Hopp


barn i ryggrad

Jag står och väntar i kyrkan. Vi har gjort iordning med vatten till dopfunten och framme vid altaret hänger en klädställning med bröllopskläder och prästkläder. Alldeles snart ska en skolklass komma och vi ska i två timmar prata om ämnen som dop, bröllop och begravning. Nu hörs på avstånd glada röster och skrapet av grus från kyrkgången.

Dörren öppnas och in kommer ett tjugotal barn i åldrarna 8-9 år som går i en av skolorna i området där jag arbetar. Jag och Eva som är pedagog ber dem ta av sig och sätta sig längst fram. De gör så och vi hälsar dem välkomna hit. Vi berättar och genast ser vi två händer sträckas upp i luften. Den första frågan lyder. Om Gud fanns från början, vem skapade då Gud? och den andra frågan lyder: Hur högt är det egentligen upp till kyrktornet, hur många meter alltså?

Vi samtalar och rör oss i allt från praktiskt till svårt och obegripligt. Nu är det dags att prata dop. Barnen ska själva få vara med och spela teater. Vem vill vara präst? En hand i luften. En liten flicka i mörkblå slöja räcker upp handen. Jag vill!! Absolut. Hon gör sig iordning. Familjen kommer fram med sin lilla bebis. Vilket namn har ni gett ert barn frågar prästen. Barnen konfererar en stund och säger sen: Vi tar väl nåt vanligt. Muhammed får det bli.

Muhammed döps och lyfts upp av prästen till allas glädje. Därefter bröllop med 2 pojkar som fnissande gifter sig och alla sjunger bröllopsmarschen Blinka lilla stjärna och allt detta fyller mig med hopp.

Hopp om att för dessa barn är mångkultur och att vi alla är olika, något självklart. Det är också något självklart att få vara den man vill.

Jenny Folkö Witt, präst i S:t Johannes församling i Norrköping

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *