”Gör inte skillnad på människor!”

hand-819279_960_720Ordet från Jakobs brev 2:1 är också biskop Eva Brunnes valspråk. Självklart – det tror jag de flesta av oss tycker. Alltså i huvudet, intellektuellt med förståndet. Men hur funkar det? Jag kan ha en dröm om en färgblind värld, en värld blind för människors yttre olikheter. Martin Luther Kings berömda tal: ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”. Drömmen om att hans barn en dag inte skulle bli bedömda utifrån sin hudfärg. Idag skulle han nog ha lagt till något om att inte heller bedömas efter kön, sexuell läggning, religiös- eller sekulär tro. Den 21 april säger statsminister Löfvén i riksdagens frågestund (www.sr.se 2016-04-21) att ”I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen”. Är det så vi ska tolka ordet från Jakobs brev att inte göra skillnad? Eller handlar ordet tvärtom om att respektera att vi beter oss lite olika utifrån religiösa övertygelser eller kulturella skillnader? Hur olika får vi vara? Det är inte lätt och självklart hur vi ska hantera detta, men ibland tycks mig plötsliga opinionsyttringar få övertaget över inre övertygelser.

Härom veckan tjuvlyssande jag på ett tjejgäng från förorten som jag stött på några gånger och känner avlägset. De har börjat gymnasiet i innerstaden och berättar om deras känsla av att inte bli lyssnade på, sedda eller tagna på allvar av lärare på samma sätt som ”svenneeleverna”. Så nu har några av dem startat en egen klubb. Jag tycker mig förstå den identitetspolitiska inspirationen när de talar om ”vithetsnormen” till exempel. En av tjejerna, hennes föräldrar är från Chile, frågar då om hon får vara med i klubben. ”Nej, men du är ju inte svart!” blir svaret. Hur ska vi se på det? Känsla av utanförskap och att vara annorlunda och mötet med verkliga fördomar riskerar att leda oss in i ett nytt färgseende och polarisering som i alla fall jag fruktar. Kan vi hitta en insikt i att vi inte ÄR färgblinda, att vi faktiskt har fördomar, handlar fördomsfullt, fruktar det annorlunda – men samtidigt kämpar för den färgblindhet som Martin Luther King predikade på 1960-talet? Jag tror det handlar om medvetenhet, medvetenhet och att inte falla i vindflöjelrollen, där vi fruktar varje ny tyckartrend och låter den styra oss. Medvetenheten måste handla om att vara inifrånstyrd. Styrd av en inre övertygelse om vad det innebär att inte göra skillnad på människor. Kanske till och med styrd av ett inre samtal med den Gud som är färgblind.

Jonas Gräslund
Präst i Vantörs församling

Människor i Malmö – en serie minibloggar

Mångfaldens Malmö speglas i en mini-blogg som kallas Människor i Malmö:

zahed
Jag älskar att spela teater. Mest tycker jag om komedi. Jag vill att människor ska ha ett leende i ansiktet.
Malmö Community Theatre, där jag deltar i ensemblen, spelar i Malmö och andra städer. Av teatern har jag lärt mig mycket. Olika roller kräver olika saker. Skådespelare är kanske något jag skulle kunna tänka mig.

Jag kommer från Afganistan och är 25 år i år. När jag kommer in i en kyrka blir jag lugn och trygg, jag tycker mycket om kyrkan. Hit till Heliga Trefaldighetskyrkans öppna café kommer jag för att träffa vänner och spela biljard. Jag och mina kompisar har spelat teater i kyrkan också, pjäsen Goda människor. Nu har vi en zombiepjäs på gång, men den spelar vi inte i kyrkan, ha ha. Pjäsen går på Skånes dansteater i april. Alla är välkomna dit.”
Zahed

Text/foto Kristina Strand Larsson

farhad
Kyrkan är den enda platsen där jag känner mig lugn
Jag är 21 år och kommer från Afghanistan. Hit till Heliga Trefaldighetskyrkan går jag för att träffa diakonen Christina, prästerna och andra vänner.

Vi spelar biljard och pratar. Tillsammans med några av mina kompisar spelar jag också teater. Vi har faktiskt uppträtt i kyrkan!

Både här Heliga Trefaldighetskyrkan och i Västra Skrävlinge kyrka är jag med i bibelstudiegrupper. Jag älskar att vara i en kyrka. Det är den enda platsen där jag känner mig riktigt bekväm och lugn. I den situation jag befinner mig i, är det lätt att bli stressad. I kyrkan är jag säker.

Nu har jag gått i skolan i tre månader, men jag har varit i Sverige i tre år. Det är inte alltid du kan börja i skolan direkt, jag är så tacksam att jag får gå i skolan nu. Svenska är inte så svårt, det läser jag på SFI, Svenska för invandrare. Engelska kan jag redan. När jag kom till Sverige hamnade jag först i Norrköping och Finspång, men i Malmö trivs jag bäst. Malmö är för mig ”the city of love”. Här är människor så snälla, de hjälper sådana som oss. Malmö gör skillnad.
Farhad

Text/foto Kristina Strand Larsson

 

Möt fler Människor i Malmö på: svenskakyrkanmalmo.se/om_oss/människor-i-Malmo/

Den svenska koden

sfi

Jag smyger in i den fullsatta lokalen så tyst som möjligt. Deltagarna, som alla är asylsökande, och ivriga att lära sig ”den svenska koden” har tagit fram sina anteckningsblock. Föreläsaren, som ursprungligen är från Chile, presenterar dagens tema som är: Hur svenskarna visar sina känslor. Hon förklarar att man inte kan se på svenskarnas ansiktsuttryck hur de känner – det är omöjligt. Däremot förstår man dem om man tittar in i deras ögon. Hon tittar allvarligt ut över salen och deltagarna antecknar. Jag smyger vidare, in i nästa rum där jag ska ha möte, både full i skratt över den drastiska beskrivningen, men också fascinerad över intresset som finns av att förstå svenskarna, d.v.s. mig. En tanke som dröjer sig kvar är att jag hoppas att deltagarna som antecknar i rummet bredvid fortsätter att visa sina känslor. Svenskarna – d.v.s. jag – har något att lära sig.

 

Katarina Wändahl
Svenska kyrkan i Norrköping

 

Det förändrade Sverige – vår möjlighet

det handlar om människor
Jag tänker ibland på möten jag aldrig skulle vilja vara utan. Mannen som söker upp kyrkan för att han vill döpas. Han är född muslim men har bott i Sverige i dryga 10 år. Han brottas, trots mycket goda svenskkunskaper och fast anställning, med att få en plats i samhället. Hur blir man vän med en svensk? Hur bjuder man hem en svensk på middag utan att hen känner ett krav på att måsta bjuda tillbaka?

Jag tänker på kvinnan, född i ett västafrikanskt land, som söker förskola till sin son så att hon kan åka den långa resvägen, genom södra Stockholm till norra, till städjobbet hon fått för att försörja honom. Jag hoppas att de föräldrar som kommer till öppna förskolan i det trygga villaområdet, släpper in henne och hennes son i den sociala sfären. Sonens möjlighet att få en förskoleplats är hennes möjlighet att bidra till samhället.

Höstens förändrade flyktingsituation, debatten om volymer och till slut ID-kontrollerna som stängde vår gräns, har förändrat oss. Sverige är ett delat land. Vi är smärtsamt medvetna om förändringen.

Ibland är det de små sakerna som skapar förändring, en middag eller en förskoleplats. Vi möter människor som söker en chans att få bidra till vårt gemensamma samhälle. Den andre bär nya, annorlunda perspektiv, vilket kan stressa oss och tvinga oss att tänka om. Vi kan bli rädda, osäkra och trötta.

Mannen och kvinnan som jag mött genom mitt arbete gör mig smärtsamt medveten om det jag helst vill glömma, nämligen utanförskapet och segregation. De påminner mig om att aldrig bli bekväm och klar.

Kyrkan har genom historien ständigt genomgått förändringar. Öppenheten för förändringar i samhället lär oss mer om vilka vi är. Ibland kan vi undra vad Svenska kyrkan är och står för. Genom att möta andra kyrkor och andra religioners trosuppfattningar, blir vi inte mindre tydligt svenskkyrkliga utan snarare mer trygga i vår egen tradition och övertygelse.  Ju fler olikheter jag möter desto mer lär jag om mig själv. Jag förstår mer av min historia när jag får höra andras historia. Jag förstår mer av mina värderingar när jag möter en annan människas livsval.

Förändringar är smärtsamma och samtidigt helt nödvändiga. Enfalden möts genom mångfaldens ständiga rörelse. Att vara kyrka i mångfaldssverige innebär att stå i ständig förändring och förnyas med hjälp människors olika perspektiv på livet. De små sakerna ger rörelse och förnyelse – inget är färdigt.

Hanna Lönneborg
biträdande kyrkoherde i Sankt Mikaels församling i Huddinge