Varför orkar vi inte tala om romerna längre?

- Har vi någon ficklampa?, frågar diakon Ola. Jag, Ola och Tiberius är på väg för att hälsa på några av de ca 150 rumänska romer som tidvis bor i området. Vi halkar omkring på den hala skogsvägen med kaffe och ficklampor och träffar våra vänner. En del känner vi sen förut från kyrkan, några är nya bekantskaper. Det blir fina möten och Tiberius tolkar.

Du som läser detta har säkert hört deras berättelse. Fattigdomen i Rumänien, tre månaders vistelse i Sverige, bo i tält eller husvagn, frysa i ett gathörn på vintern…

En kvinna säger att hon tycker om Sverige. Hon tycker att folk är snälla här, och att man kan få kläder. En man oroar sig för sin fru och sitt nyfödda barn, en annan för kronofogdens vräkning – han måste hitta en ny plats att bo på nu.

Snart ska de laga mat, men vi dricker kaffe först och vi bjuSara JG i Eu-medborgarnas lägerds in i deras koja. Den är inredd så gott det går med saker de fått. Sängen är prydligt bäddad, det hänger en ljusslinga i taket och lite glitter. Värmen kommer från en egenhändigt byggd eldstad.

Jag berättar att de är välkomna till kyrkan för att fira gudstjänst, de undrar vilken kyrka vi kommer ifrån.

– Vi är från Svenska kyrkan. Om ni vill komma till kyrkan så ligger den i Högdalen, i centrum, svarar jag. De rumänska romerna är ortodoxt kristna. Tiberiu läser psaltaren 121 från sin mobiltelefon. ”Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?” Vi ber tillsammans… Värme, skratt och bön.

Ett möte i vänskap som tar plats i mitt hjärta.

Sedan, efter besöket, tänker jag: Varför orkar vi inte tala om romerna i Sverige längre? Och varför hamnar vi alltid i diskussioner om vem som bär ansvaret för deras liv? Diskussioner som vanligtvis leder till svaret att någon annan borde axla ansvaret. Till och med i kyrkan verkar det finnas en avmätthet, en ovilja att ens ta i frågan. Ibland får jag en otäck känsla av att muren av fördomar mot romer leder till att också den som bryr sig om romerna liksom ”smittas”. Lite som en beröringsskräck, man vill liksom inte befinna sig på samma plats som fattigdomen. Den som försöker gå med den fattiga och utstötta stöts också bort.

Ett begrepp som börjat användas inom Svenska kyrkan på senare tid är ”godhetsapostel”. Det används lite nedlåtande. Som om det låg något naivt och oansvarigt i detta. Godhetsaposteln förstår inte realiteterna, förstår inte att vi inte kan hjälpa alla. Vi vill inte ha tiggeri i vårt land. Politiker går ut med önskan om tiggeriförbud. Men om världen är vårt gemensamma hem, varför skulle just vi i Sverige slippa fattigdom och tiggeri? Även om vi inte lyckas lösa världsproblemen kan det väl inte vara så att vi ska vända ryggen mot de utsatta EU-migranter som bor i storstadens rum, våra grannar? Vem ska visas barmhärtighet? Guds nåd är inte ett pussel som ska läggas rätt!

Människors lika värde har egentligen fått en felaktig juridisk översättning från engelskans dignity – värdighet. Det är människors värdighet vi ska slå vakt om, inte att människor ska behandlas lika bra eller lika dåligt. Det finns tusen sätt att slå vakt om människors värdighet och vara en profetisk röst i en tid då sprickorna djupnar och fördomar växer mot den andre – den vi inte känner.

I kyrkoordningen har församlingen ett ansvar för alla som vistas inom församlingens gränser. Om vi inte kommer till dem som bor i kojor, husvagnar och läger i skogen, vilka är vi då till för?

Inom själavård och kyrkovetenskap förekommer begreppet vänskapens sakrament. Det betyder att Jesus kallar oss sina vänner. Vänskapens sakrament omfattar alla människor. Men varför omfattar inte vänskapen de rumänska romerna? Varför gör vi skillnad i värdighet just när det gäller dem?

Sara Jacobsson Grip – Kyrkoherde i Vantörs församling

Herre, ge mig mod…

Muren pskylt hjärtat

Ett år och sju dagar har de varit i Sverige, berättar tonårsflickan för mig när vi ses på transitboendet i Malmö.

Varje vecka går några från Svenska kyrkan till boendet för att sjunga, spela pingis och pyssla med barn och föräldrar som bor på boendet. Denna dag är det jag och tre andra. Ibland berättar barnen och föräldrarna något om sin situation, om frustrationen över att inte veta eller att inte få besked, om sorgen över att behöva åka till ett annat EU-land eller rädslan över att tvingas återvända. Men ofta pratar vi inte om det. Vi leker, sjunger och pysslar.

Likadant är det med denna unga flicka. Vi pratar inte om det svåra att vara på ett boende i ovisshet och väntan, ändå får jag snart bilden klar för mig. Under sju månader gick hon i skolan i en annan stad i Sverige. Hon har varit i två länder förutom Syrien. Tyskland en dag och Sverige 372 dagar, berättar hon. Sedan pysslar vi. Gör pärlhalsband och pusslar.

En dag i Tyskland betyder fingeravtryck och att hon och familjen därmed ska få sin asylansökan behandlad där. Långa handläggningstider och byråkrati betyder att barn kan få gå lång tid i skolan innan överflyttningen till det där andra EU-landet verkligen sker.

Och mitt i det är barnen.

Talet om barnets bästa känns så främmande dessa tider. Den sista veckan har jag genom Facebook hört talas om fyra ensamkommande ungdomar som försökt ta livet av sig. Ungdomar som i fruktan för döden har lämnat sitt hemland och flytt hit och sedan, med besked om att de kanske inte kan få ett liv här, tappat allt hopp och sett döden som något befriande.

Var finns barnen när det viktigaste är siffror, andrum och kontroll?

Under de år jag engagerat mig i asylfrågor, har det någonstans ändå funnits ett visst barnfokus. Om inte alltid synligt i besluten så i folkopinionen. Nu är det svårt att se. Det är lätt att fokusera på det långt borta. Trumps utspel och agerande samtidigt som de förändringar han vill ha på flyktingområdet redan skett här. Det har inte byggts någon mur mellan Sverige och Danmark men vi har ett hav och kan därmed sätta helt stopp för asylsökande. Stoppet har varat i över ett år nu.

Det är lätt att tappa hoppet i dessa tider. Det är lätt att inte orka se det smärtsamma. Det är lätt att försvinna i argumentationen om ekonomi, situationen i samhället och systemkollapser och tappa fokuset på hoppet, människan och barnet. Jag ber allt oftare dessa tider;

Herre, ge mig ork att fortsätta se
Herre, ge mig kunskap att förstå
Herre, ge mig mod att försöka förändra

Britta Abotsi, församlingskurator i Västra Skrävlinge kyrka, Svenska kyrkan Malmö