Om integration och bostäder till alla

Integrationsamordnare Johanna Persdotter och diakon Elisabeth Linde i Södertälje församling tycker att bristen på bostäder leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Läs om människor de möter som hamnat i kläm på grund av en utsatt boendesituation.

Bostäder i Södertälje

För dem som har råd att köpa sin lägenhet finns möjlighet att göra bostadskarriär, men för dem utan resurser är bostadssituationen bräcklig.

 

– Varken jag eller farmor får något privatliv, suckar mannen i fåtöljen.

Mannen (vi kan kalla honom Mats) har sökt sig till diakonimottagningen i St:a Ragnhildsgården i Södertälje. I flera år har han kommit för råd och stöd i att försöka hitta en bostad. Tidigare arbetade han och var gift, men så en dag fick han en stroke vilket ledde till att han blev sjukpensionär. Han återhämtade sig men det gjorde inte relationen med hans fru. De beslutade att skilja sig och Mats började leta efter en egen lägenhet. Det visade sig bli en stor utmaning.

Mats berättar om oron över barnen som behövde tränga ihop sig på mindre yta när föräldrarna behövde ha separata sovrum eftersom pappa inte fick någon lägenhet. Till slut flyttade Mats in hos sin farmor i hennes tvåa där han nu bott i fyra år. I över ett halvår har diakon Lisa stöttat Mats och hjälpt honom att bevaka och söka lägenheter.

Om Mats inte hade haft någon farmor som ställt upp, vad hade hänt då?

Veckan därpå möter vi Grace. Hon berättar att hon och hennes man med två barn hyr ett rum i en lägenhet i Södertälje. I lägenheten bor två till familjer med barn.

– Det blir inget familjeliv. Vi kan inte vara man och hustru, säger Grace.

Grace och hennes man försöker prioritera barnens skolarbete, men det är svårt att få läsro i en trerummare där tre familjer samsas om ytan. Det är också en utmaning att låta barnen idrotta eftersom de inte kan hänga upp kläder i lägenheten och tvätta som de behöver, berättar Grace.

Beloppet familjen betalar i hyra är lika stort som hyran för hela lägenheten men personen som står på förstahandskontraktet vill inte skriva något andrahandskontrakt. Med rädsla för att bli utkastade vågar Grace inte heller kräva något kontrakt av mannen som står på förstahandskontraktet.

– Då kan han hitta en annan familj som är villig att betala högre hyra för att få rummet, förklarar Grace.

Grace och hennes familj som har mycket låga inkomster från ströjobb här och där, har inte heller rätt till bostadsbidrag eftersom de inte kan uppvisa ett kontrakt. Detta kan leda till att familjen sjunker ännu djupare i nöden.

Varje vecka möter vi i Svenska kyrkan människor som Mats och Grace. Pensionärer, barnfamiljer, ensamstående och unga vuxna som lever i en utsatt situation då de inte kan hitta en bostad.

Vi försöker upplysa dem vi möter om var de kan ställa sig i kö, hur de kan hitta privata hyresvärdar och sånt. Vi upplyser dem också om deras rättigheter och skyldigheter. Men vad hjälper det att veta sina rättigheter när du inte får ha kvar det tak över huvudet du fått när uthyraren vägrat dig ett kontrakt? Eller när du måste stå i kö i fem till tio år för att ens bli erbjuden en lägenhet? Eller när hyran är så hög att din inkomst inte räcker till?

Vi frågar oss hur det har blivit så här. Det förs mycket dialog om att motverka segregation och verka för inkludering. Samtidigt upplever vi att bristen på bostäder som människor har råd att bo och bo kvar i leder till att utsatta grupper ställs mot varandra.

För dem som har råd att köpa sin lägenhet finns möjlighet att göra bostadskarriär, men för dem utan resurser är bostadssituationen så bräcklig.

Elisabeth Linde, diakon och Johanna Persdotter, integrationssamordnare i Södertälje församling

Linedance med biskopen

Det är spännande att vara mångfaldsförsamling. Man får ta del av andra människors kultur och traditioner. Till Berga kyrka kommer många människor som är födda i Irak. Församlingen har fått prova på att äta Dolma och Biryani. Vi har också börjat fira nya högtider som till exempel ”Det heliga korsets upphöjelse” och ”Jungfru Marie himmelsfärd”. Och eftersom vi tycker att det är viktigt med delande, måste också vi svenskfödda bjuda till lite. I samband med biskopsvisitationen för ett par veckor sedan, blev det tillfälle att göra det.

Under visitationsdagen, då Linköpings stifts biskop, Martin Modéus, besökte vår församling, samtalade vi om hur anställda kan arbeta mer som möjliggörare och mindre som utförare. Ett annat tema handlade om hur det kan skapas mötesplatser i församlingen som är generationsöverskridande.

linnedance biskop litenny
I dans tillsammans. Biskop Martin Modéus mitt i dansvimlet.

Se här hur det svänger

Men det häftigaste var helt klart festen på kvällen. Det kom ungefär 370 personer från olika sammanhang och traditioner. Allt från små barn till gamla gummor. Kvällen innehöll förutom musikunderhållning och grillning, nämligen linedance.

Nu vill jag därför varmt rekommendera linedance som aktivitet oavsett hur församlingen eller sammanhanget ser ut. När man dansar linedance behöver man inte bjuda upp någon som man måste göra när det är pardans. Det spelar ingen roll hur fördelningen ser ut mellan män och kvinnor eller vuxna och barn. Man dansar bredvid, bakom eller framför varandra. Var och en har sin egen stil samtidigt som man får en härlig känsla av samhörighet.

Hos oss var alla dansare ungefär lika bra eller dåliga och det var många som ville vara med. Vår biskop dansade loss naturligtvis, senare fick vi alla ta emot Guds välsignelse av honom. Kvällen avslutades med att Ruya 16 år sjöng psalm 61 ”Lågorna är många”. Varannan vers sjöng hon på svenska, varannan på assyriska.

 Roger Fremred, församlingsherde i Berga församling