Jag tänker ibland på möten jag aldrig skulle vilja vara utan. Mannen som söker upp kyrkan för att han vill döpas. Han är född muslim men har bott i Sverige i dryga 10 år. Han brottas, trots mycket goda svenskkunskaper och fast anställning, med att få en plats i samhället. Hur blir man vän med en svensk? Hur bjuder man hem en svensk på middag utan att hen känner ett krav på att måsta bjuda tillbaka?
Jag tänker på kvinnan, född i ett västafrikanskt land, som söker förskola till sin son så att hon kan åka den långa resvägen, genom södra Stockholm till norra, till städjobbet hon fått för att försörja honom. Jag hoppas att de föräldrar som kommer till öppna förskolan i det trygga villaområdet, släpper in henne och hennes son i den sociala sfären. Sonens möjlighet att få en förskoleplats är hennes möjlighet att bidra till samhället.
Höstens förändrade flyktingsituation, debatten om volymer och till slut ID-kontrollerna som stängde vår gräns, har förändrat oss. Sverige är ett delat land. Vi är smärtsamt medvetna om förändringen.
Ibland är det de små sakerna som skapar förändring, en middag eller en förskoleplats. Vi möter människor som söker en chans att få bidra till vårt gemensamma samhälle. Den andre bär nya, annorlunda perspektiv, vilket kan stressa oss och tvinga oss att tänka om. Vi kan bli rädda, osäkra och trötta.
Mannen och kvinnan som jag mött genom mitt arbete gör mig smärtsamt medveten om det jag helst vill glömma, nämligen utanförskapet och segregation. De påminner mig om att aldrig bli bekväm och klar.
Kyrkan har genom historien ständigt genomgått förändringar. Öppenheten för förändringar i samhället lär oss mer om vilka vi är. Ibland kan vi undra vad Svenska kyrkan är och står för. Genom att möta andra kyrkor och andra religioners trosuppfattningar, blir vi inte mindre tydligt svenskkyrkliga utan snarare mer trygga i vår egen tradition och övertygelse. Ju fler olikheter jag möter desto mer lär jag om mig själv. Jag förstår mer av min historia när jag får höra andras historia. Jag förstår mer av mina värderingar när jag möter en annan människas livsval.
Förändringar är smärtsamma och samtidigt helt nödvändiga. Enfalden möts genom mångfaldens ständiga rörelse. Att vara kyrka i mångfaldssverige innebär att stå i ständig förändring och förnyas med hjälp människors olika perspektiv på livet. De små sakerna ger rörelse och förnyelse – inget är färdigt.
Hanna Lönneborg
biträdande kyrkoherde i Sankt Mikaels församling i Huddinge