Magiska möten

gräs skor

Plötsligt så kom den. Väntad men ändå fullständigt oväntad. På samma gång. Våren och värmen. Efter en vår som aldrig riktigt verkade komma igång så plötsligt slog den till med full kraft. Plötsligt var skorna för varma och skjortan började efter halva dagen bli klibbig av svett. Både jackor och tröjor låg slängda lite varstans över stol och soffkanter i församlingshemmet. Lätta pustanden men också leenden som också började sprida sig över folks ansikten.

Tänk att få sitta och äta lunch utomhus. Kom att tänka på en gammal saga. Den handlar om vinden och solen som ska tävla om vem som kan få av en pojke hans jacka. Vinden säger såklart att han är starkast. Han pustar och viner och blåser för att få av pojken jackan men icke. Pojken drar bara jackan tätare kring sig. Så kommer solen och skiner. Efter ett tag blir det så varmt så pojken tar av sig jackan.

Jag tänker på orden i en serie som jag följer Skam. På väggen i Nooras, en av huvudpersonernas rum, hänger en tavla. Där står det: Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind always. Det är fina ord men inte alltid så lätt att efterfölja. Som Jesu ord att alltid visa kärlek. Samtidigt så tänker jag att det är när vi bjuder in och öppnar upp som vi möjliggör för möten att ske. När vi ser med värme och nyfikenhet på dem vi möter.

Häromkvällen var det ungdomsgrupp. Glada skratt, hög musik, pyssel och varma mackor. Allt på en gång. Efter ett tag skulle ett stort gäng gå iväg och några av ungdomarna och jag blev kvar. Där på det höga bordet i köket stannade plötsligt allt till och vi började dela med oss av våra Gudsbilder. Vad det var som gjorde att vi kom till kyrkan. Hur hittade vi hit? Varför tror jag? Det var ett magiskt möte. En helig stund. Efter ett tag kom alla andra tillbaka och kvällen fortsatte. Något hade hänt i oss alla. Något hade gjort att här är det så varmt och gott så jag kan ta av mig jackan för en stund. Solen lyser.

En gudstjänst kan se ut på olika sätt. Den kan vara i ett kyrkorum men också vid en diskmaskin. Vad det handlar om är kanske just den känslan när tiden stannar ett ögonblick och vi får ta en paus.

I ett avsnitt av Skam svarar Sana på vad som är det bästa med religion. Den skapar ju så mycket konflikter i världen säger Yousef som frågar. Sana säger:

– Ritualerna får påminna oss om de goda värderingarna i livet. Att vara en god människa. Allt kan vara kaos i vardagen men när jag börjar be blir det fokus på det som är viktigt. Att vara en god människa. Att skapa platser för möten och vara öppen för både det väntade och oväntade.

Nu går jag ut och möter våren. Ha det!
Jenny Folkö Witt, präst, Norrköping

Om tröst, godis och förtvivlan.

St Paul, målning av El Greco.

St Paul, målning av El Greco.

I sitt första brev till församlingen i Thessalonike skriver Paulus att ”därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör.”

Ja Paulus, vi försöker. Vi tröstar och peppar men det är inte alltid lätt.

Som den där tisdagen då en förtvivlad mamma kommer till Ljusets kyrka i Hallunda och gråter därför att hon inte får stanna i Sverige. Hennes son som är fem år ser förvirrad och trött ut, jag kan nästan ta på hans trötthet. Han vill leka med lego men enligt Migrationsverket ska han åka till ett ställe där han riskerar att dö. Jag vill att han ska vara glad och skratta så jag börjar fundera över hur jag kan trösta. Har vi någonting nånstans, i nåt förråd, som kan få honom glad? Men vad hjälper det, egentligen?

Eller som den där gången när jag kommer i samspråk med ett annat barn, något äldre. Vi pratar om godis och när jag frågar vilket som är hennes favoritgodis svarar hon: ”du vet, jag är flyktingbarn och alla tycker så synd om mig att jag har fått så mycket godis så jag har tröttnat på att äta det.”

Kära Paulus, vi tröstar med ord och godis. Vi vill så väl och försöker, det är det enda vi kan göra. Skulle det inte varit för att vi får kraft från Gud och vår tro på Jesus skulle vi nog inte ens orka försöka. Så du har rätt i dina ord, vi tröstar och stöttar varandra för att Jesus gett oss hopp.

Församlingen i Grekland gjorde det för tusen år sedan och vi fortsätter att göra det, dag för dag.

Beatrice Lönnqvist, präst i Botkyrka församling

Guld och gräs

grass-1205263-1280x960

Jag hade väntat en stund. Alla gästerna var på plats inne i kyrkan. Jag förstod att något hade hänt. Tänkte att det kunde vara fotograferingen. Eller frisören. Kanske bilen…

Höstsolen sken på mig medan jag stod utanför den vita medeltidskyrkan och väntade. Till slut kom de ändå, David och Katarina, vackra, lyckliga och förväntansfulla. Klockorna ringde och vi gick in till en vigselgudstjänst fylld av kärlek, musik och framtidsdrömmar.

Några månader senare ringde telefonen. Det var David. Vi pratade en stund om dagen, festen och livet. Sedan sa han: ”Vi blev sena till kyrkan. Minns du det?” Jo, det gjorde jag ju. Sedan berättade han att han på vägen till kyrkan hade tagit upp deras båda ringar för att hålla dem i handen. Så hade det hänt som inte fick hända. Han hade tappat den ena ringen i gräset, som hade börjat gulna. De hade letat och letat.

Minuterna hade runnit iväg, men ringen var borta. Efter en stund sa Davids bror: ”Vi måste gå in nu. Ta min ring så länge”! Så fick det bli. I gudstjänsten bad jag bönen: ”Låt denna ring för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet…”

Dagen efter hade de återvänt till gräsmattan utanför kyrkan och lagt sig på alla fyra. Det var söndag och prästen hade kommit förbi och undrat vad som pågick. Så låg den plötsligt där, ringen, och bara väntade på att bli upptäckt.

Nyss träffades vi igen. Under ett tillfälligt besök i Malmö gick vi in i S:t Petri kyrka. Den ligger där mitt i staden. Öppen, levande, befolkad. Vi skrattade åt minnet och letade sedan upp ett eget hörn i kyrkan. Jag tog ringen i handen och bad: ”Gud, låt DENNA ring för dem vara tecknet…”! Tack, sa David efteråt. Nu känns det bra!

Så har det visat sig igen. Perfect is boring! Det verkligt levande finns i det tappade, i det kantstötta och i det som verkar gått förlorat. Bara där finns det rum för hopp, glädje och förundran. Var det inte just det han sa, Jesus? Om och om igen!

Det är också hoppfullt att det mitt i staden finns en öppen kyrka där livet får rymmas, precis som det är!

Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Bergsjön