Om integration och bostäder till alla

Integrationsamordnare Johanna Persdotter och diakon Elisabeth Linde i Södertälje församling tycker att bristen på bostäder leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Läs om människor de möter som hamnat i kläm på grund av en utsatt boendesituation.

Bostäder i Södertälje

För dem som har råd att köpa sin lägenhet finns möjlighet att göra bostadskarriär, men för dem utan resurser är bostadssituationen bräcklig.

 

– Varken jag eller farmor får något privatliv, suckar mannen i fåtöljen.

Mannen (vi kan kalla honom Mats) har sökt sig till diakonimottagningen i St:a Ragnhildsgården i Södertälje. I flera år har han kommit för råd och stöd i att försöka hitta en bostad. Tidigare arbetade han och var gift, men så en dag fick han en stroke vilket ledde till att han blev sjukpensionär. Han återhämtade sig men det gjorde inte relationen med hans fru. De beslutade att skilja sig och Mats började leta efter en egen lägenhet. Det visade sig bli en stor utmaning.

Mats berättar om oron över barnen som behövde tränga ihop sig på mindre yta när föräldrarna behövde ha separata sovrum eftersom pappa inte fick någon lägenhet. Till slut flyttade Mats in hos sin farmor i hennes tvåa där han nu bott i fyra år. I över ett halvår har diakon Lisa stöttat Mats och hjälpt honom att bevaka och söka lägenheter.

Om Mats inte hade haft någon farmor som ställt upp, vad hade hänt då?

Veckan därpå möter vi Grace. Hon berättar att hon och hennes man med två barn hyr ett rum i en lägenhet i Södertälje. I lägenheten bor två till familjer med barn.

– Det blir inget familjeliv. Vi kan inte vara man och hustru, säger Grace.

Grace och hennes man försöker prioritera barnens skolarbete, men det är svårt att få läsro i en trerummare där tre familjer samsas om ytan. Det är också en utmaning att låta barnen idrotta eftersom de inte kan hänga upp kläder i lägenheten och tvätta som de behöver, berättar Grace.

Beloppet familjen betalar i hyra är lika stort som hyran för hela lägenheten men personen som står på förstahandskontraktet vill inte skriva något andrahandskontrakt. Med rädsla för att bli utkastade vågar Grace inte heller kräva något kontrakt av mannen som står på förstahandskontraktet.

– Då kan han hitta en annan familj som är villig att betala högre hyra för att få rummet, förklarar Grace.

Grace och hennes familj som har mycket låga inkomster från ströjobb här och där, har inte heller rätt till bostadsbidrag eftersom de inte kan uppvisa ett kontrakt. Detta kan leda till att familjen sjunker ännu djupare i nöden.

Varje vecka möter vi i Svenska kyrkan människor som Mats och Grace. Pensionärer, barnfamiljer, ensamstående och unga vuxna som lever i en utsatt situation då de inte kan hitta en bostad.

Vi försöker upplysa dem vi möter om var de kan ställa sig i kö, hur de kan hitta privata hyresvärdar och sånt. Vi upplyser dem också om deras rättigheter och skyldigheter. Men vad hjälper det att veta sina rättigheter när du inte får ha kvar det tak över huvudet du fått när uthyraren vägrat dig ett kontrakt? Eller när du måste stå i kö i fem till tio år för att ens bli erbjuden en lägenhet? Eller när hyran är så hög att din inkomst inte räcker till?

Vi frågar oss hur det har blivit så här. Det förs mycket dialog om att motverka segregation och verka för inkludering. Samtidigt upplever vi att bristen på bostäder som människor har råd att bo och bo kvar i leder till att utsatta grupper ställs mot varandra.

För dem som har råd att köpa sin lägenhet finns möjlighet att göra bostadskarriär, men för dem utan resurser är bostadssituationen så bräcklig.

Elisabeth Linde, diakon och Johanna Persdotter, integrationssamordnare i Södertälje församling

Dom kallar mig PASTOR BEATRICE och en massa andra saker …

Hej,

Jag heter Beatrice och är präst i Norra Botkyrka i Botkyrka församling. Norra Botkyrka är Alby, Hallunda, Fittja och Norsborg. Någon skulle kalla det området med 45 000 innevånare för en no go zon, men det gör inte jag.

Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka

Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka. Foto: Magnus Aronson.

När jag är i Hallunda, kallas jag många olika saker, men det har inget med ”kärt barn har många namn” att göra. Snarare handlar det om traditioner och synen på Gud. För jag är på en plats där olika traditioner och Gudsbilder möts.

Jag kallas och har kallats:

Pastor Beatrice av medlemmarna i den pakistanska församlingen, som firar sin gudstjänst på urdu.

Syster av ärkebiskopen i den syrisk ortodoxa församlingen, som tillber Gud på armeniska.

Mor Beatrice av gudstjänstbesökare som tycker att det är den bästa motsvarigheten till Fader.

Prästen av mannen som kan högst tjugo ord på svenska.

Prästinnan av den buddistiske munken som upplåter sin plats till mig när jag besöker hans tempel.

Patricia av kvinnan som skämmer bort gudstjänstbesökarna med hemmagjort fikabröd. (Patricia är Beatrice på arabiska).

Bea av den sjuttonåriga tjej som hållit mig vaken på otaliga läger.

Vad vi kallas och hur vi tilltalar varandra säger något om oss själva, vår omgivning och hur vi ser på varandra. Jag roas av de olika sätt som jag adresseras på och har inget emot det. Men jag undrar – hur tilltalas du och vad tänker du att det berättar om din vardag?

Hejdå från Beatrice Lönnqvist, präst i Alby, Hallunda, Fittja och Norsborg (Norra Botkyrka församling).

Betarice Lönnqvist, nattvard i Norra Botkyrka.  Foto Magnus Aronson

Betarice Lönnqvist, nattvard i Norra Botkyrka. Foto Magnus Aronson

Varför orkar vi inte tala om romerna längre?

- Har vi någon ficklampa?, frågar diakon Ola. Jag, Ola och Tiberius är på väg för att hälsa på några av de ca 150 rumänska romer som tidvis bor i området. Vi halkar omkring på den hala skogsvägen med kaffe och ficklampor och träffar våra vänner. En del känner vi sen förut från kyrkan, några är nya bekantskaper. Det blir fina möten och Tiberius tolkar.

Du som läser detta har säkert hört deras berättelse. Fattigdomen i Rumänien, tre månaders vistelse i Sverige, bo i tält eller husvagn, frysa i ett gathörn på vintern…

En kvinna säger att hon tycker om Sverige. Hon tycker att folk är snälla här, och att man kan få kläder. En man oroar sig för sin fru och sitt nyfödda barn, en annan för kronofogdens vräkning – han måste hitta en ny plats att bo på nu.

Snart ska de laga mat, men vi dricker kaffe först och vi bjuSara JG i Eu-medborgarnas lägerds in i deras koja. Den är inredd så gott det går med saker de fått. Sängen är prydligt bäddad, det hänger en ljusslinga i taket och lite glitter. Värmen kommer från en egenhändigt byggd eldstad.

Jag berättar att de är välkomna till kyrkan för att fira gudstjänst, de undrar vilken kyrka vi kommer ifrån.

– Vi är från Svenska kyrkan. Om ni vill komma till kyrkan så ligger den i Högdalen, i centrum, svarar jag. De rumänska romerna är ortodoxt kristna. Tiberiu läser psaltaren 121 från sin mobiltelefon. ”Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?” Vi ber tillsammans… Värme, skratt och bön.

Ett möte i vänskap som tar plats i mitt hjärta.

Sedan, efter besöket, tänker jag: Varför orkar vi inte tala om romerna i Sverige längre? Och varför hamnar vi alltid i diskussioner om vem som bär ansvaret för deras liv? Diskussioner som vanligtvis leder till svaret att någon annan borde axla ansvaret. Till och med i kyrkan verkar det finnas en avmätthet, en ovilja att ens ta i frågan. Ibland får jag en otäck känsla av att muren av fördomar mot romer leder till att också den som bryr sig om romerna liksom ”smittas”. Lite som en beröringsskräck, man vill liksom inte befinna sig på samma plats som fattigdomen. Den som försöker gå med den fattiga och utstötta stöts också bort.

Ett begrepp som börjat användas inom Svenska kyrkan på senare tid är ”godhetsapostel”. Det används lite nedlåtande. Som om det låg något naivt och oansvarigt i detta. Godhetsaposteln förstår inte realiteterna, förstår inte att vi inte kan hjälpa alla. Vi vill inte ha tiggeri i vårt land. Politiker går ut med önskan om tiggeriförbud. Men om världen är vårt gemensamma hem, varför skulle just vi i Sverige slippa fattigdom och tiggeri? Även om vi inte lyckas lösa världsproblemen kan det väl inte vara så att vi ska vända ryggen mot de utsatta EU-migranter som bor i storstadens rum, våra grannar? Vem ska visas barmhärtighet? Guds nåd är inte ett pussel som ska läggas rätt!

Människors lika värde har egentligen fått en felaktig juridisk översättning från engelskans dignity – värdighet. Det är människors värdighet vi ska slå vakt om, inte att människor ska behandlas lika bra eller lika dåligt. Det finns tusen sätt att slå vakt om människors värdighet och vara en profetisk röst i en tid då sprickorna djupnar och fördomar växer mot den andre – den vi inte känner.

I kyrkoordningen har församlingen ett ansvar för alla som vistas inom församlingens gränser. Om vi inte kommer till dem som bor i kojor, husvagnar och läger i skogen, vilka är vi då till för?

Inom själavård och kyrkovetenskap förekommer begreppet vänskapens sakrament. Det betyder att Jesus kallar oss sina vänner. Vänskapens sakrament omfattar alla människor. Men varför omfattar inte vänskapen de rumänska romerna? Varför gör vi skillnad i värdighet just när det gäller dem?

Sara Jacobsson Grip – Kyrkoherde i Vantörs församling

Jul i en orolig tid

 

 

”Ett nyfött barn ger oss hopp om att livet trots allt fortsätter, att vi måste möta morgondagen trots rädslan.”

– Det vSara Jacobsson Grip är kyrkoherde i Vantörs församling  och sitter med i FBHO:s styrgrupp.ar oroliga tider under andra världskriget och därför vågade vi inte skaffa barn, berättade en gång en äldre släkting för mig.
Rädslan för vad framtiden bär med sig finns också idag. Just nu pågår det grymma kriget i Syrien, människor flyr från olika delar av världen. Det är oroliga tider för många människor idag och rädslan finns också hos oss i Sverige. Det är lätt att låta misströstan ta över och hoppet om en fredlig värld känns ofta avlägset.

Men ska vi verkligen låta hopplösheten ta över? Jesusbarnet föds i ett ockuperat land och i Bibeln berättas det att Josef och Maria tvingas fly med sitt barn till Egypten för att undkomma Herodes vrede. En familj på flykt då. Familjer på flykt idag. Men vem av oss kan motstå att le när ett litet barn ler mot oss? Ett nyfött barn ger oss hopp om att livet trots allt fortsätter, att vi måste möta morgondagen trots rädslan. Ett litet barn berättar om vem Gud är. En Gud som finns i oro och strid, som delar människans utsatthet, som kommer med hopp i svåra tider.

Reformatorn Martin Luther tillskrivs citatet: Om jag visste att världen skulle gå under imorgon så skulle jag ändå idag plantera mitt äppelträd. Låt oss hålla hårt i hoppet trots oron! Låt oss ta vara på allt vi upplever som hoppfullt och sprida det till vår granne och medmänniska!

Gud välsigne dig!

Sara J Grip är kyrkoherde i Vantörs församling  och sitter med i FBHO:s styrgrupp.
sara.jacobssongrip@svenskakyrkan.se

Juluppropet – Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Juluppropet 2016! Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Juluppropet 2016! Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Skriv under Juluppropet här! Juluppropet.se

I FBHO-församlingar – precis som i många andra församlingar i Sverige – möter vi ofta människor med erfarenhet av flykt. De har tvingats lämna sina hem, och inte sällan sina familjemedlemmar och vänner. De som har förmånen att få stanna i Sverige har oftast inga möjligheter att återvända eller återförenas med sina anhöriga.

Många av dem vi möter kommer från Syrien och Irak, men även från andra krigs- och konflikthärjade områden i världen. Hårdast drabbas barn och unga.Svenska kyrkan uppmanar nu tillsammans med flera andra kristna företrädare regeringen till en humanare flyktingpolitik.

Juluppropet har tre krav: 

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

  • ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
  • ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
  • undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Ur uppropet:

”Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.”

Läs hela Juluppropet här (versioner även på engelska, arabiska, polska och spanska)

Skriv under Juluppropet här! Juluppropet.se

Se ärkebiskop Antje Jackelén berätta om uppropet i SVTs inslag onsdagen 14 december.

Namninsamlingen pågår fram till den 31 januari 2017.

Det går också att skriva ut namnlistor och skicka in till adress:
Sveriges kristna råd, ”Juluppropet”,
Box 14038, 167 14 Bromma

Namnlistor för Juluppropet att skriva ut hittar du längs ner på sidan du kommer till om du klickar här

Att dela och tillsammans äta Öländska Kroppkakor och Dolma

Ett av våra större chipsfabrikat i Sverige har parollen ”det är roligare när man delar”.

De orden passar också väldigt bra på många av församlingarna i Sverige, inte minst FBHO-församlingar. I Mikaelskyrkan i området Ryd i Linköping så delar vi mycket.

Jag som diakon möter familjer som till exempel behöver kläder till sina barn. Ofta när jag möter någon som behöver kläder så frågar jag om personen också vill lämna något. Exempelvis, familj med skolbarn önskar kläder till sina barn och i sin tur skänker de kläder i mindre storlekar till kyrkan jag sedan förmedlar vidare, och cirkeln fortsätter. Människor hjälper varandra mycket här, grannarna bryr sig och hjälper till att passa barnen och andra bestyr. Någon som har svårt för att fylla i myndighetspapper får hjälp av någon annan som har erfarenhet av den myndigheten. Vi delar liv helt enkelt. Livet är inte alltid enkelt, det märker vi också, det är därför vi verkligen behöver varandra.

I en del andra länder finns det också en tradition att om det hänt något speciellt i familjen så vill man gärna bjuda på något. Det är något som märks här i Ryd, ofta    blir söndagens fika inte bara de inköpta Findus Kanelbullarna. Bredvid bullfatet hamnar ofta ex dolmar, tabbouleh med mera.  Smaklökarna prövas och vidgas, inte minst för vår äldre generation. Att dela olika mattraditioner tycker vi är intressant. Vår inre receptbok blir större.fbho-ryd-1

Nu har vi precis haft en fest, Internationell knytfest, där det togs med mat från olika länder och traditioner. Detta sker i samband med globala veckan, som är precis nu. Maten presenterades denna kväll på både svenska på arabiska, man ska kunna få veta vad man äter och lite kul information om det. En västerbottenpaj är inte bara en paj, det innehåller en anrik ost, som började tillverkas på 1800 talet. Dolma finns i olika varianter, ex irakisk och syrisk.

På festen blev det goda samtal, arabisk dans, dikter på både svenska och arabiska. En kväll i gemenskap och delande.

fbho-ryd

Eftersom vi gillar att dela och göra saker tillsammans så skapas det också under veckan ett tygkonstverk av återvunnet skräp. Vi gillar och vill göra saker tillsammans, under hittills 3 dagar har drygt 100 personer varit med och skapat tyget med återvunnet skräp.

fbho-ryd-2

 

 

 

 

 

 

Nu har jag gett er en liten glimt av Mikaelskyrkan i Ryd under kyrkornas globala vecka.

fbho-ryd-3

Mvh/ Hanna Johansson, diakon i Mikaelskyrkan i Ryd, hanna.johansson@svenskakyrkan.se

Detta är Sverige!

Fackeltåg

Fackeltåg i Trollhättan till minne av skolattacken 22 oktober 2015 då en 17-årig elev och en 20-årig elevassistent dödades.

För oss i Trollhättan har helgen inneburit tunga minnen av det om skedde här för ett år sedan.

Många gick in i kyrkorummet för en stund av eftertanke och ljuständning innan Lextorpskyrkans klockor ringde i bön för Aleppos och Mosuls krigsdrabbade folk kl. 18. Klockringningen blev samtidigt starten för fackeltåget att börja gå mot skolan Kronan där Trollhättan-dådet skedde för ett år sedan, 22 oktober 2015.

Ljus i kyrkan

Många gick in i kyrkorummet för en stunds eftertanke och ljuständning innan Lextorpskyrkans klockor ringde i bön för Aleppos och Mosuls krigsdrabbade folk.

Efter sång, tal av kommunalrådet och utbildningsministern och en tyst minut, talade Kronans rektor Djeni Mahic om året som gått. Han uppmanade oss, tusentals deltagare med rötter från världens alla hörn, att se oss omkring och möta blicken hos en medmänniska: Detta är Sverige!

Kvällen efterlämnar hos mig en känsla av värme, hopp och framtidstro. Framtiden bor hos oss och detta är Sverige 2016!

/Agneta van der Poel, diakon, Lextorp församling, Trollhättan

Tro, demokrati och samverkan över religionsgränserna

Panelsamtal på Rågsved Folkets hus om samverkan över

I panelen satt företrädare för flera olika religioner.

En vill samla de olika religiösa ledarna i vårt område till ett möte, en annan vill ha ett torgmöte, en tredje vill skapa ett musikaliskt event tillsammans. ”Alla ungdomar måste samlas”, brister någon ut. Innan vi skiljs har vi ett nytt datum uppskrivet i våra kalendrar. Vi vill fortsätta att se och respektera varandra; alla vi som har olika religioner vill göra saker ihop och lära av varandra.

Vi samlas i Rågsveds Folkets hus en måndagskväll i september. Det är ett samtal om tro och demokrati. I panelen finns representanter för Equmeniakyrkan i Högdalen, Moskén i Rågsved, Evangeliska frikyrkan och Svenska kyrkan. Och i publiken finns säkerligen representanter från ännu fler trosinriktningar …

På frågan om varför vi ska göra detta, samverka över religionsgränser i vårt område, svarar en i panelen. ”Jag kan välja att inte stiga ur sängen på morgonen.” Så är det nog, vi kan välja att inte leva livet. Vi kan välja att inte se vår omgivning. men om vi väljer att leva tillsammans med dem som bor och vistas här så behöver vi samarbeta, ”stiga upp ur sängen”.

Respekt för varandra lyfts fram som en central komponent under detta möte. Respekt för vår egen och andras religiösa övertygelse är avgörande, en respekt som är kärleksfull. En grundprincip i ett demokratiskt samhälle är att makten utövas med respekt för de männskliga rättigheterna. Även om majoriteten bestämmer i en demokrati har minoriteten rättigheter som majoriteten inte kan sätta sig över.

I en demokrati är de allmänna valen invånarnas viktigaste instrument för att påverka hur landet ska styras. För att demokratin ska fungera krävs att landets invånare engagerar sig och deltar i demokratin. Det räcker det med att vi deltar i de allmänna valen. För mellan valen händer det en massa viktiga saker som behövs för att demokratin ska fungera. Demokratin förutsätter ett respektfullt samtal. Ett sådant respektfullt samtal om tro och demokrati förs under kvällen i Rågsved Folkets hus.

Engagemanget är stort. Flera härliga berättelser om goda samarbeten. Flera förslag om hur vi kan gå vidare kommer. En vill samla de olika religiösa ledarna i vårt område till ett möte, en annan vill ha ett torgmöte, en tredje vill skapa ett musikaliskt event tillsammans. ”Alla ungdomar måste samlas”, brister någon ut. Innan vi skiljs har vi ett nytt datum uppskrivet i våra kalendrar. Vi vill fortsätta att se och respektera varandra; alla vi som har olika religioner vill göra saker ihop och lära av varandra.

Kvällen avslutas med Franciskus fredsbön

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förståelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Anna Axerup, präst i Vantörs församling och ansvarig för uppbyggnaden av Interreligiösa rådet i Vantörs församling

 

Låt inte tystnaden ta över

alan-kurdis-public-domain

För drygt ett år sedan, den 2 september 2015, spolades treåriga Alan Kurdis livlösa kropp upp på en strand i Turkiet och väckte en hel värld.

Tystnad har blivit något vi värderar högt och som vi förknippar med bön och retreat. När vi stänger ned vår tids alla (o)ljud och tillåts att lyssna efter Guds röst …

Men det finns också en skrämmande tystnad. Det är en tystnad som talar om rädsla, självupptagenhet och likgiltighet. Det är en tystnad som gör mig rädd.

För drygt ett år sedan, den 2 september 2015, spolades treåriga Alan Kurdis livlösa kropp upp på en strand i Turkiet och väckte en hel värld. Alla ville hjälpa till att rädda liv. Då var det självklart att ta emot krigsdrabbade och utsatta barn, unga och familjer. Organisationer i Sverige som hjälpte till att möta nyanlända blev nedringda av människor som ville hjälpa till. Café-verksamheter startade och hjälpinsamlingar med kläder och mycket mer organiserades i hela vårt land.

800x400-flyktingbarn-paul-jeffrey-act-ikon

Det finns många fler 3-åringar som Alan Kurdis.

Vi ville öppna våra hjärtan. I dag är tonläget ett annat. Nu har riksdagen fattat beslut som försvårar familjeåterförening och bara ger tillfälliga uppehållstillstånd. Strömmen av flyktingar till Sverige har minskat. Då tystnar också samtalet om vad som just nu händer och som händer hela tiden. Hittills i år har över 3 100 människor drunknat i Medelhavet. Det finns många fler 3-åringar som Alan Kurdis. Men vi har vant oss. Nu är det flyktingkris i världen men i Sverige kallar vi det andrum och tystnaden tar över.

bild-flicka-somalisk-sloja

I Barn i väntan/Barn i start finns möjligheten att sätta ord på sina erfarenheter för att kunna gå vidare.

Svenska kyrkan bedriver en verksamhet som heter Barn i väntan/Barn i start (WWW.BIV.nu). Verksamheten bedrivs ofta i samverkan med kommunen eller IM (Individuell Människohjälp). Den är till för alla barn och unga mellan 7 – 20 år som varit med om ett stort ofrivilligt uppbrott. Det är barn som nästan alltid bär på traumatiska upplevelser. De är många i Sverige i dag! Var finns den plats där de får möjlighet att bearbeta sina upplevelser, lyfta undan stenarna som ligger i vägen för att orka gå vidare? I Barn i väntan/Barn i start finns möjligheten att sätta ord på sina erfarenheter för att kunna gå vidare. Här finns ett skyddat rum där unga får använda sin egen röst.

Hur vi möter varandra och barnen formar framtiden. Låt inte tystnaden ta över!

Kjerstin Petrelius Allard/Vik handläggare BIV/BIS/ Linköpings stift och kommun. kjerstin.petrelius-allard@svenskakyrkan.se Skäggetorps församling

Det finns fullt av änglar i Rågsved

Rågsvedsdagen

”Har tatuerat flera hundra glada ungar och vuxna hela dagen! Det finns fullt av änglar i Rågsved! Visste ni förresten att änglar förekommer inom zoroastrismen, bahá’i, judendomen och islam såväl som inom kristendomen? Och att ängeln enligt många
religioner beskrivs utan varken snopp eller snippa?”

Sragsvedsdagen-2016-tatueringar-1å skrev min jobbarkompis Fritidsledar-Tobias på Instagram – efter att vi tatuerat typ varenda unge på Rågsvedsdagen med änglatatueringar.

Det var i våras i Rågsved centrum i södra Stockholm. Tobias hade fixat tatueringarna. Dom var inte ”på riktigt” förstås, men satt i alla fall kvar i nästan en vecka och var väldigt fina. (Jag funderade allvarligt på att göra en på riktigt!)

Efteråt pratade vi om det, hur det hade varit. Om beröringen till exempel, för medan man fäster tatueringen med en liten fuktad svamp mot barnens armar så kommer man nära varandra på ett särskilt sätt. Då kan man småprata, eller låta bli. Det är inte pinsamt hur man än gör, för själva tatuerandet skyler liksom över det andra och skapar en trygg, tillfällig vänskapsbubbla.

Ett barn frågade: ”Kan jag ha en ängel, jag är ju muslim?” Och svaret: Visst, änglar finns inom islam också. Du kanske vill ha den som inte håller i ett kors, kanske lilla ängelbarnet som sover?” ”Okej! Den vill jag ha! Men min kompis, han är krist, han kan ju få hon som bär på korset!”

Och så var det dom där coola killarnragsvedsdagen-2016-tatueringar-4a somragsvedsdagen-2016-tatueringar först inte ville ha någon ängel, men som slog nyfikna lovar allt närmare vårt bord. Till slut bröt någon av dem isen och så blev det lång-kö med tonårskillar som ville ha ängeltatuering på armen.

 

 

Tack alla ungar i Rågsved, Fritidsledar-Tobias och alla andra underbara jobbarkompisar i Hagsätra kyrka för den här dagen – nu för flera månader sedan, men fortfarande levande och varmt i minnet!

 

 

Följ fritidsledartobias på Instagram: https://www.instagram.com/fritidsledartobias/

Johanna Linder, kommunikatör i Vantörs församling i Stockholm och en av samordnarna i nätverket FBHO