Jag sitter i kyrkans café och dricker kaffe med en av damerna som ofta är här. Jag frågar henne: Hur är det med kusinerna?
Jag, och även hon, tror jag, upplevde en glädje i att jag ställer den frågan. Hon är från södra Turkiet och jag hade glädjen att besöka hennes hemtrakter för drygt ett år sedan – Tur-Abdin – där Syriskortodoxa kristna har bott i århundraden.
När jag besökte kyrkan i Habsus var det två kvinnor som visade mig runt. Efter ett tag nämnde de att de hade en kusin i Sverige. Jag tog denna bild på dem i deras kyrka ifall jag skulle råka träffa henne, kusinen.
Hemkommen visade det sig att kvinnan som jag nu sitter och dricker kaffe, är deras kusin. Och glädjen blev stor när hon fick veta att jag hade träffat hennes kusiner och att jag kunde visa henne bl.a. denna bild. Sedan dess har vi kusinerna gemensamt.
Igår satt jag i samma café och pratade med två män som följer förhållandena i Mosul extra noga dessa dagar. Båda har bott där och har hus där. Men de vet inget om husens öde under de senaste tio åren. Men kanske ska de snart kunna få information.
Tänk att kyrkans café kan få vara ett ”hem” där vi får dela oron för hur det är i gamla hemtrakter och till och undra hur det är med kusinerna…
Paul Persson, präst i Bergsjön