28 mars 2017

Här är Ws familj,” hör jag en röst säga helt plötsligt. Som ofta är det fullt med folk utanför min dörr, och det sitter ett gäng i väntsoffan. Men att det skulle vara Ws familj, det kan jag inte fatta! Som vi har längtat efter dem och misstrott att det någonsin skulle bli av att de verkligen tog sig hit. Men nu har W varit och hämtat dem, tagit dem från Syrien via Teheran och Istanbul och nu sitter de här.

sofa-1233679

I mammans knän, och med armarna runt hennes nacke, hänger den äldsta dottern, 12 år. Hon tar allt fokus. Hon stannar tiden. Hon gör att ytterst få av oss ens hälsar på hennes ett år yngre syster. Hon är en fågel av tunna leder, krokiga lemmar, och ett vitt ansikte med stora ögon och fjunigt hår. Så lik sin mamma som bara är 30 år. Pappan W lyfter upp och lägger henne över sin axel, en tyngd av första dotter som föds med en svår hjärnskada, en tyngd av 2 års separation och dåligt samvete innan han fick till anhöriginvandringen, en tyngd av bristen på medicin och stressen av krig som har gjort att epilepsin nu slår till många gånger om dagen. En tyngd av att han inte har något boende ordnat för dem. En tyngd som sprider panik hos oss alla där den där tisdagen: hur mår hon egentligen? När åt hon senast, när drack hon? Vad fick hon för mediciner innan hon gick på flyget?

Samtidigt kommer en sjuksköterska från vårdcentralen in och undrar om det finns någon papperslös som vill ta över hennes gamla soffa. Jag irrar med blicken, har svårt att fokusera, och ber henne istället ta en titt på flickan. Hon beordrar oss alla undan och mig att ringa ambulansen. Lägger flickan i framstupa huvudläge, klappar, klappar, klappar henne över ryggen. Det var tydligen över ett dygn sedan hon drack, och veckor sedan hon åt.

EU-migrant Hjällbo Göteborg. Foto. Johanna Linder (1) EU-migrant Hjällbo Göteborg. Foto. Johanna Linder (17)

Snart kan jag vifta in ambulansen. Två rena, vackra män som ägnar lång tid åt försöka förstå vad flickan behöver. De vill inte ta med henne i ambulansen. Det är inte akut som vi trodde, och då kommer inte hon få den hjälp hon behöver långsiktigt. De ringer runt, de blir bjudna på pistage-kakor, sjuksköterska slinker ut försenad till sitt möte, de väntar och pratar med oss. Till slut kommer vi fram till att det är bäst att gå till vårdcentralen, så att hon kommer in i systemet.

Pappan lägger upp flickan över axeln, och vi är 8 personer som traskar över torget till vårdcentralen. Idel blickar som fästs på oss med önskan om att förstå, hjälpa, lätta oron. I starkt upplysta korridorer går vi som i helig tid med en skadad ängel över sin fars axel.

En ny sköterska ställer frågor. En annan tar blodprov. Flickan gnyr av sticket, och sköterskan klappar och klappar, försäkrar henne om att hon inte skall göra henne illa. En ny-exad läkare kommer in, pratar så fort så att inte ens jag knappt förstår, och vi suger alla upp varje ord hon säger. ”Kan hon förklara själv hur hon mår,” frågar läkaren. ”Nej, nej,” säger vännen och tolken, ”hon kan inte säga ett ord.” Hon lyfter upp flickan många tröjor, hittar hjärtat någonstans under det spetsiga bröstbenet.  Hon mår bra. Det är inget akut.

Men hennes syster kommer fram till mig när vi är tillbaka i kyrkan 4 timmar senare. ”Hjälp min syster,” säger hon, på svenska. I handen har hon en apotekspåse med medicin mot epilepsin och med lavemang. Föräldrarna skall få en kallelse till funktionshinderenheten för utredning. Hon är inne i systemet fem timmar efter att hon kommit till Sverige från ett helvete av krig och förnedring. Hon kommer få hjälp. Född människa ska hon leva tills hon dör.

52636459-o_8 20161015_180050

”Nåd i samhället?” ” Nådens människor – finns det?” ”Nåd i arbete.” Det är tre teman i boken ”Nåd i realtid,” som också är temat för Göteborgs stifts präst och diakondagar.

Under hela reformationsåret 2017 får vi lite extra tid att vrida och vända vi på temat nåd. Och jag får hjälp att tänka av mina församlingsmedlemmar och medarbetare med rötter i mellan-östern, som uppmanar varandra att be för Sverige. Be för att det skall få vara fred. Be för att detta samhälle kan bestå. Be, för här har vi funnit ett gott samhälle.

Här får vi vila ut. Här finns ett samhälle som kan förmedla nåd. Och det är guld värt. ”Men vad gör vi med ondskan? Hur relaterar vi nåd till ondskan i världen?” Funderingarna kom under en paus på präst och diakonmötet, från en gammal kollega, numera pensionär, som jobbat både på Västbanken och i Sydafrika.

Och det är fortfarande 28 mars 2017. Det är en snålgrå fuktig mars-dag. Jag har haft en fin, men tuff dag på jobbet, och ramlar ner i soffan väl hemma. Då plingar det såklart till. ”Det behövs fler vuxna här!!!! Var är alla vuxna?” Ropet kommer från någon av de få vuxna som tagit sig ut till Kållered, eller förvaret som det kallas, där de 15 unga afghanerna som skall deporteras samma kväll förvaras. Det är många unga människor där, men alldeles för få vuxna.

Arga, besvikna, utmattade, förtvivlade unga människor som liksom vi försöker förstå. Hur kan det vara så här? Hur kan vi leva i en värld där en ung syster och älskad dotter får all hjälp vårt system kan uppbåda, medan en ung bror och älskad son inte får den hjälp som vårt system kan uppbåda? Vad ska vi göra, vem ska vi älska, vad håller vi på med?

maria  20161016_104127

Mitt trötta hjärta förbannar bekvämligheten. Förbannar min väl slitna soffa.  Förbannar ensamheten jag känner när som det plingar i telefonen. Förbannar likgiltigheten.  Jag förbannar sjukan i vårt land som gör att vi tror att vi måste ta ansvar för allt. Som om vi tror att vi kan ta ansvar för allt. Vad som händer om jag protestera mot en utvisning. Som avkräver mig på svar om det är rätt eller fel. Som om vi vore politiker, lagstiftare.  När vi är människor. Människor som skall leva. Människor som skall leva med hjärtat i handen. Gärna med kalla huvuden, men framförallt med varma hjärtan.

Och om frågan Luther bar fram till vår Gud var ”Hur ska jag finna en nådefull Gud som du?”, så undrar jag vilken fråga vår tid skall föda fram?.

För jag kan inte gå fri. Det går bara inte.

Lisa Westberg, distriktspräst i Hjällbo kyrka, Angereds församling, Göteborg

En ängel i mörkret

nglar finns (2)

Jag har alltid änglar i fickan. Det är små reflexänglar av plast.

Ibland när jag står vid busshållplatsen och väntar ser jag medresenärer som står där, helt svartklädda. De syns ju inte. Ofta går jag fram till dem och ger dem en ängel. ”Du får ha en ängel i mörkret”, säger jag. De blir glada, packar upp den lilla ängeln ur dess förpackning och sätter fast den på jackan. Sedan går de vidare i livet, nu med en ängel vid sin sida.

Jag skänker änglar till människor i alla åldrar och av alla nationaliteter. En gång när jag åkte tåg till Göteborg gav jag en reflexängel till en ung kvinna. När kvinnan skulle lägga ängeln i sin ficka hittade hon en legobit där. Legobiten hade hennes lilla dotter lagt i utan att säga något. Hon ville att mamman skulle ha med sig något från henne när mamman reste bort. Givetvis gav jag en ängel även till dottern och så var samtalet mellan mig och mamman igång.

De första änglarna delade jag ut inför jul till gympagruppen jag leder. Det var en succé och flera hörde av sig och undrade om jag inte hade en ängel även till deras barn och barnbarn. Då började jag min änglamission.

Vad änglar betyder för mig? De betyder allt! Jag ber både till Gud och till änglar. Änglar finns inom de flesta religioner, inte bara inom kristendomen. Många gånger säger vi ”Nu hade jag änglavakt” när något höll på att gå galet. Jag tror att änglar kan förekomma i många skepnader. Runt halsen har jag ett smycke med en änglaberlock. Mina barnbarn tycker om att röra vid smycket, de tar så försiktigt i ängeln.

Hemma har jag flera böcker om just änglar. I en av dem säger Jesus så här: ”Vad jag ville var att sprida kärleksbudskapet runt om i världen. Detta är det centrala i mitt budskap – att kärleken övervinner allt, till och med döden på korset, att jag i kärlekens namn besegrade döden, byggde upp min kropp igen och uppstod… Detta är budskapet i påsken: livet, uppståndelsen och kärleken – inte döden.” För mig visar änglar på livet och på ljuset. / Maggan Adolfsson, ekonom Kyrkans hus i Malmö

Text/foto: Kristina Strand Larsson (Människor i Malmö)

Dom kallar mig PASTOR BEATRICE och en massa andra saker …

Hej,

Jag heter Beatrice och är präst i Norra Botkyrka i Botkyrka församling. Norra Botkyrka är Alby, Hallunda, Fittja och Norsborg. Någon skulle kalla det området med 45 000 innevånare för en no go zon, men det gör inte jag.

Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka

Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka. Foto: Magnus Aronson.

När jag är i Hallunda, kallas jag många olika saker, men det har inget med ”kärt barn har många namn” att göra. Snarare handlar det om traditioner och synen på Gud. För jag är på en plats där olika traditioner och Gudsbilder möts.

Jag kallas och har kallats:

Pastor Beatrice av medlemmarna i den pakistanska församlingen, som firar sin gudstjänst på urdu.

Syster av ärkebiskopen i den syrisk ortodoxa församlingen, som tillber Gud på armeniska.

Mor Beatrice av gudstjänstbesökare som tycker att det är den bästa motsvarigheten till Fader.

Prästen av mannen som kan högst tjugo ord på svenska.

Prästinnan av den buddistiske munken som upplåter sin plats till mig när jag besöker hans tempel.

Patricia av kvinnan som skämmer bort gudstjänstbesökarna med hemmagjort fikabröd. (Patricia är Beatrice på arabiska).

Bea av den sjuttonåriga tjej som hållit mig vaken på otaliga läger.

Vad vi kallas och hur vi tilltalar varandra säger något om oss själva, vår omgivning och hur vi ser på varandra. Jag roas av de olika sätt som jag adresseras på och har inget emot det. Men jag undrar – hur tilltalas du och vad tänker du att det berättar om din vardag?

Hejdå från Beatrice Lönnqvist, präst i Alby, Hallunda, Fittja och Norsborg (Norra Botkyrka församling).

Betarice Lönnqvist, nattvard i Norra Botkyrka.  Foto Magnus Aronson

Betarice Lönnqvist, nattvard i Norra Botkyrka. Foto Magnus Aronson

Biskopen kommer!

IMG_0359  IMG_0360

Mikaelskyrkan i Ryd ska under mars få besök av biskopen i Linköping, Martin Modéus. Biskopsvisitation, heter ju det, men vi tänker mer på det som om att han ska få se och också vara en del av hur vi har det här. Och så ska vi få en möjlighet att lära känna honom lite.

Vi planerar samtal och fest, med mat från olika delar av världen. Alla som vill kan ta med och bjuda på det man tycker om att laga och äta. En frågelåda tänker vi också ha under kvällen, man kan under veckan före besöket lägga frågor till Biskop Martin. Kanske blir det också lite dans, fast det är mitt i fastan..

Information på engelska och arabiska försöker vi också sprida i församlingen, för att så många som möjligt ska känna till besöket och kunna delta. Språket är nyckeln och vi behöver många språk under en vecka i Mikaelskyrkan. Alla kan inte alla språk, men alla kan minst ett, så vi hjälps åt att översätta, lyssna och berätta för varandra.

grupp ryd

Det känns jätteviktigt att få ta emot biskopen i vår församling, att han inte bara är ett namn på ett papper eller en bild på en hemsida. Att han kommer hit och delar tid och liv och mässan med oss! Kyrka är vi tillsammans, alla som vill vara med är välkomna!

 Karin Larsdotter, präst och församlingsherde i Mikaelskyrkan Ryd, Linköping

 

Å här står ni och jäser…

Skratten ekar i Lextorpskyrkans kök när orden bollas fram och tillbaka mellan oss medan soppgrönsakerna hackas och kaksmeten blandas.

Jäser, jäst och gäst. Vad betyder det, vad är skillnaden, hur stavas det och hur uttalas det? Innebörden illustreras med pösande kroppsspråk och ritade bilder. Förklaringar haglar på albanska, romani, arabiska, serbiska och engelska om vartannat. Någon antecknar i en bok för att komma ihåg.
013 034 041 043

Det är tisdag och från halv nio på morgonen har en efter en droppat in med ett glatt hej! Sanela som gör integrationspraktik i Lextorpskyrkan har varit först på plats och tillsammans med Hans, som är vaktmästare och soppcoach, förberett inför dagens sopptillagning.

Till slut är köket fyllt med ett tiotal kvinnor som hjälps åt att skala och hacka, bre smörgåsar, duka, koka kaffe, spritsa grädde och allt annat som ska till för att kunna servera en god sopplunch med kaffe och kaka till de 50-70 gäster som troget återvänder varje vecka. Och förutom dessa kvinnor kommer Anders, vår absolute favoritdiskare, som lyser upp samvaron med diverse anekdoter.

Ett viktigt inslag i vår tisdagsrutin är en väl tilltagen fikapaus tillsammans runt det stora bordet. Skratten sprider sig i kyrkans korridorer och flera av medarbetarna och andra besökare ansluter nyfiket. Det märks när man trivs!

Den sammantagna levnadshistoriken som finns samlad i köket varje vecka rymmer liv i fruktan och förföljelse, ångestfylld väntan och oro inför framtiden, sorg över förlorade familjemedlemmar, psykisk ohälsa. Men allt detta överskuggas under en förmiddag av skratt och glädje över att ingå i en innerlig gemenskap som inte frågar efter om du har ett svenskt personnummer, om du har svenska som modersmål, om du är effektiv samhällsmedborgare, om du tror på Gud eller Allah eller kanske ingetdera.

Just här och nu spelar det ingen roll. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på våra tisdagsförmiddagar. Detta är att vara kyrka i Lextorp. Att dela livets strävanden och villkor, att gråta och skratta tillsammans. Det ger mig hopp. Gud bor mitt ibland oss!

Eva Lundell, socialpedagog och inom kort vigd diakon,
Lextorps församling i Trollhättans pastorat