Kristus är uppstånden! Tack för den här tiden med fastebloggen!

Johan Bremer

Johan Bremer

Påsken har kommit och med den våren, äntligen sjunger koltrasten igen på kvällarna. En hel del ord har det blivit under gångna veckorna – kanske har något fastnat? I veckan som gick var det många gudstjänster – ibland förvirrat men på det stora hela riktigt härligt att få avsluta fastans långa vandring runt en brinnande eld utanför Tysslinge kyrka, med rördrommen tutande sitt underliga läte mitt i natten från sjön Tysslingen.

Som vanligt under en storhelg för mig också mycket socialt med goda vänner och helstekt lamm med ratatouille på påskdagen, ett vårtecken i sig.

Nu är fastbloggen slut, jag tackar för mig och vi tackar för oss för denna gång.

Johan Bremer

Jenny Holmberg

Jenny Holmberg

Kära läsare!

Det har varit oväntat roligt att få blogga, och då väntade jag mig ändå att det skulle vara roligt, så det vill inte säga lite. Att få reflektera över fastans innersta mening – det är ju faktiskt inte bara ett knasigt påhitt om att sluta äta, det är en tid av förberedelse inför ljusets återvändande. Jag brukar ibland känna mig tröttare när våren kommer, när jag har tänkt att hösten och vinterns långa kamp är över och allt ska bli bättre. Som om jag bygger upp för höga förväntningar och tänker mig att allt ska bli tussilagoängar och sol mot ladugårdsväggar. I år har jag klarat övergången mellan mörker och ljus bättre och kanske är en av anledningarna just fastebloggen. Förberedelsen. Att våga ta i, vrida och vända på, försöka förstå också det som känns tungt, svårt och otillgängligt.

Nu låter vi bloggen vila och kanske, jag hoppas att Johan känner samma glädje över den som jag, så kan vi vandra tillsammans på nytt genom nästa fastetid. Nu blommar blåsipporna och vitsipporna sida vid sida. Jag lägger mig ned med ryggen mot bergshällen och känner solen mot kinden. Prova du också. Ibland är det inte svårare än så.

Varma hälsningar

Jenny Holmberg

 

Modiga pojkar

Joh 20:18

Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Jenny Holmberg

Jenny Holmberg

Jenny skriver:

En vecka före påsk frågar jag skolbarnen som är på besök i S:t Josefs kapell om de skulle tro sina ögon om de såg en person komma gående på vägen, som de visste var död, som de till och med hade sett dö. De flesta skakar på huvudet, men två pojkar som sitter tätt tätt intill varandra och hela fnissande tiden petar varandra i sidan med armbågarna ropar att det skulle de, de tror alltid sina ögon. ”Så ni skulle inte bli rädda alls?” ”Nä, varför då?” svarar den ene. ”Jag skulle inte bli rädd om det var någon snäll i alla fall.”

Pojken sätter fingret på det, som fnissiga barn så ofta gör, mer eller mindre medvetet. Poängen är kanske inte att det är mirakulöst att Jesus går omkring bland sina vänner igen utan snarare att det är en stor glädje att han gör det. Han är ju snäll, Jesus, Maria från Magdala känner honom väl och nog måste hon ha känt sig glad att få träffa honom igen, när hon trodde att hon aldrig mer skulle få se honom.  Ja, tänk, om livet inte vore så hopplöst omöjligt som det känns ibland, ingenting att bli rädd för, bara något att glädjas över.

Vi kan inte två våra händer

Joh 19:5-6

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: ”Korsfäst, korsfäst!” Pilatus sade: ”Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.”

Jenny Holmberg

Jenny Holmberg

Jenny skriver:

Under en resa till Berlin för en tid sedan insåg jag något nytt om andra världskrigets fasor. Ibland tänker jag att det inte är möjligt att lära sig något nytt om dem, för allt det man kan är verkligen fasansfullt och det känns som att det räcker så. Men ondskan har så många ansikten att man verkligen alltid kan upptäcka nya anletsdrag.
Jag besökte Topographie des Terrors, platsen där SS hade sitt huvudkontor och där man idag har byggt en informationshall om nazismen. Där finns verkligen de hemskaste tänkbara spår av hur nazismen fungerade, hur människor torterades, hånades och slaktades. Jag stod till exempel fastfrusen länge framför den här bilden: Sjuk bild 2

Propagandaaffischen vill att vi ska förstå att vi inte kan ha sjuka och svaga människor i vårt samhälle: de kostar oss skattebetalare för mycket pengar.
Det är så bisarrt att jag inte orkade röra på mig på en lång stund.
Bredvid affischen hängde en lång rad autentiska domstolsbeslut där personer med ”homosexuella tendenser” dömdes till fängelse och sedan avrättning. Måste utrotas! Måste utrotas! Mycket farliga, tänk, de älskar varandra! Ett sådant fruktansvärt brott! Och ve och fasa, det verkar som att det fanns homosexuella inom SS till och med!
Sedan en lång rad med andra lika idiotiska domstolsbeslut, där den ena efter den andra döms till döden för saker som att ha tänkt fel, pratat med fel person, delat sitt bröd med en jude och andra medmänskliga handlingar.
Och det som då slog mig, som jag tidigare aldrig har reflekterat över, det är hur viktigt det tycks ha varit för nazisterna att hela tiden ha något att döma folk för. Jag menar, de hade ju makten vid det här laget, de kunde uppenbarligen behandla människor precis hur de ville, men ändå så valde de inte att helt enkelt ställa upp alla de ville bli av med på en milslång rad och skjuta ned dem. Nej, först dömer de dem för något, ett hemskt brott som att vara sjuk och inte kunna arbeta för sitt uppehälle till exempel och först därefter avrättar de dem.

Har det bara med propaganda att göra? Att hålla dem som nazisterna inte ännu har lust att avrätta i räta led tills det blir deras tur, att övertyga dem om att de sitter säkert eftersom de inte är sjuka eller älskar någon som inte är godkänd av Hitler? Eller har det med fler saker att göra, med den djupa instinkten i oss att rättfärdiga oss själva, att hålla samvetet i schack, hur sjukt det än låter att försöka göra det medan man avrättar oskyldiga människor?

Pontius Pilatus vill inte döma Jesus till döden, för han har inget ont gjort. Men folket ger sig inte och Pilatus tvår sina händer. Men tvådda händer till trots: han utlämnar Jesus till att korsfästas.

Dela mitt bröd så är vi vänner

Johannes 13:14

“Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.”

Johan Bremer

Johan Bremer

Johan skriver:

Seder och bruk skiljer sig mellan olika tider och platser – men en sak verkar vara detsamma oavsett var och när vi befinner oss på jorden. Den som jag delar min mat med är min vän. Det är likadant hos oss idag, bjuder jag någon på mat så handlar det inte bara om att äta för att få näring, vänskapen och att jag bryr mig om den andre är lika viktigt – om inte viktigare. I England, särskilt på långfredagen, äter man en speciell sorts bulle: Hot Cross Bun, eller Het korsbulle, en rund bulle med russin som har ett kors på ovansidan. Förr, och kanske än idag, var idealet att dela bullen med någon annan och då fanns följande ramsa att ta till: ”Half for you and half for me, Between us two shall goodwill bevilket betyder ”Halva för dig och halva för mig, mellan oss båda ska det alltid råda vänskap”.

Måltiden som ett tecken på gemenskap och vänskap!

Idag är det skärtrosdagen – om några timmar ska jag fira en av mina favoritgudstjänster under året (jag tycker att vi får ha sådana). Skärtorsdagen handlar om den första nattvarden, en judisk påskmåltid som Jesus nytolkar. Nu handlar den om gemenskapen med honom, han som är vin och bröd – mat förvärlden.

I år följer vi Johannesevangeliet under stilla veckan och Johannes talar inte så mycket om måltiden, däremot lyfter Johannes fram att Jesus tvättade lärjungarnas fötter.
Och jag tänker – står inte måltiden och tvättandet egentligen för samma sak? Handlar inte båda om närhet och gemenskap? Att låta någon tvätta mig är ännu intimare än att dela mat med en annan. Och när Jesus tvättar fötterna på sina lärjungar, trots att Petrus inte finner det passande, så visar han vem han är: Inte härskaren utan tjänaren, den som ger allt, till och med sitt eget liv.

 

En lykta i mitt mörker

Psaltaren 118:20

Här är Herrens port,

här får hans trogna gå in.

Jenny Holmberg

Jenny Holmberg

Jenny skriver:

Ibland lyckas jag som präst säga något som blir bra. Något som når fram och som tycks trösta. Det är de ögonblicken jag sparar på, bevarar inom mig och låter bli min lykta när det inte lyser på så många andra platser. Det jag ska berätta om nu är en sådan lykta i mitt inre.

Jag besökte en gammal kvinna som förlorat sin man. De hade levt ihop i trettiosju år och hon tyckte att hon visste allt om honom. De hade haft det mesta gemensamt: intressen, värderingar och åsikter.
Men i en sak hade de alltid skilt sig åt. Kvinnan hade en kristen tro och hennes man hade det inte. Han ville inte följa med till kyrkan och han bad aldrig tillsammans med henne därhemma.
Till begravningen hjälpte jag kvinnan att välja psalmer och för henne var det ångestfyllt att behöva välja psalmer som betydde något för henne, det var ju honom de skulle ha betytt något för. Vi möttes flera gånger och gång på gång återvände kvinnan till sin oro över var mannen fanns någonstans nu, han som inte var troende hade väl inte fått gå in genom Herrens port, kunde ju inte få plats i det paradis som hon själv hoppades få komma till? Jag försökte på olika sätt trösta henne, med bibelord och med att Gud alltid är större än vårt förstånd, att det finns vägar som vi inte förstår, men hon fortsatte vara förtvivlad. Hon skulle inte få träffa sin man i himlen.
Till sist vågade jag fråga henne det jag länge hade tänkt på. Hur kunde hon vara så säker på att hon visste allt om sin man? Kan man någonsin veta allt om en annan människa? Hur kunde hon veta vad som fanns i hans hjärta när han drog sitt sista andetag? Jag förklarade att jag fullt och fast tror på att Gud omsluter alla människor med sin kärlek, att det visserligen är vi själva som väljer om vi vill tro på det eller inte, men att tro kan se ut på sju miljarder olika sätt, ett för varje människa.
Tänk om han tänkte på Gud, det allra sista han gjorde?
Jag vet ingenting om det. Men det insåg kvinnan att inte hon heller gjorde. Och till sist accepterade hon att om prästen trodde på att ingenting någonsin är för sent, så kunde hon också göra det.

Imorgon dymmlar vi

Markus 14:9

”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Johan Bremer

Johan Bremer

Johan skriver:

Vi närmar oss slutet av fastan. Imorgon är det dymmelonsdag. Namnet kommer från det gamla svenska ordet dymmel som betyder träkläpp eller träkäpp. I vanliga fall får en kyrkklocka sin starka klang genom en metallkläpp men från dymmelonsdagen och fram till påsk skulle klockan ljuda svagare och dovare, det gör den om trä används för att slå på den istället för metall.

En god vän lärde mig att stilla veckan följer samma dramatiska kurva som en spännande film. Det börjar med jubel på Palmsöndagen och slutar med ljuset på Påskdagen – men däremellan blir det för var dag allt mer stilla, allt mörkare.

Kvinnan i dagens text har vi stött på förut. Det är hon med balsamflaskan, hon som smörjer Jesus inför hans begravning fastän han i högsta grad lever.

I Johannesevangeliet, som vi i Svenska kyrkan hämtar årets läsningar under stilla veckan ifrån, så sker detta dagen innan palmsöndagen. Det blir som ett dovt mollackord som lägger sig under jublet när Jesus kommer till Jerusalem.

När det är som mörkast kan det vara svårt att tro att ljuset finns. Så var det för Jesus och hans vänner, så är det för oss. Men i det djupaste mörkret lyser den svagaste lågan som starkast.

 

 

 

 

Vad skulle du ge för att världen ska få leva?

Joh 6:51

Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”

Jenny Holmberg

Jenny Holmberg

Jenny skriver:

Finns det någon på jorden som du skulle offra ditt liv för? Någon som är viktigare för dig än du själv? Din son? Din dotter? Din mamma? Bror? Älskade? Bästa vän? Skulle du kunna vidga den kretsen mer? Troligen inte så långt som till en främling, väl? Eller kanske, under vissa omständigheter? Främlingen har fyra barn att ensam ta hand om, då kanske?

Hypotetiska frågor. I praktiken onödiga frågor. Du kommer inte att ställas inför att välja bort ditt eget liv till förmån för någon annans. Men också frågor som i praktiken inte har någon bäring kan vara viktiga på många andra plan. Hur gärna vill jag att världen ska få leva? Kan jag avstå att köra bil för att klimatet ska bli bättre? Kan jag skänka pengar till Amnesty för att alla delar i mänskligheten ska bli mer rättvisa mot varandra? Kan jag hungerstrejka för ett ensamkommande flyktingbarns rätt att få stanna i Sveriges trygghet? Kan jag resa till Uganda för att sprida kunskap om alla människors rätt att älska vem de vill utan att bli dömda till fängelse för det? Och om jag gör alla dessa saker, vem och vad kan jag offra för att nå fram dit? Dumma frågor? Ibland tänker jag det. Sedan inser jag att det finns de som offrar mycket för långt dummare saker än för att världen ska få leva. Människor offrar tid med sina barn för att göra karriär. Vi sätter upp mål som att gå ned femton kilo i vikt eller vinna OS guld i skidskytte. Mycket få människor ifrågasätter den typen av offer. Men när det kommer till att offra sitt liv för världens skull så blir tanken främmande.

Ingenting kan stopp dem

Psaltaren 147:12

”Lova Herren, Jerusalem,

Sion, prisa din Gud.”

Johan Bremer

Johan Bremer

 Johan skriver:

En människas liv är kort och i mitt eget perspektiv ser jag inte längre tillbaka än 1960-talet. Men jag kan få en känsla av vad som hände innan jag föddes genom att se gamla journalfilmer. Jag skulle gärna varit i New York eller London i maj 1945 när kriget var slut och människor samlades på gatorna för att fira freden. Till andra händelser finns inga bilder utom dem jag kan skapa i mitt inre. Jag skulle velat vara med den där vårdagen år 33 e.kr. när Jesus och lärjungarna kom till Jerusalem för att fira påsk.

Idag är det Palmsöndagen och i dagens gudstjänst får jag ett Palmblad att hålla i handen när vi går in i kyrkan. Alla som kommer till gudstjänsten här i Tysslinge får ett palmblad för att vi ska kunna leka att vi är med den där vårdagen i Jerusalem.

Det blir naturligtvis inte samma sak som för 2000 år sedan men när jag håller i mitt palmblad och sjunger psalmen: ”Dig vi lovsjungar ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång” (Svenska psalmboken 443), då kommer jag ändå ett steg närmare den lovsång som mötte Jesus.

Vad är en lovsång? Den är som ett skratt som inte går att hejda, som livsglädjen som rätt som det är kan överfalla mig. När de ledande i Jerusalem ser hur folket ropar Hosianna och läger palmblad och mantlar av tyg framför Jesus blir de upprörda: ”Säg åt dem att sluta” säger de till Jesus. Men han svarar: ”Jag säger er, om de tiger kommer stenarna att ropa!”

Riktig glädje och riktig sorg har en likhet – ingenting kan stoppa dem, ingenting kan hålla dem tillbaka.

 

Jag spelar lyra – fast jag inte kan

Psaltaren 147:7

Tacka Herren med sång,

lovsjung vår Gud till lyra!

 

Jenny Holmberg

Jenny Holmberg

Jenny skriver:

Jag kan inte spela lyra och hela vårvintern har jag varit förkyld och hostig, så sången har det blivit lite sådär med. Men jag vet en liten pojke som tycker oerhört mycket om xylofonen som finns på öppna förskolan. Om han kommer åt den så spelar han gärna varje vecka. Tålmodigt och försiktigt, tvärtemot vad man kan tro om en sprallig kille i hans ålder, bankar han på en glatt färgad tonstav i taget och lyssnar allvarligt till klangen. Allra bäst gillar han att spela på xylofonen när den befinner sig i kyrkan, gärna medan kantorn spelar en helt annan melodi på den mäktiga orgeln. Bank, bank, bank, ton för ton och jag tänker alltid att sådär fint skulle det aldrig låta om jag bankade på en xylofon i rymlig akustik. För inom barnen bor en särskild sorts lovsång, en som är färgad klart gul, grön, röd och orange, och blå förstås, och som är helt obekymrad om ifall barnet egentligen behärskar något instrument eller vilket mönster melodin följer. Vi borde alla försöka få fatt i det där barnet inom oss lite oftare, strunta i om vi är hostiga, sjunga av hjärtans lust och spela lyra fast vi inte kan.

Den viktigaste stunden i mitt liv

Romarbrevet 8:1

”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” 

Johan Bremer

Johan Bremer

Johan skriver:

När Martin Luther på 1500-talet brottades med sig själv och Gud så var hans stora fråga: ”Finns det en nådig Gud?” – alltså kan Gud förlåta mig.

Han var inte ensam om att leva med den yttersta domen framför ögonen. Det räcker med att titta på medeltida altarskåp och se deras ofta hemska domsscener för att förstå att tanken på domen skapade ångest.

Jag tror inte att Luthers fråga är vår tids fråga. Det jag oftast möter är inte rädslan för att Gud ska döma mig, frågan som står i fokus är: ”Finns du Gud?”

Vår tids syn på universum och livet kan göra oss väldigt ensamma. Finns det något mer än det jag kan se? Finns det någon eller något som håller samman tillvaron?

Det var sådana frågar jag själv bar på när jag som ung vuxen blickade upp mot den mörka stjärnhimlen. Så kom den där natten, som var varm men ändå alldeles klar. En försommarnatt i en skogsdunge i dalarna och plötsligt var inte rymden tom.

Jag kommer aldrig att kunna förklara, men plötsligt visste jag utan att kunna förstå att hela världen hör ihop och den som håller samman allt är Gud. Senare har förstått att jag är långt ifrån ensam om att upplevt detta. Det bevisar ingenting, men för mig är det en av de viktigaste stunderna i mitt liv.