Varför orkar vi inte tala om romerna längre?

- Har vi någon ficklampa?, frågar diakon Ola. Jag, Ola och Tiberius är på väg för att hälsa på några av de ca 150 rumänska romer som tidvis bor i området. Vi halkar omkring på den hala skogsvägen med kaffe och ficklampor och träffar våra vänner. En del känner vi sen förut från kyrkan, några är nya bekantskaper. Det blir fina möten och Tiberius tolkar.

Du som läser detta har säkert hört deras berättelse. Fattigdomen i Rumänien, tre månaders vistelse i Sverige, bo i tält eller husvagn, frysa i ett gathörn på vintern…

En kvinna säger att hon tycker om Sverige. Hon tycker att folk är snälla här, och att man kan få kläder. En man oroar sig för sin fru och sitt nyfödda barn, en annan för kronofogdens vräkning – han måste hitta en ny plats att bo på nu.

Snart ska de laga mat, men vi dricker kaffe först och vi bjuSara JG i Eu-medborgarnas lägerds in i deras koja. Den är inredd så gott det går med saker de fått. Sängen är prydligt bäddad, det hänger en ljusslinga i taket och lite glitter. Värmen kommer från en egenhändigt byggd eldstad.

Jag berättar att de är välkomna till kyrkan för att fira gudstjänst, de undrar vilken kyrka vi kommer ifrån.

– Vi är från Svenska kyrkan. Om ni vill komma till kyrkan så ligger den i Högdalen, i centrum, svarar jag. De rumänska romerna är ortodoxt kristna. Tiberiu läser psaltaren 121 från sin mobiltelefon. ”Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?” Vi ber tillsammans… Värme, skratt och bön.

Ett möte i vänskap som tar plats i mitt hjärta.

Sedan, efter besöket, tänker jag: Varför orkar vi inte tala om romerna i Sverige längre? Och varför hamnar vi alltid i diskussioner om vem som bär ansvaret för deras liv? Diskussioner som vanligtvis leder till svaret att någon annan borde axla ansvaret. Till och med i kyrkan verkar det finnas en avmätthet, en ovilja att ens ta i frågan. Ibland får jag en otäck känsla av att muren av fördomar mot romer leder till att också den som bryr sig om romerna liksom ”smittas”. Lite som en beröringsskräck, man vill liksom inte befinna sig på samma plats som fattigdomen. Den som försöker gå med den fattiga och utstötta stöts också bort.

Ett begrepp som börjat användas inom Svenska kyrkan på senare tid är ”godhetsapostel”. Det används lite nedlåtande. Som om det låg något naivt och oansvarigt i detta. Godhetsaposteln förstår inte realiteterna, förstår inte att vi inte kan hjälpa alla. Vi vill inte ha tiggeri i vårt land. Politiker går ut med önskan om tiggeriförbud. Men om världen är vårt gemensamma hem, varför skulle just vi i Sverige slippa fattigdom och tiggeri? Även om vi inte lyckas lösa världsproblemen kan det väl inte vara så att vi ska vända ryggen mot de utsatta EU-migranter som bor i storstadens rum, våra grannar? Vem ska visas barmhärtighet? Guds nåd är inte ett pussel som ska läggas rätt!

Människors lika värde har egentligen fått en felaktig juridisk översättning från engelskans dignity – värdighet. Det är människors värdighet vi ska slå vakt om, inte att människor ska behandlas lika bra eller lika dåligt. Det finns tusen sätt att slå vakt om människors värdighet och vara en profetisk röst i en tid då sprickorna djupnar och fördomar växer mot den andre – den vi inte känner.

I kyrkoordningen har församlingen ett ansvar för alla som vistas inom församlingens gränser. Om vi inte kommer till dem som bor i kojor, husvagnar och läger i skogen, vilka är vi då till för?

Inom själavård och kyrkovetenskap förekommer begreppet vänskapens sakrament. Det betyder att Jesus kallar oss sina vänner. Vänskapens sakrament omfattar alla människor. Men varför omfattar inte vänskapen de rumänska romerna? Varför gör vi skillnad i värdighet just när det gäller dem?

Sara Jacobsson Grip – Kyrkoherde i Vantörs församling

Herre, ge mig mod…

Muren pskylt hjärtat

Ett år och sju dagar har de varit i Sverige, berättar tonårsflickan för mig när vi ses på transitboendet i Malmö.

Varje vecka går några från Svenska kyrkan till boendet för att sjunga, spela pingis och pyssla med barn och föräldrar som bor på boendet. Denna dag är det jag och tre andra. Ibland berättar barnen och föräldrarna något om sin situation, om frustrationen över att inte veta eller att inte få besked, om sorgen över att behöva åka till ett annat EU-land eller rädslan över att tvingas återvända. Men ofta pratar vi inte om det. Vi leker, sjunger och pysslar.

Likadant är det med denna unga flicka. Vi pratar inte om det svåra att vara på ett boende i ovisshet och väntan, ändå får jag snart bilden klar för mig. Under sju månader gick hon i skolan i en annan stad i Sverige. Hon har varit i två länder förutom Syrien. Tyskland en dag och Sverige 372 dagar, berättar hon. Sedan pysslar vi. Gör pärlhalsband och pusslar.

En dag i Tyskland betyder fingeravtryck och att hon och familjen därmed ska få sin asylansökan behandlad där. Långa handläggningstider och byråkrati betyder att barn kan få gå lång tid i skolan innan överflyttningen till det där andra EU-landet verkligen sker.

Och mitt i det är barnen.

Talet om barnets bästa känns så främmande dessa tider. Den sista veckan har jag genom Facebook hört talas om fyra ensamkommande ungdomar som försökt ta livet av sig. Ungdomar som i fruktan för döden har lämnat sitt hemland och flytt hit och sedan, med besked om att de kanske inte kan få ett liv här, tappat allt hopp och sett döden som något befriande.

Var finns barnen när det viktigaste är siffror, andrum och kontroll?

Under de år jag engagerat mig i asylfrågor, har det någonstans ändå funnits ett visst barnfokus. Om inte alltid synligt i besluten så i folkopinionen. Nu är det svårt att se. Det är lätt att fokusera på det långt borta. Trumps utspel och agerande samtidigt som de förändringar han vill ha på flyktingområdet redan skett här. Det har inte byggts någon mur mellan Sverige och Danmark men vi har ett hav och kan därmed sätta helt stopp för asylsökande. Stoppet har varat i över ett år nu.

Det är lätt att tappa hoppet i dessa tider. Det är lätt att inte orka se det smärtsamma. Det är lätt att försvinna i argumentationen om ekonomi, situationen i samhället och systemkollapser och tappa fokuset på hoppet, människan och barnet. Jag ber allt oftare dessa tider;

Herre, ge mig ork att fortsätta se
Herre, ge mig kunskap att förstå
Herre, ge mig mod att försöka förändra

Britta Abotsi, församlingskurator i Västra Skrävlinge kyrka, Svenska kyrkan Malmö

 

Framtiden bor verkligen här

Erik B

Jag som skriver detta heter Erik Boström och är sedan den 13 juni 2016 pastorsadjunkt i Bergsjöns församling. Igår var jag inne på vårt arkiv och letade jag efter ett skrivblock men jag hittade inget. Däremot hittade jag olika gruppfoton av ungdomar som konfirmerats i Bergsjöns kyrka genom åren.

konfa oldschool_15

Av frisyrerna att döma var de äldsta bilderna från 80-talet, konfirmanderna hade fönat hår och prästen en tveksam mustasch. På de äldsta bilderna var det ett 40-tal konfirmander, de flesta blonda, alla sannolikt med svensk bakgrund. På bilderna några år senare var konfirmanderna färre, nu runt 30 stycken, nu hade några av ungdomarna på bilden också sin bakgrund i ett annat land. Ju nyare konfirmandbilderna var desto färre personer var det på bilden, och desto fler av konfirmanderna hade sannolikt sin bakgrund i ett annat land än Sverige.

Utvecklingen med minskat antal konfirmander har fortsatt i Bergsjön och i år har vi ingen konfirmandgrupp.

Bergsjöns församling är en av de församlingar med lägst antal tillhöriga i Göteborg (och i Sverige) och därmed också en av de församlingar med minst resurser. På exempelvis (http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22232202.ab) kan man läsa att Bergsjön är ett av de 15 områden i Sverige som polisen ser som särskilt utsatta för grov brottslighet t.ex. i form av upplopp, narkotikahandel och annan grov brottslighet.

Med dessa uppgifter som utgångspunkt så borde Bergsjöns församling logiskt sätt vara ett av de sista ställen man som pastorsadjunkt söker sig till. Det finns församlingar i Göteborg som har närmare tio gånger så många medlemmar som i Bergsjön, och där medelinkomsten inom församlingen är åtminstone sju gånger så hög. Det finns ett utjämningssystem mellan rika och fattiga församlingar inom Svenskakyrkan men trots detta så finns det synnerligen stora ekonomiska skillnader mellan olika församlingar. Kyrkan är en produkt av den omgivning som den verkar i. Göteborg är en segregerad stad. Resurser speglar förstås hur verksamheten ser ut och i en verksamhet med ständigt minskade intäkter kan det vara svårt att möta framtiden.

Vad kan man då göra när framtiden förändras och man tappar medlemmar och intäkter

Det finns två klassiska svar:

  1. Ge upp. Det vanliga är att man helt enkelt sakta men säkert ger upp. Oavsett vilken verksamhet man bedriver så måste den i någon form vara relevant för omgivningen för att den ska kunna fortleva. I ett konkurrensutsatt globaliserat samhälle faller den verksamhet som inte bär sig ekonomiskt för eller senare samman. Detta gäller för restauranger, affärer, hantverkare, psykologer och kyrkor. Man kan förklara den minskade verksamheten med att omgivningen är inte intresserad, konjunkturen är dålig eller att samhället är emot verksamheten. Oavsett förklaring så blir slutresultatet detsamma.
  2. Det andra svaret är att man anpassar sig till en förändrad värld. Företaget Nokia var under en period världsledande. Inte inom gummistövelsförsäljning som man ägnade sig åt från början utan inom mobiltelefontillverkning. Företaget anpassade sig till en förändrad omgivning och gick därmed från att vara ett konkursbo till att bli ett världsledande företag.

Inom kyrkan i Bergsjön har man precis som Nokia anpassat sig till en förändrad omgivning. Konfirmanderna minskar men det diakonala behoven i Bergsjön ökar. Verksamheten har anpassats till detta och kyrkan har t.ex. mat- kläd- och blöjutdelning till behövande. De flesta människor i Bergsjön har sin bakgrund i ett annat land men det betraktas inte som ett hinder utan istället som en möjlighet i gudstjänsten.

Konsekvensen har blivit att trots att Bergsjön är en av de fattigaste församl

ingarna med minst resurser så är kyrkan en av de mest besökta i Göteborg. Istället för stängda dörrar är kyrkan öppen. På söndagarna är kyrkan ofta full, med människor från alla olika världsdelar och mängder av olika kulturella och religiösa traditioner. Språk och olika kyrkotraditioner blandas i gudstjänsten.  Alla som vill får en uppgift.

Nätverket ”Framtiden bor hos oss samlar” distrikt och församlingar i mångreligiösa och –kulturella stadsdelar i Sverige. Här tar den nya kyrkan form. Jag tycker att namnet ”framtiden bor hos oss” är bra för framtiden bor verkligen här. Och jag tror att den är ljus.

 Erik Boström Pastorsadjunkt Bergsjöns församling

Jul i en orolig tid

 

 

”Ett nyfött barn ger oss hopp om att livet trots allt fortsätter, att vi måste möta morgondagen trots rädslan.”

– Det vSara Jacobsson Grip är kyrkoherde i Vantörs församling  och sitter med i FBHO:s styrgrupp.ar oroliga tider under andra världskriget och därför vågade vi inte skaffa barn, berättade en gång en äldre släkting för mig.
Rädslan för vad framtiden bär med sig finns också idag. Just nu pågår det grymma kriget i Syrien, människor flyr från olika delar av världen. Det är oroliga tider för många människor idag och rädslan finns också hos oss i Sverige. Det är lätt att låta misströstan ta över och hoppet om en fredlig värld känns ofta avlägset.

Men ska vi verkligen låta hopplösheten ta över? Jesusbarnet föds i ett ockuperat land och i Bibeln berättas det att Josef och Maria tvingas fly med sitt barn till Egypten för att undkomma Herodes vrede. En familj på flykt då. Familjer på flykt idag. Men vem av oss kan motstå att le när ett litet barn ler mot oss? Ett nyfött barn ger oss hopp om att livet trots allt fortsätter, att vi måste möta morgondagen trots rädslan. Ett litet barn berättar om vem Gud är. En Gud som finns i oro och strid, som delar människans utsatthet, som kommer med hopp i svåra tider.

Reformatorn Martin Luther tillskrivs citatet: Om jag visste att världen skulle gå under imorgon så skulle jag ändå idag plantera mitt äppelträd. Låt oss hålla hårt i hoppet trots oron! Låt oss ta vara på allt vi upplever som hoppfullt och sprida det till vår granne och medmänniska!

Gud välsigne dig!

Sara J Grip är kyrkoherde i Vantörs församling  och sitter med i FBHO:s styrgrupp.
sara.jacobssongrip@svenskakyrkan.se

Hopp om en annan tid

liten_flicka_malmo-1-1024x469

Just nu befinner sig många barn i Malmö i en mycket utsatt situation. Familjer har ryckts upp från bostäder och skola och tvingas ut i total otrygghet och ovisshet. Johannes döparen (som vi påminns om under Adventstiden) drog sig aldrig för att vara obekväm eller stå upp mot makthavare. Vad skulle han ha gjort i den här situationen?

Jag kan inte komma ifrån en barnslig tanke som jag haft de senaste dagarna, eller är det kanske inte en barnslig tanke. Det handlar om vad som hänt om Johannes döparen skulle gått omkring i Malmö just nu.

Gränspolisen i södra Sverige har satt igång en intensiv jakt på de papperslösa. Polisen har begärt ut adressuppgifter på de papperslösa familjer som fått stöd från socialtjänsten och socialtjänsten har lämnat ut uppgifterna. Plötsligt har en stor grupp människor som levt i någon slags trygghet med bostäder, skola och försörjningsstöd ryckts upp i total otrygghet och ovisshet.

Familjer som fram till för en vecka sedan levt ett någorlunda normalt liv blir nu tvingade till ett liv med ständiga uppbrott och en mycket osäker framtid. Barn som under flera år haft laglig rätt att gå i skolan vågar nu inte gå dit på grund av rädslan för att polisen ska hämta dem där.

Vad hade Johannes döparen gjort i en sådan här situation? Han som aldrig verkade rädd för att säga ifrån och som inte drog sig för de obekväma orden, varken inför folkmassorna eller makthavarna. Något som också till sist ledde till hans död. Vad hade han gjort? Vilka hade han rutit åt?

Hade han åkt upp till Stockholm? Stått utanför riksdagen och skrikit ut sin vrede över de politiska beslut som lett till den här situationen? Eller hade han gått in i det fina polishuset i Malmö och mitt i huset ropat ut att skolor, vårdinrättningar, socialkontor och heliga hus måste ni freda. Hade han gått in på socialkontoret och läst högt ur barnkonventionen? Eller hade han talat med alla våra biskopar och andra andliga ledare och sagt: ”Nu får ni hjälpa mig. Jag vill inte bara vara en ensam röst i öknen. Nu måste vi göra oss hörda tillsammans” –  ”Bana väg för Herren…den Herre som identifierar sig med de utslagna och ständigt lyfter fram barnens perspektiv.”

Eller skulle han komma hem till mig? Skulle jag då fråga ”vad ska vi göra?” Och skulle han då svara på samma sätt idag som då: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har och den som har bröd skall göra på samma sätt.”Jag vet inte om det är en barnslig tanke eller ej. Men jag vet att många barn befinner sig i en mycket utsatt situation just nu i min stad. Detta samtidigt som jag om och om igen läser texterna inför söndagen där vi lyfter fram Johannes döparen och hans budskap.

Men mitt i min förtvivlan över situationen finns ett par meningar som blir till någon slags hopp.

Orden i Galaterbrevet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.  Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Och Jesaja ord i evangelietexten: ”Och alla människor ska få se Guds frälsning.” 

Detta får bli både bön och hopp om en annan tid och en annan värld, redan här och nu!

Per Kristiansson, präst i Svenska kyrkan i Malmö och samordnare för Svenska kyrkans flyktinghjälp i Malmö

Juluppropet – Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Juluppropet 2016! Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Juluppropet 2016! Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Skriv under Juluppropet här! Juluppropet.se

I FBHO-församlingar – precis som i många andra församlingar i Sverige – möter vi ofta människor med erfarenhet av flykt. De har tvingats lämna sina hem, och inte sällan sina familjemedlemmar och vänner. De som har förmånen att få stanna i Sverige har oftast inga möjligheter att återvända eller återförenas med sina anhöriga.

Många av dem vi möter kommer från Syrien och Irak, men även från andra krigs- och konflikthärjade områden i världen. Hårdast drabbas barn och unga.Svenska kyrkan uppmanar nu tillsammans med flera andra kristna företrädare regeringen till en humanare flyktingpolitik.

Juluppropet har tre krav: 

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

  • ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
  • ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
  • undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Ur uppropet:

”Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.”

Läs hela Juluppropet här (versioner även på engelska, arabiska, polska och spanska)

Skriv under Juluppropet här! Juluppropet.se

Se ärkebiskop Antje Jackelén berätta om uppropet i SVTs inslag onsdagen 14 december.

Namninsamlingen pågår fram till den 31 januari 2017.

Det går också att skriva ut namnlistor och skicka in till adress:
Sveriges kristna råd, ”Juluppropet”,
Box 14038, 167 14 Bromma

Namnlistor för Juluppropet att skriva ut hittar du längs ner på sidan du kommer till om du klickar här

Att dela och tillsammans äta Öländska Kroppkakor och Dolma

Ett av våra större chipsfabrikat i Sverige har parollen ”det är roligare när man delar”.

De orden passar också väldigt bra på många av församlingarna i Sverige, inte minst FBHO-församlingar. I Mikaelskyrkan i området Ryd i Linköping så delar vi mycket.

Jag som diakon möter familjer som till exempel behöver kläder till sina barn. Ofta när jag möter någon som behöver kläder så frågar jag om personen också vill lämna något. Exempelvis, familj med skolbarn önskar kläder till sina barn och i sin tur skänker de kläder i mindre storlekar till kyrkan jag sedan förmedlar vidare, och cirkeln fortsätter. Människor hjälper varandra mycket här, grannarna bryr sig och hjälper till att passa barnen och andra bestyr. Någon som har svårt för att fylla i myndighetspapper får hjälp av någon annan som har erfarenhet av den myndigheten. Vi delar liv helt enkelt. Livet är inte alltid enkelt, det märker vi också, det är därför vi verkligen behöver varandra.

I en del andra länder finns det också en tradition att om det hänt något speciellt i familjen så vill man gärna bjuda på något. Det är något som märks här i Ryd, ofta    blir söndagens fika inte bara de inköpta Findus Kanelbullarna. Bredvid bullfatet hamnar ofta ex dolmar, tabbouleh med mera.  Smaklökarna prövas och vidgas, inte minst för vår äldre generation. Att dela olika mattraditioner tycker vi är intressant. Vår inre receptbok blir större.fbho-ryd-1

Nu har vi precis haft en fest, Internationell knytfest, där det togs med mat från olika länder och traditioner. Detta sker i samband med globala veckan, som är precis nu. Maten presenterades denna kväll på både svenska på arabiska, man ska kunna få veta vad man äter och lite kul information om det. En västerbottenpaj är inte bara en paj, det innehåller en anrik ost, som började tillverkas på 1800 talet. Dolma finns i olika varianter, ex irakisk och syrisk.

På festen blev det goda samtal, arabisk dans, dikter på både svenska och arabiska. En kväll i gemenskap och delande.

fbho-ryd

Eftersom vi gillar att dela och göra saker tillsammans så skapas det också under veckan ett tygkonstverk av återvunnet skräp. Vi gillar och vill göra saker tillsammans, under hittills 3 dagar har drygt 100 personer varit med och skapat tyget med återvunnet skräp.

fbho-ryd-2

 

 

 

 

 

 

Nu har jag gett er en liten glimt av Mikaelskyrkan i Ryd under kyrkornas globala vecka.

fbho-ryd-3

Mvh/ Hanna Johansson, diakon i Mikaelskyrkan i Ryd, hanna.johansson@svenskakyrkan.se

Hur är det med kusinerna?

kusinerna2

Jag sitter i kyrkans café och dricker kaffe med en av damerna som ofta är här. Jag frågar henne: Hur är det med kusinerna?

Jag, och även hon, tror jag, upplevde en glädje i att jag ställer den frågan. Hon är från södra Turkiet och jag hade glädjen att besöka hennes hemtrakter för drygt ett år sedan – Tur-Abdin – där Syriskortodoxa kristna har bott i århundraden.

När jag besökte kyrkan i Habsus var det två kvinnor som visade mig runt. Efter ett tag nämnde de att de hade en kusin i Sverige. Jag tog denna bild på dem i deras kyrka ifall jag skulle råka träffa henne, kusinen.

Hemkommen visade det sig att kvinnan som jag nu sitter och dricker kaffe, är deras kusin. Och glädjen blev stor när hon fick veta att jag hade träffat hennes kusiner och att jag kunde visa henne bl.a. denna bild. Sedan dess har vi kusinerna gemensamt.

Igår satt jag i samma café och pratade med två män som följer förhållandena i Mosul extra noga dessa dagar. Båda har bott där och har hus där. Men de vet inget om husens öde under de senaste tio åren. Men kanske ska de snart kunna få information.

Tänk att kyrkans café kan få vara ett ”hem” där vi får dela oron för hur det är i gamla hemtrakter och till och undra hur det är med kusinerna…

Paul Persson, präst i Bergsjön

Tankar om integration

barn%20och%20familj%20webb

Nyanlända har höga förväntningar på Svenska kyrkan. Vi står inför en stor utmaning som för med sig många frågor, bl. a:

  • Hur kan vi uppmuntra nyanlända och möta deras oro?
  • Hur kan vi hjälpa nyanlända och få dem att trivas i samhället?
  • Vilka verksamheter passar den kulturella mångfalden vi möter i våra församlingar?
  • På vilka sätt uppfyller vi nyanländas behov och förhoppningar?

För att möta behoven har vi i Norrköpings S:t Johannes utvecklat ett integrationsprojekt som vi försökt fylla med verksamheter för intressenter i alla åldrar, ett integrationsprojekt som samlar både nyanlända och infödda svenskar.

I S:t Johannes finns redan en stor musikalisk verksamhet med musik, konserter och körer för alla åldrar. I flera av körerna erbjuds nu alla att vara med, oberoende av om man är erfaren körsångare eller nybörjare.

I S:t Johannes har ett stickcafé startats för att erbjuda en mötesplats för alla som är intresserade av att sy, sticka eller virka, oavsett vilken etnisk bakgrund man har och oavsett om man kan sticka eller inte.

Därigenom får deltagarna en chans att umgås tillsammans och något att syssla med samtidigt som man kan förvärva nya praktiska erfarenheter genom att dela kunskaper med varandra.

Det erbjuds också aktiviteter för hela familjen vilket är viktigt. I S:t Johannes erbjuder vi ibland familjer att följa med på utflykter, gärna till platser utanför Norrköping. Vi kallar det ”Kyrka och mat” och genom den aktiviteten kan olika familjer träffas för att prata, pyssla, äta och spendera några roliga timmar tillsammans.

Även efter våra gudstjänster brukar barn och vuxna träffas, prata och fika tillsammans.

Barn och mammor har även egna aktiviteter. Vi har i församlingen flera BIV och BIS-grupper. Det är ett pedagogiskt program som riktar sig till barn, ungdomar och mammor som är asylsökande, nyanlända och/eller ensamkommande med uppehållstillstånd. I grupperna ges bl. a möjlighet att under trygga former uttrycka känslor och behov uppkomna under resan till Sverige och i mötet med det nya landet.

Öppet hus i Navestad erbjuder något för alla. Det är en fritidsaktivitet där man kan spela biljard, pingis eller bara sitta ner och prata en stund, utbyta meningar och dela erfarenheter. I lokalerna finns också möjlighet att träffa en diakon för enskilt samtal eller för att söka akut hjälp.

De pedagogiska aktiviteterna spelar en stor roll i vårt bidrag till integrationsprocessen. I våra lokaler driver vi språkcaféer för att träna och förbättra det svenska språket. Där ges möjlighet att träffa svenska volontärer och skapa relationer till dem.

Vi har också grupper där det ges mer av undervisning i det svenska språket. Vi försöker i grupperna hjälpa deltagarna och ofta genom ren undervisning lyfta deras nivå i svenska. Därigenom kan de gå snabbare genom skolan och bli klara med alla stegen inom SFI. Vi erbjuder också hjälp med logistik och lokaler till andra organisationer och projekt, såsom Portalen och Sensus.

Slutligen, vårt projekt vänder sig till alla människor, oavsett bakgrund. Genom projektet försöker vi i vårt arbete tillämpa några av Svenska kyrkans nya uttryck för att därigenom bidra till nytt hopp om fred och harmoni i samhället.

David Malki. medarbetare i St. Johannes kyrka, Norrköping

 

Amir: Jag lever mitt liv med så mycket rädsla bakom mig…

manniska_malmo_amir
Ur serien Människor i Malmö på Svenska kyrkan Malmös hemsida: 
Amir:
Jag vill återgälda allt gott jag har fått av det svenska samhället. Just nu studerar jag för att få gymnasiekompetens, jag är klar med grunden. 2012 kom jag till Sverige från Afghanistan, som ensamkommande kille. Jag var bara 16 år då, flykten var inte lätt.

Det var jobbigt, plågsamt och smärtsamt. På en sådan flykt ser du allt du inte vill se i livet. Det enda du kan göra är att gå vidare för att försöka nå ditt mål, för att komma fram.

Jag lämnade mitt land för att få ett vanligt, fridfullt liv. Här i Sverige har jag börjat träna och satsar på att lära mig svenska. Jag har alltid varit nyfiken och jag vill verkligen lära mig. Av det svenska samhället har jag fått så mycket gott. Bara jag fick en chans att återgälda det.

Vi som kommer från ett land i krig, vi vill också göra bra saker. Krig är vi så trötta på, vi är beredda att kämpa för fred och rättvisa. Jag lever mitt liv med så mycket rädsla bakom mig. Här i Malmö vill jag kämpa för mänskligheten, för en värld utan krig.

I S:t Tomasgården i Fosie kyrka deltar jag i språkcaféet, är frivillig och firar gudstjänst. Varje morgon ber vi morgonbön tillsammans. Till språkcaféet kommer familjer och ungdomar som jag. Språket är viktigt, det är nyckeln till att komma in i samhället. Jag har verkligen ansträngt mig för att lära mig svenska. Många av mina kompisar säger att det är svårt, det är ett nytt alfabet. Jag säger att det är svårt, men att det går om du vill.

Min flickvän är från Gotland, jag förstår inte alltid vad hennes föräldrar säger, det är en helt annan dialekt. Med mina afghanska kompisar talar jag svenska. Även om de inte förstår direkt, förstår de efter ett tag. På fritiden tränar jag taekwondo och drömmer om att tävla i det.

Bilden på Amir tagen bakifrån, av säkerhetsskäl, eftersom han, likt så många av våra andra aktiva i Malmös kyrkor, är papperslös. Text/foto: Kristina Strand Larsson