Det är söndag och solen skiner, Cirkus cirkör övar cirkuskonster vid det gamla församlingshemmet. Församlingen plågas av all nyhetsrapportering men firar ändå dopet och har bjudit in till dopfest. I Botkyrka kyrka samlas vi till dopgudstjänst, en tvåmånaders flicka ska döpas. Hennes föräldrar är buddister men vill att dottern ska döpas, faddrar har flygits in från Asien. Under dopgudstjänsten sjunger en spontan flickkör som skapats mellan cirkusövningarna i trädgården. I kyrkbänken sitter en samling människor som varit i Sverige i några månader, de har ofrivilligt vandrat från Turkiet via båt till Grekland och sedan tagit sig till Stockholm. Trots språkförbistringar känner de tillhörighet i Norra Botkyrka. Ingen känner den andra särskilt väl och ingen förstår heller den andras språk särskilt väl, men tillsammans firar vi dopet och vi gör det för att vi kan.
Att vi lever i ett land där vi får mötas i en kyrka och lovsjunga Gud, tillbe Gud och lyssna till Guds ord är en frihet som alla i vår värld inte har. Vi gör det för att vi kan och vi gör det tillsammans med dem som inte tillåts, i bön och tanke. Dopet är sannerligen större än oss själva.
Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka