”På tredje dagen, på tredje året…”

trio på cykel

För två år sedan tog det stopp för Helena. Det tog även stopp för hennes medarbetare på fritidsgården i Hageby. Ett femtiotal ungdomar hade drabbat samman i området och det skrämde många. Vad var anledningen till bråket? Var det kristna och muslimer som slogs? Kommer det här att hända fler gånger?

Helena med personal kände att de var de enda vuxna som fanns på kvällstid för ungdomarna. De kände sig ensamma. De kände sig misslyckade. Och ledsna. Ur känslorna växte en ilska: Vi måste vara många fler som tillsammans finns till hands för områdets ungdomar. Så: Två kvällar arrangerades med hjälp av ungdomar på fritidsgården, och de leddes av en känd lokal radioprofil. Olika aktörer som polisen, socialtjänsten, föreningar och föräldrar bjöds in.
Beskrivningar om Hageby kom fram och också en vilja att vi måste hjälpas åt. Den lokala församlingen S:t Johannes fick en tydligare ingång i att bidra med personal, ideella i det lokala engagemanget. Men var fanns de inbjudna föräldrarna?

Helena fick en projekttjänst med uppgift att utveckla arbetet med att stärka området. Bland annat genom att starta en gedigen ledarutbildning och kanske framförallt genom att inleda  ett föräldrastödsarbete. Själv kom jag att ingå i referensgrupp för detta arbete.

Helena fick kontakt med Sonia Sherefay,  som själv var utrikesfödd förälder och som förstod vilken kulturkrock det kan bli med det svenska samhället, demokrati och barnuppfostran. Sonia kom och inspirerade och vi startade med en klass i vardera en årskurs ett och fyra där mentorerna ville vara med och satsa.  Vi bjöd in till föräldramöte och barnen hade bakat. Sonia kom och sa till mammor och pappor: ”Den skola ni kommer ifrån är den skola som fanns i Sverige på femtiotalet. Ni måste, måste därför vara med och ta ansvar för era barns framtid och det börjar med att man passar tider.” Åtta modersmålslärare fick en föräldrastödsutbildning handledd av Sonia. De fick verktyg inför kommande tre tillfällen som man bjöd in föräldrarna till. En viktig nyckel för att kunna lyckas, har varit att tillgodose de språk som finns i varje klass

En av de arabisktalande lärarna har haft en grupp med bara pappor och dessa vill fortsätta träffas eftersom gruppen har betytt så mycket.

För Helenas del har det blivit ett förlängt projektarbete. Cheferna har bestämt att från hösten 2016, ska föräldrastödsgrupper erbjudas till att föräldrar vars barn börjar förskoleklass. De som gick den första ledarskapsutbildningen har nu fått jobb eller engagemang på fritidsgården eller i olika föreningar. Den andra ledarskapsutbildningen startar nu och har deltagare mellan 18- 62 år.

Jag ser att det lyser i Helenas ögon. Hon har fått rakare rygg och ett patos som gör att hon kommer inte vika från uppgiften. Hon har fått glädjen tillbaka. För den som lever med påskens budskap talar vi om den tredje dagen, då dagen går från mörker till ljus, långfredag till påskdag.

I kommunalt utvecklingsarbete kan det handla om att gå från första året till det tredje året, då vet man att det har vänt. Vi som var med för två år sedan vet redan att det har vänt och vi anar ljuset.

Helena är en av de hjältar som kämpar för ljuset. Och jag tänker på all dagispersonal, lärare, fritidsledare och socialarbetare som upprätthåller människovärde och demokrati. De är hela tiden med och formar framtiden. Utan dem skulle det inte gå. Som församling är vår uppgift att påminna om hoppet som de ger till så många.

Glad påsk!

Maria Bard, diakon, samordnare interreligiöst arbete Svenska kyrkan Norrköping

 

 

 

F som i framtiden

woman-690118

förort – framtiden bor hos oss…
jag smakar på orden och tänker tillbaka en timme,
tänker på vad jag nyss har upplevt här i förortens kyrka i kväll…
leker med orden ”förort”, ”fantastiskt” och ”fasansfull” ….
alla orden börjar på f, f som i framtiden…

så mycket jag har mött ikväll
fantastiska människor som kämpat sig över hav och land för att komma hit till Sverige idag står de framför mig och ber om hjälp;
”jag behöver välling och blöjor, kläder för jag fryser och har Du kanske en barnvagn  och mat, det vet jag att det finns här i kväll”…

varma leenden, fantastiska berättelser om att övervinna det mest fasansfulla…
”förlorat min pappa, vet inte var min man finns, mina barn är kvar i kriget,
allt jag ägde och hade har gått förlorat”

i oändlighet får jag ta del av livsberättelser som talar ut just de här orden:
”fantastiskt att jag överlevt, fasanfullt det jag upplevt…
finns det en framtid för mig här hos Er”

det är svårt att somna efter dessa kvällar i min förortskyrka
mina tankar blandar sig med alla bilder som rullar på nyheterna

det som förra veckan grep tag i mig så starkt
människor på flykt bakom ett staket som ropar ut till Europa: ”men NI måste hjälpa oss, inte lämna oss åt vårt öde. Se på våra barn och hjälp oss snälla Europa”

visst är det förfärligt, fasansfullt och så kommer det en tanke
en medhjälpare i kväll, präst är han också och arbetar i matutdelningen med kön på 100 personer
så här sa han: ”men Eva vi kan inte hjälpa alla”
och så citerade han en dikt som jag just nu har glömt men slutet måste jag komma ihåg även när det är som värst

om Du har gjort skillnad för en människa så är det gott nog…
kanske är det det som är vår framtid och vårt hopp i förorten…

Eva Clarängen, diakon i Bergsjön, Göteborg

Lech! Lecha, Svenska kyrkan!

Martin lutherI Stockholm hade vi i veckan en kursdag om Luthersk teologi i en ny kontext. Teologerna Niclas Blåder och Jonas Bromander hjälpte oss att reflektera kring vår identitet som evangelisk luthersk kyrka. Vad som är specifikt lutherskt ger utrymme för många olika tolkningar och vad som är rätt och fel är egentligen ganska ointressant. Klart är att vår omvärld förändras och på detta stora världshav ska Svenska kyrkan navigera på bästa sätt. Något som kan sägas vara specifikt för lutherska kyrkor är att de försöker utforma sitt uppdrag utifrån den omvärld den befinner sig i. Blåder berättade att i Madagaskar hade den lutherska kyrkan anpassat sig till seden att gräva upp den begravda kroppen efter ett år för att vända på den. Likvändning är för oss helt främmande, men utifrån Madagaskars sammanhang helt naturligt. Vad behöver vi i Svenska kyrkan anpassa oss till och se i vårt sammanhang? Något som är klart är att vi behöver framåtanda och energi. Vi behöver lämna och bygga nytt. Vi behöver sortera, slänga och bevara. Och framförallt behöver vi frimodighet och aktivitet.

När Gud kallar Abraham att lämna sitt land och bege sig mot Kanan (1 Mos 12), lyder uppmaningen Lech, lecha, på hebreiska. Ett imperativ som uppmanar till att Abraham ska ge sig iväg. Men uppmaningen rymmer inte bara att lämna sitt land. Där ryms också en inbjudan till att upptäcka ett äventyr, till att förundras och upptäcka sig själv. Inför det okända behöver vi alla den uppmaningen: Att våga lämna och bryta upp men också höra gudsvindens inbjudan och blicka fram mot äventyret. Lech, lechà, Svenska kyrkan!

Sara J Grip – Kyrkoherde i Vantörs församling , Stockholm

Världsböndag på S:t Tomasgården

Fosie

Kvinnor och barn, de mest utsatta i vår värld. Så viktigt att få fira denna dag tillsammans, och att få göra det med starka röster ifrån hela världen.

Vi har firat Världsböndagen här på S:t Tomasgården, Fosie församling i Malmö. Årets värdland är Kuba och temat fokuserar kring barnen: Ta emot barnen – ta emot mig. Över hela världen firas denna dag. Kristna kvinnor från fler än 170 olika länder håller i gudstjänsten som följer den ordning som tagits fram av en kommitté av kvinnor från Kuba. Här i Fosie blev vi ledda av sju kvinnor som tillsammans med vår diakon höll i det gedigna gudstjänstprogrammet.

Röster i olika åldrar och ifrån olika länder ledde oss genom Jesus ord i Markusevangeliet, genom bön och sång. Jesus säger ”Den som tar emot barnen, tar emot mig” och han säger det på alla språk. Idag i vår kyrka på spanska, farsi och svenska. Den växelvisa läsningen, de medryckande psalmerna med text på svenska och spanska, den kubanska gitarrslingan, orden. Allt vittnar om en värld där vår tro har en självklar plats oavsett varifrån vi kommer, oavsett vilket språk vi talar.

Så många röster. Bland de medverkande fanns frivilliga från vår egen kyrka och från den persiska församlingen som lånar våra lokaler. Efter gudstjänsten serverades en kubansk grönsakssoppa. En ajiaco är en soppa där alla grönsaker tillsammans ger en ny smak – en symbol för våra liv. Tillsammans bildar vi något större, tillsammans är vi.

Röster från hela världen. Ord med eftertanke, sång och musik, samtal över en värmande soppa. En glädje att få dela gemenskap och tro, oavsett bakgrund, oavsett språk.

Josefin Persson, vik. församlingspedagog i Fosie kyrka, Svenska kyrkan Malmö