Det spelar roll i vilken kropp du bor …

Foto: Magnus Aronson

Det är slagsmål på konfirmandlägret. Jag rusar fram till killen och tjejen som drar varandra i håret, spottar och skriker: – Vad bråkar ni om? Sluta! säger jag och särar på dem. Killen säger sårat: – Hon säger att jag inte är svensk! Men det är jag visst! Tjejen envisas vidare: – Du e inte alls svensk. Jag är inte svensk heller! De slutar slåss men det dröjer ett tag innan ett vettigt samtal kan äga rum. Slagsmålet är ett exempel då jag upplevde hur jag kom nära den faktiska smärtan hos unga människor som kämpar extra mycket med sin identitet och tillhörighet för att deras utseende berättar om sin familjs ursprung i tex land i Mellanöstern eller i Afrika. Jag har varit med om att mammor drar undan sina barn på tunnelbanan när kyrkans ungdomsgrupp åker till stan. Eller tanter som håller hårdare om sin väska. Eller museipersonal som tillkallar väktare och frågar var vi kommer ifrån. Då har det hänt att jag blivit lockad till att svara dem att vi kommer från Danderyd och inte alls från de platserna i Stockholm som alltid svartmålas… Om allt detta gör ont i mig, hur känns det då att vara 14 år, vara uppväxt i Sverige, men hela tiden behöva kämpa emot ifrågasättanden och upplevelser av utanförskap?

Under en workshop med Barakat Ghebrehawariat i normkritisk kommunikation ställer han utmanande frågan; -Var är alla rasifierade människor i kyrkan? För oss som inte är helt bekväma med begreppet rasifiering förklarar Barakat för oss att rasifiering förklarar processer. De processer som äger rum när människan får uppleva att det spelar roll i vilken kropp du bor i. Människan utsätts för rasifiering.  Andra gör antaganden om hur man är på grund av de gamla idéerna om ras. Självklart finns det människor med dessa erfarenheter i kyrkan, men min upplevelse är ändå att det är svårt att tala om, svårt att fråga efter de erfarenheterna. Varför? Är det för att det har med kroppen att göra? På samma sätt som vi försöker dölja några extra kilon i en större tröja, vill vi dölja annat kroppsligt. Kroppen luktar, kroppen är dödlig och kropp är sexualitet och kropp har olika färger. Eller har det med vår djupaste identitet att göra? Genom att utsättas för rasifiering  begränsas identiteten till bara kropp. Om mitt jag, min identitet förminskas till hudfärg på tunnelbanan och på muséet, får det konsekvenser i mitt liv. Det spelar roll i viken kropp du bor i. Barakat har rätt och vi behöver prata om det vi inte pratar om. Våga prata, våga se. Jag tycker att jag lätt famlar med orden och lätt är det att fastna i teoriångest ( ett uttryck Barakat introducerade för mig) eftersom det känns omöjligt ibland att säga rätt. Men jag vill lyssna till berättelser om kropp och vad idéerna om ras gör med oss. Jag vill att kyrkan ska släppa fram de berättelserna.

Vi har mycket att våga prata om i det nya Sverige. Jesus ställer också den stora frågan till sina lärjungar: – Vem säger folket att jag är? (Luk 9:18). Lärjungarna berättar vad andra tror och vad de själva säger att Jesus är. De för samtalet om Guds identitet och uppdrag. Ett teologiskt och samtidigt ett mänskligt samtal för att försöka förstå. Så behöver kyrkan våga samtala om vilken kropp vi bor i och vad det betyder för mig och min medmänniska.

Sara J Grip, präst och kyrkoherde
Vantörs församling i Stockholm