Idag skriver Bimbi Ollberg, somär stiftsadjunkt och internationell handläggare i Visby stift
Konkordatet mellan Svenska kyrkan och IFI (Iglesia Filippina Independiente, en fri katolsk kyrka) på Filippinerna fyller i år 20 år. För att bl.a. uppmärksamma detta jubileum var tre personer från Visby stift (som är ansvarigt stift för relationen mellan SvK och IFI), två, så småningom tre, personer från Kyrkans hus, två från Svenska Kyrkans Unga och en teolog från Hong Kong på Filippinerna en knapp vecka i mitten av februari.
Förutom samtal om nuet och framtiden för vår relation, diverse festligheter, besök på ärkebiskopskansliet och möten med Filippinska deltagare i Ung i Världsvida kyrkan, fick vi även möjligheten att besöka några av den Filippinska kyrkans projekt. Halva gänget gjorde ett besök på kyrkans teologiska utbildning, några församlingar, ett fabriksprojekt och ett spännande arbete för sjömän. Den andra halvan flög ner till ön Leyte i söder som drabbades extremt hårt av tyfonen Yolanda för drygt 2 år sedan, mötte församlingar och andra mitt i återuppbyggnaden efter tyfonen. Jag tillhörde den andra gruppen och tänkte förmedla några minnesbilder…
Ett grundläggande tema för hela vistelsen var Lukastexten om Emmausvandrarna (Luk. 24). Och vi fick verkligen se hur detta fungerade i praktiken. Mötet med en fattig fiskarfamilj som 1991 förlorade allt i en tidigare tyfon och långsamt hade kunnat återvända till livet igen, för att uppleva hur Yolanda slog allt i spillror en gång till, det mötet har etsat sig fast på näthinnan. Idag har familjen, med kyrkans stöd, fått ett nytt litet hus och del i en ny liten fiskebåt. När vi bröt bröd och delade en måltid utanför familjens hus förstod jag vad Kristus, genom sin kyrka, verkligen kan göra för dem som förlorat allt hopp. Egentligen inte för, utan tillsammans med! Närvaro och delaktighet blev ledorden! Ögonen öppnades och vi kunde återvända för att berätta…
Vi hade också förmånen att träffa representanter från Lumad-folket, ett folk som i århundraden levt och brukat sin jord på en av de sydligaste öarna, Mindanao. Idag är de fördrivna från sin jord med våld och tvingas leva i evakueringsläger utan möjlighet att kunna återvända. Orsaken – man har hittat bl.a. kol och nickel och staten har gett brytningsrätten till ett gruvföretag, Abacus Coal, som med hjälp av paramilitära styrkor kom till byarna, sköt ihjäl ledarna, avlivade boskapen, brände ner husen och skördarna, skövlade skogen och tvångsförflyttade människorna som bodde där – allt detta med statens och militärens inofficiella godkännande. Mer än 3000 personer lever idag evakuerade på ett sportcenter, utan tillräckligt med mat eller husrum, hotade till livet om de försöker återvända till sin egen jord. Men kyrkan är närvarande! Närvarande med fysisk hjälp, med juridisk rådgivning och med andligt stöd, medan världssamfundet tiger och de Filippinska myndigheterna vägrar agera. Vi fick ett bibelord med oss: ”Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt” (Jes. 1:17).
IFI är en kyrka som föddes ut längtan efter rättfärdighet, frihet och erkännande för de fattiga, de förtryckta och de ”röstlösa”, en kyrka som står med båda fötterna på jorden och lever ut Jesu ord om: ”Jag var hungrig, och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig” (Matt. 25:35-36). IFI är en kyrka vi har mycket att lära oss av, men också mycket att erbjuda i form av konkret stöd, förbön och erfarenhetsutbyten.
Vistelsen på Filippinerna avslutades med en stor jubileumsmässa i katedralen i Manilla med efterföljande fest. Den Filippinska kyrkans glädje över samarbetet och konkordatet gick inte att ta miste på – vi är på väg, tillsammans, för en rättvisare värld. Och på vår vandring får vi bära ut budskapet om vad vi sett och hört, här, där och tillsammans!
34 timmar efter avfärden i Manilla landade vi i Visby, fyllda av intryck och hopp, men också en längtan efter att vara en närvarande kyrka, att få göra mer… tillsammans.