Det spelar roll i vilken kropp du bor …

foto magnus aronsson
Foto: Magnus Aronson

Det är slagsmål på konfirmandlägret. Jag rusar fram till killen och tjejen som drar varandra i håret, spottar och skriker: – Vad bråkar ni om? Sluta! säger jag och särar på dem. Killen säger sårat: – Hon säger att jag inte är svensk! Men det är jag visst! Tjejen envisas vidare: – Du e inte alls svensk. Jag är inte svensk heller! De slutar slåss men det dröjer ett tag innan ett vettigt samtal kan äga rum. Slagsmålet är ett exempel då jag upplevde hur jag kom nära den faktiska smärtan hos unga människor som kämpar extra mycket med sin identitet och tillhörighet för att deras utseende berättar om sin familjs ursprung i tex land i Mellanöstern eller i Afrika. Jag har varit med om att mammor drar undan sina barn på tunnelbanan när kyrkans ungdomsgrupp åker till stan. Eller tanter som håller hårdare om sin väska. Eller museipersonal som tillkallar väktare och frågar var vi kommer ifrån. Då har det hänt att jag blivit lockad till att svara dem att vi kommer från Danderyd och inte alls från de platserna i Stockholm som alltid svartmålas… Om allt detta gör ont i mig, hur känns det då att vara 14 år, vara uppväxt i Sverige, men hela tiden behöva kämpa emot ifrågasättanden och upplevelser av utanförskap?

Under en workshop med Barakat Ghebrehawariat i normkritisk kommunikation ställer han utmanande frågan; -Var är alla rasifierade människor i kyrkan? För oss som inte är helt bekväma med begreppet rasifiering förklarar Barakat för oss att rasifiering förklarar processer. De processer som äger rum när människan får uppleva att det spelar roll i vilken kropp du bor i. Människan utsätts för rasifiering.  Andra gör antaganden om hur man är på grund av de gamla idéerna om ras. Självklart finns det människor med dessa erfarenheter i kyrkan, men min upplevelse är ändå att det är svårt att tala om, svårt att fråga efter de erfarenheterna. Varför? Är det för att det har med kroppen att göra? På samma sätt som vi försöker dölja några extra kilon i en större tröja, vill vi dölja annat kroppsligt. Kroppen luktar, kroppen är dödlig och kropp är sexualitet och kropp har olika färger. Eller har det med vår djupaste identitet att göra? Genom att utsättas för rasifiering  begränsas identiteten till bara kropp. Om mitt jag, min identitet förminskas till hudfärg på tunnelbanan och på muséet, får det konsekvenser i mitt liv. Det spelar roll i viken kropp du bor i. Barakat har rätt och vi behöver prata om det vi inte pratar om. Våga prata, våga se. Jag tycker att jag lätt famlar med orden och lätt är det att fastna i teoriångest ( ett uttryck Barakat introducerade för mig) eftersom det känns omöjligt ibland att säga rätt. Men jag vill lyssna till berättelser om kropp och vad idéerna om ras gör med oss. Jag vill att kyrkan ska släppa fram de berättelserna.

Vi har mycket att våga prata om i det nya Sverige. Jesus ställer också den stora frågan till sina lärjungar: – Vem säger folket att jag är? (Luk 9:18). Lärjungarna berättar vad andra tror och vad de själva säger att Jesus är. De för samtalet om Guds identitet och uppdrag. Ett teologiskt och samtidigt ett mänskligt samtal för att försöka förstå. Så behöver kyrkan våga samtala om vilken kropp vi bor i och vad det betyder för mig och min medmänniska.

 

Sara J Grip, präst och kyrkoherde
Vantörs församling i Stockholm

Experiment eller …

 

Natt i St Johanneskyrkan i Malmö

Natt i St Johanneskyrkan i Malmö

För ett par dagar sedan kom jag in i Johanneskyrkan lite före nio på kvällen som jag gjort många, många gånger de senaste månaderna.

Jag mötte då en pensionerad präst som en gång i tiden, närmare bestämt för 28 år sedan, var präst i grannpastorat till pastoratet där jag hade min första prästtjänst. Det var olika kontrakt, så vi möttes aldrig under mina år där, och sen under årens lopp har våra vägar korsats någon enstaka gång, men aldrig så att vi har pratat direkt med varandra.

Nu blev det en stunds prat om åren då vi var i grannpastoraten och om Johanneskyrkan. Prästen var alldeles överväldigad över alla de samtal han haft under de få timmar han varit i kyrkan.

Samtidigt sa han att det är ju verkligen ett spännande experiment det här, det hade aldrig gått för 30 år sedan. Själv berättade jag för honom hur jag fått berätta för media från hela världen om berättelsen från Malmö och Johanneskyrkan.

Hur vi öppnade dörren för asylsökande, eu-migranter och hemlösa svenskar den där lördagkvällen när klockorna samtidigt ringde till helgsmål för Domsöndag och Herrens ord: Jag var hemlös…

Ja, när jag nu sitter i den mörklagda kyrkan igen och hör ljud från 30-40 människor som ligger i bänkarna så funderar jag: Ett spännande experiment eller kyrka i verkligheten? 

Per Kristiansson, präst, Västra Skrävlinge kyrka, Svenska kyrkan i MalmöSamordningsansvarig för nätterna i Johanneskyrkan

 

Vänskap i det nya Sverige

Foto: Magnus Aronson

E4:an är vit av snö och bilarna bildar en långsam karavan. När jag sneglar i backspegeln ser jag min tioårige son i baksätet som sitter där tillsammans med sina två kusiner. I sätet bredvid mig filmar Fade snöflingorna som yr mot fönsterrutan. Det är sista dagen på jullovet och vi är på väg till Stockholm.

Fade är sjuksköterska som kommit från Syrien ganska nyligen. Han har blivit en nära vän. Med snön som en filt omkring oss pratar vi om stort och smått. Berättelserna om kriget – om hur ambulansen beskjuts och att döden är nära på riktigt – lyssnar jag till utan att egentligen kunna förstå: ”Vi körde så fort vi kunde, och alla tre som var där bad till sina religioners gudar om att få leva. En var sunni, en tillhörde shia, och så jag som är kristen. Jag bad till Jungfru Maria.”

Vi pratar också om kläder, mode och om jobb förstås, om att arbeta som sjuksköterska och präst. Det är en sån där trevlig stund som man vill stanna kvar i, och vi älskar ju snö allihop.

David som är arkitekt från Syrien håller föredrag på svenska. Han har varit i Sverige i sju månader och nu berättar han om sitt liv i storstaden Aleppo innan kriget. Henrik, som är yrkesmentor för David, står bredvid mig i publiken. Han känner sig så stolt över David och allt det goda han redan bidrar med här i Sverige. ”Det är ju inte min förtjänst direkt, jag är ju bara hans mentor”, säger Henrik och ler, ”men ändå känns det som om jag är delaktig. Det är fantastiskt att ha fått en ny vän.”

I S:t Johannes kyrka i Norrköping finns en ikon som föreställer Jesus och hans vän. Jesus håller armen om sin vän, och de står där stadigt bredvid varandra och blickar tillsammans ut mot världen. När jag tänker på alla oväntade vänskapsband som knyts mellan människor i denna stund, just nu, så blir jag varm i magen. Vänskap är inte ett medel för att uppnå något annat – utan själva målet. Det är en del av Guds rike som kännetecknas av fred, frid, shalom, salaam.

Katarina Wändahl, adjunkt, utvecklingsavdelningen Svenska kyrkan Norrköping