På film kan de bli hjältar, de där udda figurerna som inte riktigt passar in. Dustin Hoffman la ribban som Raymond i ”Rain man” från 1988 där han spelar en man med exceptionellt minne men med störd social förmåga. I filmen hjälper han både sig själv och sin egocentriske bror att bättre ta vara på det som är viktigt i livet. I ”Livet från den
ljusa sidan” – en annan klassiker i genren ‐ spelar Jack Nicholson Melvin, en man med Aspergers syndrom som tvingas engagera sig i andra när han ofrivilligt blir med hund.
I år har bioduken presenterat både Buller i ”Superbror” (som fick danska kyrkans Gabrielpris) och Simon i ”I rymden finns inga känslor”, båda filmer där ”diagnosbarn” blir hjältar, just för att deras speciella handikapp fungerar som katalysatorer och ögonöppnare för personerna runt omkring dem.
Bara pojkar
Dessa fyra exempel har flera saker gemensamma. Till exempel är huvudpersonerna alla män eller pojkar. Det verkar svårare att göra charmiga och berörande historier om flickor med sociala handikapp. Det är heller inte samhällets insatser som hjälper dessa människor. Inte institutionerna, socialarbetarna, specialpedagogerna, psykologerna eller omsorgspersonalen.
Tvärtom framställs dessa oftast som hinder. Istället är det en egocentrisk brorsa, en ohämmad flickvän, en manick från rymden eller ett djur som fungerar som förlösare. Dramaturgiskt riktigt men inte helt verklighetstroget. En tredje gemensam nämnare är att de här figurerna bättre än vi normalstörda kan skilja falskt från sant. De visar på sina egna udda vis vad som är värdefullt i livet och vem som är god och genuin.
Min mystiska syster
Jag har en mystisk syster som inte skulle göra sig särskilt bra på film. Hon talar inte, sitter mest och iakttar. Hur hon tolkar det hon ser har vi ingen aning om, men ibland när jag tjuvkikar på henne fladdrar ett småleende förbi i ena mungipan. Ser hon att jag ser blir hon snabbt neutral igen. När hon var yngre var det mer fart på henne. Hon fick utbrott, glada eller i vrede, och då fick man akta sig. Hon var en jäkel på att luggas. Idag är hon en jäkel på att måla. Hennes bilder är färgstarka och uttrycksfulla.
Min mamma har kämpat hårt för att hon ska få utveckla sin talang och sig själv genom åren och det har gått bra, tack vare mamma, en välfärdsstat och kompetent personal från olika professioner. Jag tror nog att min syster är rätt bra på att urskilja vem som är god och genuin. Men hon är helt ointresserad av att förmedla det till oss och skulle därmed bli en tråkig långfilm.
Film och verklighet
De flesta av oss vill ha ett samhälle där alla sorter får plats. I teorin välkomnar vi såna som Melvin, Simon, Raymond och Buller. Nu är verklighetens diagnosbarn inte alltid lika charmiga. I alla fall inte hela tiden. De kan också vara jobbiga, kostsamma och krävande, speciellt som vi strävar efter att göra dem så lika oss själva som möjligt – allt går ut på att de ska passa in och inte störa.
Ett liv med en autist eller en aspergian kräver stor uthållighet och åsidosättande av sitt eget ego. Mer och mer görs det till en angelägenhet enbart för anhöriga. Vill vi det bästa även för dessa individer måste det finnas fungerande samhällsstrukturer som tar ansvar tillsammans med de som står närmast.
Film är film och verkligheten något helt annat. Nog tror jag att filmer som beskriver människor med ett handikapp kan bidra till en större förståelse och en avdramatisering av det som upplevs främmande och skrämmande. Men det räcker inte. Vi behöver mötas IRL. Kanske har min mystiska syster förmågan att se om just Du eller jag är god och genuin, eller så har hon det inte. Men säkert är att hur Du eller jag ser på och bemöter henne, och vad vi är beredda att betala för att hon ska få ett gott liv, i sig säger en del om den saken.
Ylva Liljeholm
Visby, december 2010