då främst internationellt. Jag tror att ju mer vi delar med oss om vad vi tycker att tro är, speciellt om det kombineras med ett gemensamt mål som pilgrimsvandring, desto mer kommer vi att växa i vår tro. Genom att få denna fantastiska inspiration kan jag förhoppningsvis påverka andra att söka nya mötesplatser och vidga sina vyer på flera plan.

Slutligen, liksom för två år sedan bär jag med mig två saker:

Var ständigt vaksam på guds pilar i livet och om du inte ser några; lita på det sista direktivet han gav dig.

Länk till bloggen om min vandring 2013

pil

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.