Romarbrevet 8:1
”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.”
Johan skriver:
När Martin Luther på 1500-talet brottades med sig själv och Gud så var hans stora fråga: ”Finns det en nådig Gud?” – alltså kan Gud förlåta mig.
Han var inte ensam om att leva med den yttersta domen framför ögonen. Det räcker med att titta på medeltida altarskåp och se deras ofta hemska domsscener för att förstå att tanken på domen skapade ångest.
Jag tror inte att Luthers fråga är vår tids fråga. Det jag oftast möter är inte rädslan för att Gud ska döma mig, frågan som står i fokus är: ”Finns du Gud?”
Vår tids syn på universum och livet kan göra oss väldigt ensamma. Finns det något mer än det jag kan se? Finns det någon eller något som håller samman tillvaron?
Det var sådana frågar jag själv bar på när jag som ung vuxen blickade upp mot den mörka stjärnhimlen. Så kom den där natten, som var varm men ändå alldeles klar. En försommarnatt i en skogsdunge i dalarna och plötsligt var inte rymden tom.
Jag kommer aldrig att kunna förklara, men plötsligt visste jag utan att kunna förstå att hela världen hör ihop och den som håller samman allt är Gud. Senare har förstått att jag är långt ifrån ensam om att upplevt detta. Det bevisar ingenting, men för mig är det en av de viktigaste stunderna i mitt liv.