Jag blev tillfrågad om jag kunde skriva ett blogginlägg om mångkultur. Utan att tveka tackade jag ja, det är alltid kul att få frågan om man vill skriva en text. Uppdragsgivaren frågade om vi har någon verksamhet i vår församling med inriktning på mångkultur. Jag svarade att allt vi gör i Sankt Mikaels församling sker i ett mångkulturellt sammanhang, att de som deltar i våra aktiviteter och gudstjänster kommer från världens alla hörn, att mångkultur är ett av våra stora fokusområden.
Glad i hågen mejlade jag mina kollegor i församlingen och frågade om de hade något tips på aktiviteter jag kunde skriva om. Det var ett sånt där mejl som man skickar till ”all personal” och sedan sitter man beredd och väntar på den flodvåg av svar och idéer som ska fylla inkorgen. Jag väntade hela eftermiddagen utan något svar. Det blev helg och min yngsta son blev sjuk och jag var hemma från jobbet i tre dagar.
Väl tillbaka på kontoret öppnade jag min inkorg och den var visserligen översvämmad av mejl, men inte ett enda innehöll något tips på vad jag skulle skriva om. Sakta började en känsla av tvivel sprida sig i min kropp. Vad i hela världen hade jag tackat ja till, vad vet jag om mångkultur egentligen? Jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Sanningen är att alla mina förfäder kommer från samma plats i Småland ända tillbaka till medeltiden. Jag har aldrig bott i något annat land än Sverige och mina utlandsbesök begränsar sig till skyddade charterresor på hyfsat närbelägna platser. Jag är alldeles för rädd för de sjukdomar, terrordåd och naturkatastrofer som jag förknippar med länder utanför Europa och Nordamerika.
Och nu ska jag erkänna något. Det är inte bara länder och världsdelar jag undviker utan även platser i den stad där jag själv bor. I utkanten av Stockholm ligger flera områden jag helst inte åker till. Då och då rapporterar media från någon av dessa storstadens satelliter, om bilbränder, kriminalitet och hedersförtryck. Det är områden som beskrivs som mångkulturella och ”särskilt utsatta”.
Jag arbetar i Vårby Gård som just nu inte finns med på denna lista över ”särskilt utsatta områden” men som utan tvivel är en mångkulturell plats. När jag precis hade börjat arbeta här frågade en av mina vänner: ”Men hur tar du dig från tunnelbanan till själva kyrkan? Är det inte farligt?” Jag skulle ha kunnat skratta lite överseende åt den frågan, men sanningen är att jag inte gjorde det, för jag hade tänkt precis samma sak själv. Jag känner mig inte trygg när jag går de där 100 meterna mellan tunnelbanan och min arbetsplats. Jag funderade på vad det är som skaver, varför jag inte känner mig helt bekväm när jag går till och från jobbet, eller när jag går till Vårby Gårds centrum för att köpa min lunch? Svaret är att den här förorten skiljer sig från den där jag själv bor. För en utomjording skulle dessa två geografiska platser naturligtvis vara till förväxling lika, men för mig finns det skillnader. Människor pratar annorlunda, ser ut på ett annat sätt, äter annan mat, gör andra saker på dagarna än jag är van vid.
Jag kan inte tänka mig att återgå till det land där jag växte upp, ett helyllesverige där människor från andra kulturer bara var små exotiska öar i ett stort vitt hav. Jag minns ett land där normen för vad som var normalt var oerhört stark. Det var ett land där den som inte passade in på grund av sin etniska bakgrund, sexualitet eller funktionsvariation fick leva sitt liv vid sidan av alla andra. Att vi skulle gå tillbaka till den typen av normsamhälle känns som ett otänkbart och väldigt sorgligt alternativ. För den skull inte sagt att normen är upphävd, långt ifrån, men på många sätt har det skett en radikal förbättring jämfört med för 30 år sedan, fler människor får plats i Sverige idag. Ändå är det mångkulturella samhället inte alltid så gemytligt. De enstaka öarna i det vita havet har blivit en färgsprakande skärgård och om jag får drömma fritt blir det som en lång fest. Vi firar ramadan, newroz, hanukkha och midsommarafton om vartannat. Vi äter chilensk potatissallad och baklava under tiden som vi snurrar runt i sufisk dans och tillber Jesus. Men så enkelt är ju ingenting i världen. Där olika kulturer möts (eller undviker att mötas) uppstår fördomar, missförstånd och rädslor. Och på senare tid har ordet mångkultur blivit synonymt med ”särskilt utsatta områden” även om de två begreppen egentligen inte har speciellt mycket med varandra att göra.
Så jag sitter här och ska skriva en text om mångkultur och inser att jag inte vet något om saken. Jag är en vit medelklasskvinna från en hyfsat välbärgad förort i Stockholm. Jag är en infödd svensk som inte gärna åker till Rinkeby eller Tensta. Det enda jag vet är att jag är priviligerad, född i en majoritetsbefolkning i ett av världens rikaste länder, där fred har rått i hundratals år. Jag har aldrig blivit rasifierad. Folk undviker inte att sätta sig bredvid mig på tunnelbanan för att jag har mörk hudfärg. Jag har inte upplevt hur det är att fly från krig och förföljelse och sedan bli tittad snett på i mitt nya land på grund av att jag bär hijab? Jag har ingen aning om hur det är att vara född i Sapmi och bli reducerad till ett exotiskt inslag som förväntas tillbringa dagarna med att fånga renar med lasso och joika lite sorgset över fjället.
Allt detta far genom mitt huvud när jag ska skriva mitt blogginlägg och jag inser att jag genast måste kontakta min uppdragsgivare och säga, tyvärr jag kan inte skriva något om mångkultur.
Jenny Sigeman, kommunikatör i Sankt Mikaels församling i Huddinge pastorat.