Så länge Gud vill och skorna håller

Grace Brett, 104. Garnbombare.

Grace Brett, 104. Garnbombare.

Konstnärer och Vasaloppsåkare har förstått grejen. De fortsätter harva på, no matter what. Backe efter backe. Över myr och sjö. De struntar fullständigt i hur gamla de är och hur de ter sig i andras ögon. Svetten lackar. De befinner sig i verket. I livet. Så länge det varar. Sixten Jernberg, den ärrade stöten, vår meste olympier, entreprenören, surgubben, syntes hasa i spåren i trakterna av Lima ännu som 79-åring. Grace Brett, en förtjusande skotsk dam, garnbombade så sent som i fjol parkbänkar och telefonhytter med sina stickade kreationer. Då 104 år gammal. I går upptäckte jag att Leonard Cohen kom ut med ett nytt album 2014. 80 år gammal. Redan 2008 bad han om ursäkt för att han inte dött än… Det var en pose. Vasaloppsåkare och konstnärer ber inte om ursäkt för sig själva och sin ålder. De tar en klunk blåbärssoppa eller starkt kaffe och fortsätter ånga på. Det finns ingen obligatorisk pensionering från möjligheten att vara människa fullt ut. Så länge Gud vill och skorna håller…

 

 

Sufragetter och andra kämpar

Elin Wägner med resultatet från namninsamlingen 1913-1914.

Elin Wägner med resultatet från namninsamlingen 1913-1914.

I eftertexten till filmen Suffragette rullar fakta om när kvinnors rösträtt infördes i Europa. Där framgår annat Sverige var sist av de nordiska länderna. Elin Wägner står på bilden inför en stapel inbundna volymer med 351 454 namnunderskrifter som kräver att kvinnor i Sverige ska få rösträtt. Året är 1914. Det skulle dröja till 1921. Några får skämmas ännu mer i salongsmörkret. Frankrike 1944. Belgien 1947. Schweiz 1971. Lichtenstein 1984.

Suffragete påminner om vad som krävdes för att sätta historiens boll i rullning. Scenerna med brutalt våld påminner om att kvinnors kamp för jämställdhet inte varit någon akademisk särfråga, utan ett centralt inslag i en många gånger brutal kamp om makt i en manligt dominerad värld. Skinn på näsan är inte ens förnamnet. Här är en minidokumentär från de verkliga händelserna.

Det kan idag te sig komiskt hur varje litet insteg på manliga domäner mötts av motstånd, maktspråk och förlöjliganden. Men komiskt var det knappast. Inte då.Lyssna till exempel på Stockholms första kvinnliga busschaufför, Margit Claesson, när hon berättar om män som vägrade stiga på bussen 1958. Några andra föregångare och respektive år: Carolina Widerström, läkare, 1888. Vera Sandberg, ingenjör, 1917. Anna Jenneklint, lokförare, 1936. Astrid Kindstrand, nyhetsuppläsare, 1938. Maud Hansson, taxichaufför, 1956. Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson, präster, 1960. Birgitta Persson, börsmäklare, 1969.

Och historien fortsätter. Med nya förtecken. Ute Steyer, första kvinnliga rabbinen i Sverige, 2015. Shatila Salami, den första kvinnan i Europa som gjorde militärtjänst i hijab. Nu den första kvinnan med slöja i räddningstjänst i Sverige.

Nya berättelser – nya berättare

660_nikiandmartha

Niki Tsappos och Martha Nabwire

Nya berättelser av nya berättare. Det är de nya inslagen i det gamla Sveriges varp. De berättas varje dag i språkcaféer och mötesplatser runt om i vårt land. Och i samma ögonblick som vi lyssnar blir berättelserna en del av oss, en del av det nya vi som växer fram, obevekligt och nästan omärkligt som en klimatförändring.

”I varje dans berättar jag något om mig själv och mitt liv säger street-dansaren Martha Nabwire i dokumentärfilmen Martha&Niki. Martha är från Uganda, kom till Sverige i yngre tonåren. Niki Tsappos adopterades från ett barnhem i Etiopien som mycket liten. Martha själv bedyrar att hon alls inte ville till Sverige, att hon alls inte känner sig hemma här trots de chanser det gett henne och i filmen väcker mötet med afrokubanska trummor hennes längtan tillbaka till Afrika. Niki känner sig helt och hållet som svensk – i en afrikans kropp. Deras vänskap, dans och slitningar, deras nappatag med frågor om identitet och uttryck och framgång utgör ett lysande knippe trådar i vår en varp som blir alltmer mångfärgad och komplex för varje dag. En trailer finns här.

Martha och Niki är halsbrytande. Stöddiga. Roliga. Och extremt samstämda i den komplexa kommunikation som heter dans. Jag vet inte om min stolthet över deras tyngdlags- och janteförnekande uppenbarelser har att göra med att de presenteras som svenskar vid hip-hop-bataljer världen över. Men jag misstänker det. Och varför inte? Nationalistisk stolthet klingar fult idag. Utom inom sporten. Men jag är gärna stolt över ett land som skimrar i nya färger.

Ett nytt konsumtionsår drar igång

2319710_1200_675 red

Halloween puttar bort Allhelgona. Julhandel ersätter adventstid. Semmelfest istället för fasta.  Vem behöver helgondagar när vi har kanelbullens dag och gräddtårtans dag och Alla hjärtans dag? Och låter inte Black Friday som långfredag på något vis? Hur gick det egentligen till, kan man undra, när konsumtionsåret ersatte kyrkoåret som strukturerande princip för livets gång och tidens kretslopp?

I Urban Claessons skriver i Kris och kristnande – om prästen Olof Ekmans kamp för kristendomens återupprättande vid Stora Kopparberget – om uppkomsten för första gången av ett månghövdat proletariat på ett och samma ställe i svensk historia. Nämligen gruvdrängarna och deras familjer vid Stora Kopparberget I Falun. Här infördes gradvis en löneekonomi när knytningen till bergsmännen och lön i natura löstes upp och ersattes av mer regelrätt anställning vid gruvan. ”Arbetsvecka och löneutbetalningar innebar en livsrytmik som konkurrerade med de återkommande växlingar och högtider som hörde samman med årstider och kyrkoår”, skriver Urban Claesson. Det lilla överskott som lönen tillfälligt kunde ge vid slutet av veckan gav upphov till ett kompensatoriskt beteende. Det vill säga man festade loss så gott det gick för att för en stund glömma livets hårda villkor i slit och fattigdom.

Kanske är konsumtionsårets djupare drivkraft just kompensatorisk. Som ersättning för en djupare känsla av hemhörighet i tillvaron söker vi konsumera oss mot frälsningen. Och efter varje misslyckande – här kan jag inte låta bli att tänka på Solsidans träffsäkra parodier – väntar nya chanser om hörnet. Varje vecka ett nytt reklamblad. Varje helg ett nytt erbjudande. Varje reasäsong en chans att stiga en aning på konsumtionens karriärstege. Vem minns längre att det viktigaste i livet är gratis. Och vem kunde ana att mors dag började som en religiös högtid med anspelning på fjärde budet i församlingskyrka i USA för över hundra år sedan?

Höra hemma (3) – Makt och ansvar

John Blund av Nils Dardel, 1927

John Blund av Nils Dardel, 1927

Det finns en gemensam nämnare mellan idén om det fria oberoende (pelagiska) livet och det (sedentära) liv som är djupt invävt i de sociala, ekonomiska, historiska och politiska förhållanden på en bestämd plats. Åtminstone som jag målat upp dem. Den gemensamma nämnaren är brist på kollektivt ansvar och därmed makt. Den optimistiska bilden av oberoende – äventyraren, livsnjutaren, ensamvargen – en Ingrid Bergman ständigt på jakt efter nya äventyr – innebär samtidigt en flykt från ansvar för det gemensamma. Den pelagiske stannar helt enkelt inte tillräckligt länge på samma plats, rotar sig inte tillräckligt djupt, och ser sig därför aldrig som beroende. Livet är ett smörgåsbord att navigera sig fram igenom. Att rösta med fötterna blir lösningen när det härförvarande inte duger.

Men den uppgivenhet som ligger på lut på orter på skuggsidan lider av samma brist på gemensamt ansvar. Vi är omständigheternas offer. Börser, krig och politiska beslut långt borta styr våra liv. I den mest uppgivna av stunder återstår bara att tröstäta sig fram botten av utsiktslösheten. Eller tröstjaga. Tröstresa. Tröstköpa. Tröstsupa. Den pelagiske och sedentäre roterar lustigt nog kring samma sol av privat konsumtion. Även om det är mer lyster kring ”ensam är stark” än ”enade vi duka under.”

Jag tror att människan behöver få höra hemma. Och att det är bra för samhället om detta hemma får vara brokigt, mångfaldigt, litet stökigt så att vi tvingas mötas i våra olikheter och göra ett arbete tillsammans för att skapa ett samhälle som duger för alla att leva i.

Sociologen Peter  Berger och prästen Richard Neuhaus talar i boken To Empower People om behovet av grupperingar mellan individens utsatthet och samhällets anonyma övergripande strukturer. De talar om ”mediating structures”, de paraplyer av organiserade sammanhang som kan ge kontinuitet och mening i människors liv, och kanalisera medborgarmakt och demokrati. Det handlar om sådana saker som gemenskaper, röstkanaler, meningsskapande sammanhang.

Dessa sammanhang utgjordes en gång av överläggningar i byalag och på sockenstämmor, samtal på kyrkbacken och i vägföreningar och kanske i handelsboden. Och även om pappa på sina håll var stark – brukspatron, kommunens starke man – så visste man vem det var och genom facket och den politiska oppositionen kunde motståndets röster höjas. Men i det modern rationella livet har den sortens handfasta samhällsbygge flyttat utom syn- och hörhåll. Det sköts av andra långt borta. Det litet sega och träiga material som utgjorde det gemensammas kitt på stämmor och möten eroderar allt mer. Ingen materia återstår mellan individen och Makten med stort m. Vi är ännu medlemmar. Men i Club Clas och SJ Prio.

Vilka tar idag rollen av de ”mediating structures” som kan kanalisera vardagens små individuella problem till den gemensammas arenans agora, för att tala med Zygmunt Baumann? Idrottsföreningar som tar socialt ansvar? Nätverk av intresseföreningar som driver gemensamma sakfrågor utanför det om handlar om musik och dans, trädgårdsodling, villaägande eller vad det nu kan vara? Kan kyrkan erbjuda en sådan arena så att alla dessa mötesplatser vi driver också ges ett demokratiskt (sakpolitiskt) innehåll som handlar om hur vi ska kunna leva tillsammans?

Höra hemma (2) – ett sedentärt liv

Maxi-SK-Vykort                                                                                        Vi stannar väl så länge det går!

[Sedentär är en organism som lever fastsittande på en yta]

På den lilla orten möter vi varandra. Inte bara på gatan, vi möts överallt. Vi läser om varandra i tidningen, träffas på föräldramöten, stöter ihop på Konsum och på bilprovningen, samlas kring majbrasan, hamnar bredvid varandra på akuten. Här vet vi vem som är arbetslös, vem som vunnit på hästar, vem som skilt sig, vems barn som tagit livet av sig, vem som bygger ut, vem som är med barn, vem om rest jorden runt på en vespa.

Stora delar av Sverige är glesbygd. Avfolkningstrakter, eller orter som hankar sig fram på ungefär samma nivå år från år. Här bor de som är uppvuxna på platsen och aldrig kan tänka sig att bo någon annanstans. Här bor de som flyttat hit på grund av arbetet och blivit kvar. Många pendlar ut, få pendlar in. Många väntar på första bästa tillfälle att ge sig av. Numer bor här också många tillfälliga gäster från olika hålla i världen: Några få blir bofasta och tråcklar sig en framtid, de flesta skickas iväg när de fått avslag eller ger sig iväg självmant när de får uppehållstillstånd.

Varje ort har en historia att ty sig till. Minnen att klamra sig vid. Något att vara stolt över. Ett bruk, en fabrik, ett fotbollslag, en återkommande stadsfest, någon berömdhet som man ser på tv ibland eller en författare som fläckat gatorna med bloddrypande berättelser. Idag visar de flesta av dessa orter röda siffror. Utflyttning, haltande ålderspyramid, nyckeltal som inger oro. Ändå vill många bo kvar. Det är vackert, åtminstone när vårgrönskan skjuter fart och döljer de värsta skavankerna, det är ganska tryggt, det finns en hemhörighet, ett socialt sammanhang. Men det finns inga nya jobb och frågan är om de jobb som finns kommer att kunna besättas i framtiden. Det finns många anledningar till uppgivenhet. Hur ska man tänka? Är orter prisgivna åt krafter långt borta? Är glesbygdernas liv i händerna på världsmarknadspriserna och besluten i Bryssel? Ska vi lobba för frikostiga bidrag eller hoppas på att någon industrimagnat som passerar på riksvägen ska stanna till och slå upp ett logistikcentrum i entusiasm över lediga industritomer och gratis p-platser?

Är det dags att kapa rötterna och flyta med strömmen – övergå till det pelagiska livet? Eller går det att ta makten över våra liv där vi bor?

Höra hemma (1) – Ett pelagiskt liv

Dags att

50-tal.1

                                                                                            Dags att ge sig av?

[Pelagisk, något som lever i öppna havet, fritt från kustvatten och bottenskikt]

Hör vi längre hemma någonstans? Är adressen vi bor på bara en plats där vi sover? Ett ställe där vi ställer ner väskan mellan varven? Finns det längre någon tillhörighet i kvarteret, trakten, orten eller förorten jag bebor? Det finns en föreställning om att vi blir allt mer pelagiska, fritt kringflytande maneter i ett oändligt hav av möjligheter. Om vi fäster oss någonstans är det tillfälligt. Var vi fäster oss saknar betydelse. Hemmet finns i de världar vi skapar själva. Vännerna behöver inte bo nästgårds, de finns i fickan och kan lockas fram närhelst vi behöver dem. De varor jag behöver finns i varje butik. De program jag vill följa väntar bakom varje skärm.

Det är möjligt att allt fler människor lever på det viset och lever goda liv. Det är möjligt att utvecklingen går åt det hållet. Men jag har en känsla av att det gäller unga i högre grad än äldre, välutbildade i högre grad än lågutbildade, välavlönade i högre grad än lågavlönade, av-födsel-och-vana-svenskar i högre grad än nya svenskar, arbetande i högre grad än arbetslösa. För dem som lyckas surfa på individualismens och valfrihetens vågor funkar havet någotsånär. De som lever pelagiskt kommer att nischa sig på nya sätt. Tillhörigheten skapas i det likartade. De som tänker som jag, de som handlar som jag, de som röstar som jag. De träffas på nischade kaféer, umgås i grupper på nätet, ses vid tillfälliga opinionsyttringar, bokar samma resa. Den plats man kommer ifrån är en plats att återvända till vid jul och klassträffar. Hemorter är minnesalbum från ett liv som folk levde en gång. Ett fruset ställe där tiden vakar över ett stilleben av tomma industrilokaler, flottiga gatukök, en tuvig fotbollsplan och en kritvit kyrka.

Så vi åker till Italien, Grekland eller Spanien och tar en hyrbil upp i bergen för att få uppleva litet hemort. Någon annans. Men ändå hemort. Med en doft av något man ändå inte kan sluta längta till.

 

 

 

Välfärd för dig och mig

Det finns ingen entydig definition av begreppet välfärd. Det har tillsammans med dess syskon välfärdssamhälle, välfärdspolitik och välfärdsstat varit föremål en politisk kamp om hur samhället ska inrättas åtminstone sedan 30-talet. Med tiden kommer kanske Nils Edling att klargöra hur den historien ser ut. Men bortom de politiska arenorna har nog var och en av oss en uppfattning om vad välfärd är – oavsett vem som tillhandahåller den. Vi ställde frågan till nära 800 anställda i projektet Aktör för välfärd i Västerås stift för ett par år sedan. Några av svaren ser du här. Mångfalden i arten av svar tycker jag kan vara en tillgång. Det ger många ingångar till hur kyrkan och kristen tro kan bidra till människors upplevelse av ett gott liv. Gemenskap och social inklusion är till exempel ett återkommande svar. Det är knappast något enbart staten kan tillhandahålla. Vackrast tycker jag det uttrycks i meningen När flera får stå under samma paraply. Klicka på bilden och simsalabim.

Presentation Göteborg [Kompatibilitetsläge]

Det ska nog gå

P1100591

En blogg till? Det är väl fullt ändå. På dagarna. Och på webben. Och i sinnet. Uppmärksamhetsmåttet i den här delen av världen är bräddfyllt för länge sen. Resten rinner över, så det så. Nå. Men det ska nog gå. En blogg till kan världen klara. Med litet finsk sisu så. En spik till i kubben får man alltid ner. Så som Antti Laitinen visade i den Finska paviljongen på Venedigbiennalen 2013. Där visade han för övrigt också vad som händer när man hugger upp en björk och sen försöker sätta ihop den igen. Det går sådär, kan jag säga. Så man bör tänka efter innan man hugger upp en björk. Men spiken som sagt. En blogg till  alltså. Från och med nu. Spricker världen så spricker den.