Psaltaren 147:12
”Lova Herren, Jerusalem,
Sion, prisa din Gud.”
Johan skriver:
En människas liv är kort och i mitt eget perspektiv ser jag inte längre tillbaka än 1960-talet. Men jag kan få en känsla av vad som hände innan jag föddes genom att se gamla journalfilmer. Jag skulle gärna varit i New York eller London i maj 1945 när kriget var slut och människor samlades på gatorna för att fira freden. Till andra händelser finns inga bilder utom dem jag kan skapa i mitt inre. Jag skulle velat vara med den där vårdagen år 33 e.kr. när Jesus och lärjungarna kom till Jerusalem för att fira påsk.
Idag är det Palmsöndagen och i dagens gudstjänst får jag ett Palmblad att hålla i handen när vi går in i kyrkan. Alla som kommer till gudstjänsten här i Tysslinge får ett palmblad för att vi ska kunna leka att vi är med den där vårdagen i Jerusalem.
Det blir naturligtvis inte samma sak som för 2000 år sedan men när jag håller i mitt palmblad och sjunger psalmen: ”Dig vi lovsjungar ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång” (Svenska psalmboken 443), då kommer jag ändå ett steg närmare den lovsång som mötte Jesus.
Vad är en lovsång? Den är som ett skratt som inte går att hejda, som livsglädjen som rätt som det är kan överfalla mig. När de ledande i Jerusalem ser hur folket ropar Hosianna och läger palmblad och mantlar av tyg framför Jesus blir de upprörda: ”Säg åt dem att sluta” säger de till Jesus. Men han svarar: ”Jag säger er, om de tiger kommer stenarna att ropa!”
Riktig glädje och riktig sorg har en likhet – ingenting kan stoppa dem, ingenting kan hålla dem tillbaka.