I Stockholm hade vi i veckan en kursdag om Luthersk teologi i en ny kontext. Teologerna Niclas Blåder och Jonas Bromander hjälpte oss att reflektera kring vår identitet som evangelisk luthersk kyrka. Vad som är specifikt lutherskt ger utrymme för många olika tolkningar och vad som är rätt och fel är egentligen ganska ointressant. Klart är att vår omvärld förändras och på detta stora världshav ska Svenska kyrkan navigera på bästa sätt. Något som kan sägas vara specifikt för lutherska kyrkor är att de försöker utforma sitt uppdrag utifrån den omvärld den befinner sig i. Blåder berättade att i Madagaskar hade den lutherska kyrkan anpassat sig till seden att gräva upp den begravda kroppen efter ett år för att vända på den. Likvändning är för oss helt främmande, men utifrån Madagaskars sammanhang helt naturligt. Vad behöver vi i Svenska kyrkan anpassa oss till och se i vårt sammanhang? Något som är klart är att vi behöver framåtanda och energi. Vi behöver lämna och bygga nytt. Vi behöver sortera, slänga och bevara. Och framförallt behöver vi frimodighet och aktivitet.
När Gud kallar Abraham att lämna sitt land och bege sig mot Kanan (1 Mos 12), lyder uppmaningen Lech, lecha, på hebreiska. Ett imperativ som uppmanar till att Abraham ska ge sig iväg. Men uppmaningen rymmer inte bara att lämna sitt land. Där ryms också en inbjudan till att upptäcka ett äventyr, till att förundras och upptäcka sig själv. Inför det okända behöver vi alla den uppmaningen: Att våga lämna och bryta upp men också höra gudsvindens inbjudan och blicka fram mot äventyret. Lech, lechà, Svenska kyrkan!
Sara J Grip – Kyrkoherde i Vantörs församling , Stockholm