Psaltaren 118:20
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jenny skriver:
Ibland lyckas jag som präst säga något som blir bra. Något som når fram och som tycks trösta. Det är de ögonblicken jag sparar på, bevarar inom mig och låter bli min lykta när det inte lyser på så många andra platser. Det jag ska berätta om nu är en sådan lykta i mitt inre.
Jag besökte en gammal kvinna som förlorat sin man. De hade levt ihop i trettiosju år och hon tyckte att hon visste allt om honom. De hade haft det mesta gemensamt: intressen, värderingar och åsikter.
Men i en sak hade de alltid skilt sig åt. Kvinnan hade en kristen tro och hennes man hade det inte. Han ville inte följa med till kyrkan och han bad aldrig tillsammans med henne därhemma.
Till begravningen hjälpte jag kvinnan att välja psalmer och för henne var det ångestfyllt att behöva välja psalmer som betydde något för henne, det var ju honom de skulle ha betytt något för. Vi möttes flera gånger och gång på gång återvände kvinnan till sin oro över var mannen fanns någonstans nu, han som inte var troende hade väl inte fått gå in genom Herrens port, kunde ju inte få plats i det paradis som hon själv hoppades få komma till? Jag försökte på olika sätt trösta henne, med bibelord och med att Gud alltid är större än vårt förstånd, att det finns vägar som vi inte förstår, men hon fortsatte vara förtvivlad. Hon skulle inte få träffa sin man i himlen.
Till sist vågade jag fråga henne det jag länge hade tänkt på. Hur kunde hon vara så säker på att hon visste allt om sin man? Kan man någonsin veta allt om en annan människa? Hur kunde hon veta vad som fanns i hans hjärta när han drog sitt sista andetag? Jag förklarade att jag fullt och fast tror på att Gud omsluter alla människor med sin kärlek, att det visserligen är vi själva som väljer om vi vill tro på det eller inte, men att tro kan se ut på sju miljarder olika sätt, ett för varje människa.
Tänk om han tänkte på Gud, det allra sista han gjorde?
Jag vet ingenting om det. Men det insåg kvinnan att inte hon heller gjorde. Och till sist accepterade hon att om prästen trodde på att ingenting någonsin är för sent, så kunde hon också göra det.