Hopp

barn i ryggrad

Jag står och väntar i kyrkan. Vi har gjort iordning med vatten till dopfunten och framme vid altaret hänger en klädställning med bröllopskläder och prästkläder. Alldeles snart ska en skolklass komma och vi ska i två timmar prata om ämnen som dop, bröllop och begravning. Nu hörs på avstånd glada röster och skrapet av grus från kyrkgången.

Dörren öppnas och in kommer ett tjugotal barn i åldrarna 8-9 år som går i en av skolorna i området där jag arbetar. Jag och Eva som är pedagog ber dem ta av sig och sätta sig längst fram. De gör så och vi hälsar dem välkomna hit. Vi berättar och genast ser vi två händer sträckas upp i luften. Den första frågan lyder. Om Gud fanns från början, vem skapade då Gud? och den andra frågan lyder: Hur högt är det egentligen upp till kyrktornet, hur många meter alltså?

Vi samtalar och rör oss i allt från praktiskt till svårt och obegripligt. Nu är det dags att prata dop. Barnen ska själva få vara med och spela teater. Vem vill vara präst? En hand i luften. En liten flicka i mörkblå slöja räcker upp handen. Jag vill!! Absolut. Hon gör sig iordning. Familjen kommer fram med sin lilla bebis. Vilket namn har ni gett ert barn frågar prästen. Barnen konfererar en stund och säger sen: Vi tar väl nåt vanligt. Muhammed får det bli.

Muhammed döps och lyfts upp av prästen till allas glädje. Därefter bröllop med 2 pojkar som fnissande gifter sig och alla sjunger bröllopsmarschen Blinka lilla stjärna och allt detta fyller mig med hopp.

Hopp om att för dessa barn är mångkultur och att vi alla är olika, något självklart. Det är också något självklart att få vara den man vill.

Jenny Folkö Witt, präst i S:t Johannes församling i Norrköping

Det öppna rummet

skäggetorp jordglog barn

”Röd å gul å vit å svart gör det samma har Gud sagt”. Den sjöng vi i min söndagskola när jag var barn. Så la vi några kronor i sparbössan, en jordglob av plast. Jorden var stor, avstånden oändliga, ansvaret att dela med sig viktigt.

Onsdag. Klockan är två. På lite avstånd hörs kaffekoppar skramla och finska ivrigt pratas.
Men nu är det dags för KomSamman! En plats med rum för lek och vänskap för den som kom nyss och för den som varit här länge.
Barnen springer ner för trappan och letar sig in till rum för musik, pingis, spel, färg och pyssel. Några mammor tar hissen med sina barnvagnar, går in i barnhörnan för sång, lek, samtal och en kopp kaffe.
Går jag femton steg ut från kyrkporten kliver jag in på UngZon, kommunens fritidsgård. Där hänger tonåringarna. I ett rum dansar några tjejer, i verksta’n får man släppa fram sin kreativitet.
När klockan snart är fyra har många smörgåsar ätits på båda håll. Barnen har bytt rum. Ledaren från Huddinge IF dyker upp och ett stort gäng av barn i alla åldrar drar över till sporthallen för att spela fotboll.
Några damer fyndar i secondhand-affären. Snart är det dags för kvällens soppa.

Mörkret lägger sig. Kyrkklockan ringer till mässa.
Och när man trodde att alla gått hem hörs basgångarna igen från musikrummet.

Trygve Wyller, teolog från teologiska fackulteten i Oslo, är en av flera teologer som talar om kyrkans praxis och att det som händer i våra rum säger något viktigt om vår teologi. Det handlar inte bara om hur rummet ser ut utan också vem som är där och vad vi gör. Han vill se kyrkan som ett ”barmhärtighetens rum”, öppet och generöst, där medmänsklighet visas och hopp och kraft frigörs. Evangeliet får kropp.

”Röd å gul å vit å svart, gör det samma har Gud sagt”, kan jag komma på mig med att nynna. Världen är här. Många har tagit sig den långa vägen bort från krig för att få överleva och leva i fred.
Med lek, musik, färger, bollar, prat och fika vill vi ta oss den sista biten in till hjärterummen och locka fram skratten för att klara att leva på samma plats på jorden som medborgare.

 

Helena Hedlund
Församlingsherde, Flemingsberg

Fasta i en mångkulturell församling

Solhusbulle

Efter onsdagens kvällsmässa i Berga kyrka, Linköping, står en av kvinnorna i församlingen och bjuder på bullar. De ser ut som hamburgerbröd, med sesamfrön på. Men det är söta bullar med sylt och kokos i. ”Varsågod. Jonafastan är slut idag.” Viviann, med ursprung i Libanon, och nybliven medlem av församlingsrådet, berättar om innebörden av Jonafastan, en fasta på 3 dagar i januari, för att minnas profeten Jona och staden Nineve.

Efter veckomässan just denna gång sitter jag och rabbi Moshe ner tillsammans för att prata om fastans betydelse för oss och i våra respektive kyrkotraditioner; min svenskkyrkliga lutherska tradition och Moshes irakiska kaldéiska (katolska) tradition. Moshe kallas för rabbi, som betyder lärare, just för att han är en aktad person och mycket kunnig i den östassyriska samt den kaldéiska traditionen. Jag är nyfiken på att höra mer om vad fastan betyder för honom och hur han gör rent praktiskt. Avstår han från mat helt, eller bara från kött?  Vårt samtal denna kväll är en förberedelse för ett offentligt samtal vi ska ha vid kyrkkaffet på Fastlagssöndagen.

Det är spännande att höra Moshe berätta och dela tankar med varandra om vad fastetiden betyder för var och en av oss. Jag tänker att vi inte har samma tradition. Men med nyfikenhet och tillåtande attityd bidrar våra olikheter till en berikande mångfald i vår församling.

Av Pernilla Myrelid, präst, Berga kyrka, Linköping
Pernilla.myrelid@svenskakyrkan.se

Språk

Volleyboll%20på%20stranden%20spegel

Den första familjen som kom till prästgården var från Irak. Föräldrarna var trötta efter en lång tid på resa och flykt. De somnade nästan direkt och sov i flera timmar. Jag spelade fotboll med deras son i trädgården. Seif var kanske åtta, nio år och talade bara arabiska. Jag lyckades hitta en opumpad volleyboll i källaren och vi sparkade till varandra. Jag sa ”boll” och pekade på bollen, han sa ”chorra” (arabiska: kura) och vi gjorde tummen upp. Seif skrattade  när jag träffade en dam i ett begravningsfölje på väg till minnesstund i församlingshemmet. Hon gjorde en hyfsad nertagning och såg rätt nöjd ut med prestationen.

När jag kom tillbaka senare på kvällen var det fullt i köket och familjen hade fått sällskap av några andra, som hackade tomat och gurka och pratade arabiska. Barnen sprang omkring och det var som hämtat ur en film från Mellanöstern. Jag förstod ingenting av språket, men anade sammanhanget, uppbrott, hemkomst, drömmar, oro. Nästa dag körde jag familjen till Migrationsverket i Kållered. Jag sa ”good luck” och jag tror inte de förstod, men vi förstod att vi skildes som vänner. Jag grät lite i bilen på väg tillbaka.

Tänkte på mina egna barn och på Seif och hans familj. Och på bollen han fick med sig och höll i sina små händer. Kura.

Några dagar senare tänkte jag på Seif och då öppnades en dörr i min tankekorridor till ett annat språk, engelskan. Seif är samma som ”safe”, trygg, säker, beskyddad. Det var det han hette, det var det han var en kväll i prästgården. Seif was safe. Som det borde vara för alla barn.

Nu brinner asylboenden i vårt land och det finns dom som försöker hitta förklaringar. Det finns alltid förklaringar, men det finns inget försvar. Det är en moralisk härdsmälta och en skam. Jag ser framför mig elden från nazisternas bokbål och de brinnande korsen i amerikanska södern. Men jag känner också elden i mitt bröst, ett heligt jävlar anamma för bevarad medmänsklighet och ett samhälle som åtminstone försöker vara anständigt och kan se sig själv i spegeln när historien dömer oss.

Jag läser om migranterna i Calais och muren de har i byggt i Ungern för att hålla migranterna borta. Ordet ”migrant” används allt oftare, kanske för att det inte finns något bättre. Det är ett tekniskt och själlöst ord och låter som något som hanteras av en myndighet, Migrationsverket, liksom smitta hanteras av Smittskyddsverket och trafik av Trafikverket. Ofta talar vi om migranter i plural och vi associerar begreppet till överfulla båtar på Medelhavet och okontrollerad spridning, som en sjukdom vi bör vaccinera oss emot.

Språket har betydelse. Hur vi definierar människor, hur vi sorterar in, formulerar problem, hur vi talar om det som händer, vad vi skriver, media, twitter, facebook. Vi styr språket, språket styr oss. Till slut är vi fångade av de bilder vi själva har skapat. Och när vi har förändrat språket, föreställningarna, bilderna, blir våra handlingar annorlunda, det vi är beredda att göra, logiken, konsekvenserna, lösningen på problemet. Migranterna. Romerna. Judarna.

Prästen Lars-Åke Lundberg skriver i ett palestinskt flyktingläger: ”En människa möter en annan människa och säger: Jag är inte du. Du är inte jag. Men jag är det du är och du är det jag är: En människa”. Jag säger ”människor”. För det är det vi är. Olika språk, olika vägar. Men vi är här tillsammans. Seif och jag. En stund på jorden är vår.

Pontus Bäckström, bitr kyrkoherde, Lundby församling, Göteborg

Läs mer av Pontus Bäckström. Här från GPs blogg 30/1 2016: Eau-de-cologne och andra dofter