Halloween puttar bort Allhelgona. Julhandel ersätter adventstid. Semmelfest istället för fasta. Vem behöver helgondagar när vi har kanelbullens dag och gräddtårtans dag och Alla hjärtans dag? Och låter inte Black Friday som långfredag på något vis? Hur gick det egentligen till, kan man undra, när konsumtionsåret ersatte kyrkoåret som strukturerande princip för livets gång och tidens kretslopp?
I Urban Claessons skriver i Kris och kristnande – om prästen Olof Ekmans kamp för kristendomens återupprättande vid Stora Kopparberget – om uppkomsten för första gången av ett månghövdat proletariat på ett och samma ställe i svensk historia. Nämligen gruvdrängarna och deras familjer vid Stora Kopparberget I Falun. Här infördes gradvis en löneekonomi när knytningen till bergsmännen och lön i natura löstes upp och ersattes av mer regelrätt anställning vid gruvan. ”Arbetsvecka och löneutbetalningar innebar en livsrytmik som konkurrerade med de återkommande växlingar och högtider som hörde samman med årstider och kyrkoår”, skriver Urban Claesson. Det lilla överskott som lönen tillfälligt kunde ge vid slutet av veckan gav upphov till ett kompensatoriskt beteende. Det vill säga man festade loss så gott det gick för att för en stund glömma livets hårda villkor i slit och fattigdom.
Kanske är konsumtionsårets djupare drivkraft just kompensatorisk. Som ersättning för en djupare känsla av hemhörighet i tillvaron söker vi konsumera oss mot frälsningen. Och efter varje misslyckande – här kan jag inte låta bli att tänka på Solsidans träffsäkra parodier – väntar nya chanser om hörnet. Varje vecka ett nytt reklamblad. Varje helg ett nytt erbjudande. Varje reasäsong en chans att stiga en aning på konsumtionens karriärstege. Vem minns längre att det viktigaste i livet är gratis. Och vem kunde ana att mors dag började som en religiös högtid med anspelning på fjärde budet i församlingskyrka i USA för över hundra år sedan?