Att dela och tillsammans äta Öländska Kroppkakor och Dolma

Ett av våra större chipsfabrikat i Sverige har parollen ”det är roligare när man delar”.

De orden passar också väldigt bra på många av församlingarna i Sverige, inte minst FBHO-församlingar. I Mikaelskyrkan i området Ryd i Linköping så delar vi mycket.

Jag som diakon möter familjer som till exempel behöver kläder till sina barn. Ofta när jag möter någon som behöver kläder så frågar jag om personen också vill lämna något. Exempelvis, familj med skolbarn önskar kläder till sina barn och i sin tur skänker de kläder i mindre storlekar till kyrkan jag sedan förmedlar vidare, och cirkeln fortsätter. Människor hjälper varandra mycket här, grannarna bryr sig och hjälper till att passa barnen och andra bestyr. Någon som har svårt för att fylla i myndighetspapper får hjälp av någon annan som har erfarenhet av den myndigheten. Vi delar liv helt enkelt. Livet är inte alltid enkelt, det märker vi också, det är därför vi verkligen behöver varandra.

I en del andra länder finns det också en tradition att om det hänt något speciellt i familjen så vill man gärna bjuda på något. Det är något som märks här i Ryd, ofta    blir söndagens fika inte bara de inköpta Findus Kanelbullarna. Bredvid bullfatet hamnar ofta ex dolmar, tabbouleh med mera.  Smaklökarna prövas och vidgas, inte minst för vår äldre generation. Att dela olika mattraditioner tycker vi är intressant. Vår inre receptbok blir större.fbho-ryd-1

Nu har vi precis haft en fest, Internationell knytfest, där det togs med mat från olika länder och traditioner. Detta sker i samband med globala veckan, som är precis nu. Maten presenterades denna kväll på både svenska på arabiska, man ska kunna få veta vad man äter och lite kul information om det. En västerbottenpaj är inte bara en paj, det innehåller en anrik ost, som började tillverkas på 1800 talet. Dolma finns i olika varianter, ex irakisk och syrisk.

På festen blev det goda samtal, arabisk dans, dikter på både svenska och arabiska. En kväll i gemenskap och delande.

fbho-ryd

Eftersom vi gillar att dela och göra saker tillsammans så skapas det också under veckan ett tygkonstverk av återvunnet skräp. Vi gillar och vill göra saker tillsammans, under hittills 3 dagar har drygt 100 personer varit med och skapat tyget med återvunnet skräp.

fbho-ryd-2

 

 

 

 

 

 

Nu har jag gett er en liten glimt av Mikaelskyrkan i Ryd under kyrkornas globala vecka.

fbho-ryd-3

Mvh/ Hanna Johansson, diakon i Mikaelskyrkan i Ryd, hanna.johansson@svenskakyrkan.se

Hur är det med kusinerna?

kusinerna2

Jag sitter i kyrkans café och dricker kaffe med en av damerna som ofta är här. Jag frågar henne: Hur är det med kusinerna?

Jag, och även hon, tror jag, upplevde en glädje i att jag ställer den frågan. Hon är från södra Turkiet och jag hade glädjen att besöka hennes hemtrakter för drygt ett år sedan – Tur-Abdin – där Syriskortodoxa kristna har bott i århundraden.

När jag besökte kyrkan i Habsus var det två kvinnor som visade mig runt. Efter ett tag nämnde de att de hade en kusin i Sverige. Jag tog denna bild på dem i deras kyrka ifall jag skulle råka träffa henne, kusinen.

Hemkommen visade det sig att kvinnan som jag nu sitter och dricker kaffe, är deras kusin. Och glädjen blev stor när hon fick veta att jag hade träffat hennes kusiner och att jag kunde visa henne bl.a. denna bild. Sedan dess har vi kusinerna gemensamt.

Igår satt jag i samma café och pratade med två män som följer förhållandena i Mosul extra noga dessa dagar. Båda har bott där och har hus där. Men de vet inget om husens öde under de senaste tio åren. Men kanske ska de snart kunna få information.

Tänk att kyrkans café kan få vara ett ”hem” där vi får dela oron för hur det är i gamla hemtrakter och till och undra hur det är med kusinerna…

Paul Persson, präst i Bergsjön

Tankar om integration

barn%20och%20familj%20webb

Nyanlända har höga förväntningar på Svenska kyrkan. Vi står inför en stor utmaning som för med sig många frågor, bl. a:

  • Hur kan vi uppmuntra nyanlända och möta deras oro?
  • Hur kan vi hjälpa nyanlända och få dem att trivas i samhället?
  • Vilka verksamheter passar den kulturella mångfalden vi möter i våra församlingar?
  • På vilka sätt uppfyller vi nyanländas behov och förhoppningar?

För att möta behoven har vi i Norrköpings S:t Johannes utvecklat ett integrationsprojekt som vi försökt fylla med verksamheter för intressenter i alla åldrar, ett integrationsprojekt som samlar både nyanlända och infödda svenskar.

I S:t Johannes finns redan en stor musikalisk verksamhet med musik, konserter och körer för alla åldrar. I flera av körerna erbjuds nu alla att vara med, oberoende av om man är erfaren körsångare eller nybörjare.

I S:t Johannes har ett stickcafé startats för att erbjuda en mötesplats för alla som är intresserade av att sy, sticka eller virka, oavsett vilken etnisk bakgrund man har och oavsett om man kan sticka eller inte.

Därigenom får deltagarna en chans att umgås tillsammans och något att syssla med samtidigt som man kan förvärva nya praktiska erfarenheter genom att dela kunskaper med varandra.

Det erbjuds också aktiviteter för hela familjen vilket är viktigt. I S:t Johannes erbjuder vi ibland familjer att följa med på utflykter, gärna till platser utanför Norrköping. Vi kallar det ”Kyrka och mat” och genom den aktiviteten kan olika familjer träffas för att prata, pyssla, äta och spendera några roliga timmar tillsammans.

Även efter våra gudstjänster brukar barn och vuxna träffas, prata och fika tillsammans.

Barn och mammor har även egna aktiviteter. Vi har i församlingen flera BIV och BIS-grupper. Det är ett pedagogiskt program som riktar sig till barn, ungdomar och mammor som är asylsökande, nyanlända och/eller ensamkommande med uppehållstillstånd. I grupperna ges bl. a möjlighet att under trygga former uttrycka känslor och behov uppkomna under resan till Sverige och i mötet med det nya landet.

Öppet hus i Navestad erbjuder något för alla. Det är en fritidsaktivitet där man kan spela biljard, pingis eller bara sitta ner och prata en stund, utbyta meningar och dela erfarenheter. I lokalerna finns också möjlighet att träffa en diakon för enskilt samtal eller för att söka akut hjälp.

De pedagogiska aktiviteterna spelar en stor roll i vårt bidrag till integrationsprocessen. I våra lokaler driver vi språkcaféer för att träna och förbättra det svenska språket. Där ges möjlighet att träffa svenska volontärer och skapa relationer till dem.

Vi har också grupper där det ges mer av undervisning i det svenska språket. Vi försöker i grupperna hjälpa deltagarna och ofta genom ren undervisning lyfta deras nivå i svenska. Därigenom kan de gå snabbare genom skolan och bli klara med alla stegen inom SFI. Vi erbjuder också hjälp med logistik och lokaler till andra organisationer och projekt, såsom Portalen och Sensus.

Slutligen, vårt projekt vänder sig till alla människor, oavsett bakgrund. Genom projektet försöker vi i vårt arbete tillämpa några av Svenska kyrkans nya uttryck för att därigenom bidra till nytt hopp om fred och harmoni i samhället.

David Malki. medarbetare i St. Johannes kyrka, Norrköping

 

Amir: Jag lever mitt liv med så mycket rädsla bakom mig…

manniska_malmo_amir
Ur serien Människor i Malmö på Svenska kyrkan Malmös hemsida: 
Amir:
Jag vill återgälda allt gott jag har fått av det svenska samhället. Just nu studerar jag för att få gymnasiekompetens, jag är klar med grunden. 2012 kom jag till Sverige från Afghanistan, som ensamkommande kille. Jag var bara 16 år då, flykten var inte lätt.

Det var jobbigt, plågsamt och smärtsamt. På en sådan flykt ser du allt du inte vill se i livet. Det enda du kan göra är att gå vidare för att försöka nå ditt mål, för att komma fram.

Jag lämnade mitt land för att få ett vanligt, fridfullt liv. Här i Sverige har jag börjat träna och satsar på att lära mig svenska. Jag har alltid varit nyfiken och jag vill verkligen lära mig. Av det svenska samhället har jag fått så mycket gott. Bara jag fick en chans att återgälda det.

Vi som kommer från ett land i krig, vi vill också göra bra saker. Krig är vi så trötta på, vi är beredda att kämpa för fred och rättvisa. Jag lever mitt liv med så mycket rädsla bakom mig. Här i Malmö vill jag kämpa för mänskligheten, för en värld utan krig.

I S:t Tomasgården i Fosie kyrka deltar jag i språkcaféet, är frivillig och firar gudstjänst. Varje morgon ber vi morgonbön tillsammans. Till språkcaféet kommer familjer och ungdomar som jag. Språket är viktigt, det är nyckeln till att komma in i samhället. Jag har verkligen ansträngt mig för att lära mig svenska. Många av mina kompisar säger att det är svårt, det är ett nytt alfabet. Jag säger att det är svårt, men att det går om du vill.

Min flickvän är från Gotland, jag förstår inte alltid vad hennes föräldrar säger, det är en helt annan dialekt. Med mina afghanska kompisar talar jag svenska. Även om de inte förstår direkt, förstår de efter ett tag. På fritiden tränar jag taekwondo och drömmer om att tävla i det.

Bilden på Amir tagen bakifrån, av säkerhetsskäl, eftersom han, likt så många av våra andra aktiva i Malmös kyrkor, är papperslös. Text/foto: Kristina Strand Larsson