Joh 20:18
Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.
Jenny skriver:
En vecka före påsk frågar jag skolbarnen som är på besök i S:t Josefs kapell om de skulle tro sina ögon om de såg en person komma gående på vägen, som de visste var död, som de till och med hade sett dö. De flesta skakar på huvudet, men två pojkar som sitter tätt tätt intill varandra och hela fnissande tiden petar varandra i sidan med armbågarna ropar att det skulle de, de tror alltid sina ögon. ”Så ni skulle inte bli rädda alls?” ”Nä, varför då?” svarar den ene. ”Jag skulle inte bli rädd om det var någon snäll i alla fall.”
Pojken sätter fingret på det, som fnissiga barn så ofta gör, mer eller mindre medvetet. Poängen är kanske inte att det är mirakulöst att Jesus går omkring bland sina vänner igen utan snarare att det är en stor glädje att han gör det. Han är ju snäll, Jesus, Maria från Magdala känner honom väl och nog måste hon ha känt sig glad att få träffa honom igen, när hon trodde att hon aldrig mer skulle få se honom. Ja, tänk, om livet inte vore så hopplöst omöjligt som det känns ibland, ingenting att bli rädd för, bara något att glädjas över.